Verbal misshandel ?

Psykisk misshandel är den verbala misshandel som riktar sig mot den andres självkänsla, eller som handlar om att beröva en människa en känsla av trygghet, socialt sammanhang, integritet eller andra mänskliga rättigheter. Upplever du detta så blir du psykiskt misshandlad, punkt slut. Jag upplever att du hade varit mycket lyckligare utan henne. Ibland behöver man faktiskt inte stanna kvar, oavsett situation. Det är viktigt att bevara och ha omsorg om sin egen hälsa också, vare sig den är psykisk eller fysisk.

Jag ser det inte som psykisk misshandel. Jag ser det som en kvinna som inte mår bra, en irriterad och pessimistisk kvinna. Någon utav hennes föräldrar var säkert likadana. Hon har nog inga strategier för att medvetet bryta ner dig, hon är nog inte narcissistisk eller något men jag förstår att det får dig att må dåligt. Hon behöver ett Wake up call, någon som säger till henne vilken negativ människa hon är och hur det får andra att må. Att hon på något sätt måste förstå vart all irritation kommer ifrån och ta itu med den på något sätt.

Ja, att bete sig så och sedan skylla på att det är du som är känslig skulle i alla fall jag kalla för psykisk misshandel. Om hon är så less på dig som hon säger så borde hon ha tagit ut skillsmässa för länge sedan, men förmodligen får hon någon sorts tillfredsställelse av att trycka ner dig. Eller så känner hon att hon sitter fast i äktenskapet på något vis, men i så fall är det ju en befrielse för er båda om du tar initiativet till att gå isär.

Men ingen som håller på med psykisk misshandel mår ju särskilt bra. Bottnar ofta i väldigt dålig självkänsla och en rädsla att bli lämnad. Beteendet är oftast inte medvetet, som misshandlare har man inga medvetna strategier för att bryta ner någon.

Tycker detta är ett solklart fall av psykisk misshandel!

Då tycker vi olika

Ja verbal eller psykisk misshandel, som du uppenbarligen inte mår bra av. Hon låter manipulativ också, o inte har det blivit bättre av terapin heller. Har erfarenhet av liknande o det kan bli knepigt att ta sig loss.

Vet iofs inte om du vill lämna eller stanna kvar med henne.

Låter onekligen som ett osunt förhållande. Bryt upp så att du inte fastnar i skiten totalt och helt tappar självkänslan och motivationen.

Håller med:

Vill även tillägga att hon vet vad hon håller på med. Detta eftersom hon reagerar så som hon gör när du försöker påpeka hennes beteende, som du inte ens vågar längre eftersom hon har brutit ner det ganska ordentligt. Hon saknar empati och jag kommer aldrig att köpa resonemanget att "såna vet inte att de sårar, det är inte medvetet". Klart de vet, hur vet de att de blir sårade när man, med all rätt, försöker säga ifrån.

Blev jävligt "glad" när jag läste din ts.

Borde kanske starta en egen tråd men vill dock vill jag komma med min input och tankar runt detta eftersom jag kan relatera till båda sidorna i detta, det har varit en del av mig under hela mitt liv.

Jag har hela min barndom och uppväxt varit offer för både den verbala och även den fysiska misshandeln och det av min mamma.
Idag lever jag samboliv med min man och våran dotter och jag märker ofta och mer och mer hur jag upprepar detta beteende, dock utan de fysiska våldet.

Jag är väldigt medveten om mitt hemska beteende men märker att jag även tenderar hitta ursäkter som rättfärdigar mitt beteende.
Detta gör det inte mer acceptabelt och jag Måste helt enkelt få bukt på det.

Jag kan hålla med Pkb till en viss gräns är jag Vet att mitt beteende mycket beror på min rastlöshet mitt missnöje med så mycket.... men jag måste ändå säga att Ingen ska behöva utsättas för denna typ av misshandel och det ÄR definitivt den som använder sig av (i detta fall) verbalt misshandel som är skyldig att ta sitt ansvar för sitt beteende och se till att det blir en förändring.

Jag mår piss av mitt sätt att behandla min partner, mycket så som du beskriver hur du blir behandlad men ändå väldigt långt ifrån. Tror mina skuldkänslor och medvetenhet i det hela gör att jag förtvivlat försöker lösa och bätra mig själv dagligen men verkar ändå misslyckas.

För grejen är att om jag tänker efter så har jag egentligen ingen som helst anledning att bete mig på detta vis, jag har en fantastisk sambo som är precis som han är, som gör saker på sitt sätt och som jag älskar och är kär i.. men om han Skulle va allt det jag anklagar honom att vara så har jag även den frihteten att göra slut och leva mitt liv på ett annat sätt, vilket ger mig svaret att mitt beteende är inte befogat!!

För i slutändan är det faktiskt jag som har ansvar för mig och mina ord, mina handlingar. Ett förhållande krävs att man jobbar på, man ska kunna kritisera varandra, man ska kunna stoppa den andra när den svajar till eller mår dåligt en dag men man ska inte gå runt och må konstant dåligt för hur ens partner behandlar än.

Om jag fortsätter som jag gör så kommer jag förstöra det finaste jag har samtidigt som jag förgör mannen som älskar mig och som är fantastisk precis som han är, när jag egentligen borde uppmuntra honom, och....ja..jag är så blind nu bara av allt jag sagt och gjort och känner inte att jag hittar ut från allt. Sjukt rädd att denna sida av mig ska vinna och att de loppor min mamma gav mig ska föröka sig och förgöra mig i bitterhet och ensamhet...

Till dig ts.. du förtjänar IKKE denna behandling på någon plan för den är inte human eller normal. Det Är normalt med nåt tjafs någon gång, tom bråk men i Alla lägen i ett förhållande borde man i slutändan vara jämlika.Frågan är väl om hon är kapabel till att erkänna och ta full ansvar här, gå hard core terapi för sin egna skull och för eran och frågan du bör ställa dig isf är om hon och ert liv tillsammans är värd att stanna kvar ock kämpa för.
Det är dock Dig själv du måste tänka på i första hand.

Hoppas denna trådhåller sig vid liv men om inte så tackar jag iaf för möjligheten att skriva av mig om detta.Jag sitter och försöker få bukt om detta, vill inte starta det nya året på samma sätt som jag lämnade min sambo med i morse.

@ORD

Har detta med din respekt till din man att göra? Har du tappat respekten? Det är min teori varför jag blir behandlat såhär, att hon helt enkelt har noll respekt för mig, i mina ögon är det väldigt svårt, i princip omöjligt,  att bygga upp respekt igen.

Det är såklart en stor chock detta för min fru, har tagit upp det nu. Omedvetet säger hon, bara hoppas annars är det väldigt illa.

Problemet för mig är att skadan är skedd, känslorna svalnat och frågan är om det går att reda upp det.. just nu känns det omöjligt, men med tid kanske.. Det är verkligen inte kul att trampas på, dock slog blixten ner från rejält säger hon. Väldigt oförberedd, men ja... det kom som en käftsmäll för mig också, bägaren rann över helt enkelt.. tunga saker. I mina ögon är hon inte psykopat, utan detta är något våra roller i relationen skapat - men vem vet?