Vilsen i mig själv, tar död på min relation

Shit. Känner med dig. Det känns som att du satt dig själv på undantag och byggt på ett vardagsskelett som är tomt inuti och de som du förväntade dig skulle hjälpa dig att fylla det med liv gör inte det. Det blir en trygg men kvävande bubbla. Någonstans kan man ju inte bara implodera och försvinna.

Ja precis så är det! Vad roligt med någon som förstår. 

Har såklart inte upplevt samma men kan lätt relatera till känslan när det gått över från besvikelser och ledsamhet till att man bara är helt kraftlös. Försöker själv fortfarande karva fram fragment av sånt som en gång fick mig att känna något genuint. Sen har jag gjort det till mitt jobb att se till att jag får känna mer av det. Strukurerat. Samtidigt är det en ganska ensam resa i och med att den innebär att man måste leta utanför det som redan är etablerat; att man bryter status quo i allt annat man håller på med, relationer, förhållanden, osv.

Jag tror att det är här jag faller varje gång. Så fort jag känner att jag gör något bara för mig själv så får jag skuldkännslor och blir rädd för att skapa konflikter eller att jag ska bli avvisad av min sambo. Det har aldrig hänt när jag väl vågat göra något och jag tror inte heller att han skulle reagera negativt, men den känslan är så djupt rotad i mig. 

Och man är inte beredd att ta alla omvälvningar. Har inte ork ta alla praktiska konsekvenser som det eventuellt kunde leda till. Och det är där det är så lätt att ge upp helt.

Inget av det jag känner att jag vill göra skulle på något sätt skada min relation, snarare göra den bättre. Det är det som gör det så sjukt att jag ändå inte vågar göra något och får så dåligt samvete om jag gör något. Får jag inte positiv respons direkt så vågar jag sällan göra om det jag gillar. 

Därför har jag har gett mig själv tillåtelse att ha en mental "yta" där jag får göra vad jag vill och vara vem jag vill. Där jag får vara "otrogen" utan att få dåligt samvete. Och med "otrogen" menar jag inte sexuellt utan alla tankar som inte "passar" i min nuvarande vardag ? det kan vara all från hur jag klär mig eller vanor som andra har fått för sig att jag har men som jag aldrig kunnat identifiera mig med. På det viset känner iallafall jag att jag börjat en resa att hitta "mig själv" igen. Kanske leder det inte till något drastiskt överhuvudtaget, men jag hoppas att jag själv framöver kommer till ett läge där jag kan fatta beslut baserat på lust och sånt som gör att jag mår bra. 

Vet inte om det hjälper dig det minsta men så försöker jag deala med liknande känslor.