Förlossningsdepression hos pappa?

Min familj är i kris. Det är inte en kris vi kan ta oss ur med positiva tankar, vi har hamnat så djupt att ingen av oss ser annat än mörker.

Igår konstaterade han att "vi är för olika" och att lösning inte finns. Jag har dock alltid sett våra olikheter som styrkor.

Jag har framförhållning, han följer. Jag läser på, han bryr sig inte. Vi är båda föräldralediga 50%; varannan vecka. Jag pumpar och vi flaskmatar 100% med bröstmjölk.

Vi har en gemensam dotter som är 3.5 månad. Hon föddes 6 veckor tidigt och var beräknad för 2 månader sedan. Vi var inlagda på neo i 2 veckor och hade hemsjukvård i 2 veckor. Den tiden gick jättebra men den styrdes ju helt av neonatal. Sedan tar föräldraskapet vid på ett annat sätt. Vi har ansvar för sådant som kontrolleras ganska hårt på neo.

Plötsligt blev han som förbytt. I och med att hennes sinne utvecklats och hon är känsligare för intryck är hon såklart på olika humör, något han inte klarar av. När hon gråter suckan han, ibland svär han, ibland slamrar han i saker. Det händer att han skriker av frustration men det är endast nattetid hans tålamod verkligen tryter.

Hon är ett väldigt nöjt barn. Jag har ett barn från ett tidigare äktenskap som var riktigt riktigt missnöjd som bebis men jag överlevde. Jag sov ingenting nattetid. Huvudsaken var inte tidpunkten för sömn utan sömnen i sig.

Han går alltid upp mellan 6 och 8 oavsett när han somnade och blir bara tröttare och tröttare. Barnet gallskriker på hans nätter (veckor jag arbetar) men är på sin höjd lite missnöjd på mina nätter.

Jag är lugn, även om jag vill skrika, och sjunger mycket. Jag pratar med henne, stryker henne i håret och pannan.

Han har panik, är hetsig och vresig. Självklart blir hon stressad och ledsen av det. Och tar ännu längre tid för att somna.

Han lyssnar inte på mina tips. Jag berättar hur jag gör, berättar hur spädbarn tar in omgivningen, berättar vad som funkar och vad som är mindre bra. Jag är nogrann med att inte säga att han gör fel - men ändå tar han inte till sig något.

Han skriker ofta "Men jag måste få vänja mig! Det är så nytt! Bara vi får rutiner blir det bra!". Dessa rutiner har redan infunnit sig, det nya är inte längre nytt.

Inför båda barnens nedkomst har jag läst mycket. Tips, råd, forskning, föräldrasnack. Han har inte ens bemödat sig med att läsa på blöjpaketen. Han räknar med att jag ska förbereda honom på allt; och lyssnar samtidigt inte när jag försöker. Jag har försökt att tipsa om föräldragrupper, familjeliv, böcker, appar. Jag är övertygad om att allt är "nytt" för att han inte har en aning om vad han ska förvänta sig. Jag upplevde inte ens det med stora barnet; hennes förstoppning pga järndroppar var jag fullt förberedd på eftersom jag läst på om tips vid kolik. Hennes mjölkallergi var en baggis, jag hade redan läst på om det för att förbereda mig.

Han är svår att nå, disträ och svarar ibland inte ens på tilltal. Han är arg, irriterad och sur.

Han lägger nästan aldrig ned barnet (vi hade känguruvård på neo) och gör alla sysslor med barnet ganska maniskt. Hon sitter i sele eller ligger på oss runt 90% av dygnet. Lägger jag ifrån mig henne för att tex gå på toaletten sitter hon i hans sele när jag är klar. Som om hon skulle avlida av att ligga NÖJD för sig själv i 10 minuter....

Jag sover på soffan. Vi pratar knappt med varandra längre, när vi väl pratar tror han ändå att jag muckar gräl så då bråkar vi bara. Ställer jag frågor om hans dag svarar han saker som "hon har bajsat två gånger". Jag har försökt fråga om hans jobb eller träning men det vill han "ha för sig själv". Våra olikheter beror till stor del på att jag inte får vara med eller ens fråga om hans liv utanför hemmet. Jag har inte ens tid att träna; han åker iväg ca 4 gånger i veckan. Jag lämnar sällan hemmet för annat än jobbet och det är tydligen ett problem det också. Jag är dock nöjd med att få arbeta men skulle önska att kunna träna de veckor jag är hemma, min kropp behöver styrkas.

Hur går vi vidare?