Stanna eller gå?!

Jag tror det är en myt att man måste vara kär och attraherad av sin partner hela tiden. Det går upp och ner i ett långt förhållande, och speciellt i småbarnsstadiet kan neråt-perioden tyckas lång.

Men ser man det i ett längre perspektiv, ett äktenskap som kanske håller i 50-60 år, vad är då 5 år då det gått sämre.

Ni verkar ändå ha mycket bra. En samhörighet, en vänskap. Det är bra grundstenar att bygga på. Kanske kan ni gå på familjerådgivning? Skulle du bestämma dig för att skiljas, vet du iaf att du gjort ditt yttersta och det är rätt beslut.

Jag har själv varit där, och jag stannade. Vi har hittat tillbaka till varann nu när barnen är större. Skulle säkert kunnat bli lycklig genom en skilsmässa också, men är väldigt nöjd såhär i efterhand att jag orkade löpa linan ut och se om det kunde bli bättre.

Lycka till!

Tack för svar!

Att det går upp och ner i ett förhållande är jag medveten om. Men när det sakta men säkert gått neråt i 5 år så undrar jag om det kommer vända uppåt igen...?
Kanske får fundera på det där med familjerådgivning. Vet dock inte om min man är så intresserad av att diskutera vårat förhållande med någon utomstående, framförallt inte eftersom han inte ser att vi har några problem.
Va skönt att höra att det löste sig för er! 

Jag är i samma sits, igår intresseanmälde jag mig på en lägenhet. Det är nog bara test från min sida hur det känns, kommer nog inte ens gå på visning om jag blir erbjuden, men jag har stått i kö i 2-3 år.

Skillnaden mellan oss är att vi har haft det riktigt jävligt, han har haft sina problem och jag mina. Trots det har vi jobbat oss igenom det mesta och idag har vi ett mestadels lugnt och harmoniskt liv. 3 barn, en bra vardag, vi klarar oss ekonomiskt även om det skulle kunna vara bättre. Jag har varit hemma med alla tre barnen och hankat mig fram på timjobb däremellan. Jag får lite gliringar emellanåt för att jag inte bidrar mer ekonomiskt, men jag sa upp mitt fasta jobb med riktigt bra lön för att flytta hit och har offrat min karriär för att vi skulle få ihop familjepusslet. Gör såklart allt jag kan för att få ett jobb med bra lön, men den minsta har precis börjat förskolan så det har inte gått så lång tid ännu sen föräldraledigheten.

Igår fick sambon ett utbrott, skrek och slängde saker och sa inte så snälla saker till mig och barnen. Barnen blev rädda och jag fick gå ner och lägga mig med dom. Det hela började med att jag lite skämtsamt sa att både oflyt och tur verkar komma i skov, antingen skiter sig allt eller så går precis allt ens väg i perioder. Ett skoj alltså och jag förstår inte hur han kunde vända det till ett megautbrott, jag hänger inte med i svängarna.

Jag har känt på senare tid att han är missnöjd med familjelivet, att vara hemma med oss. Han är jämt iväg, när han väl är hemma sover han, är ute och grejar eller stirrar ner i sin telefon. Han är rätt bra på att leverera negativa kommentarer och blir ofta arg på barnen och mig. Men skulle jag säga minsta lilla tillbaka blir han jättearg, får ett utbrott och bara drar. Jag märker att han är avundsjuk på andra som har bättre ekonomi, större barn och kan hitta på mer saker. Resor till Las Vegas för att spela, köpa stora båtar, festa hur mycket de vill o.s.v. Medan jag är nöjd med det livet jag har, behöver inte mer prylar och barnen behöver inte utlandsresor för att vara lyckliga. Hans humör och negativa kommentarer gör att jag ofta går med en klump i magen, man vet aldrig när han ska klaga på någonting eller när han ska elda upp sig för minsta lilla. Har slutat prata om saker eftersom han ofta lyckas vända det till något negativt. T.o.m. kallprat om vädret!

Nu blev det ett långt klagoinlägg, men vad är det som gör att jag stannar? När vi har det bra och han har sina bra perioder älskar jag livet. Jag älskar vårt hus och sociala liv. Precis som du vill jag att barnen ska växa upp i en kärnfamilj, drömmen är att de ska bo här tills de flyttar hemifrån. Jag orkar inte separera och jag vill inte lämna mitt hem, vara helt ensam med tre barn. Jag tänker att bara för att jag väljer att stanna idag betyder det inte att jag kan ta ett annat beslut i morgon.

Varför ger alla upp så lätt!?

Vilka är "alla"?

Är i samma sits som du. Har mer eller mindre bestämt mig för att lämna. Jag kan inte längre tänka mig att ha sex med min man, känner nästan äckel av tanken. Tänker också mycket på hur barnen kommer att ta det. Samtidigt vill jag inte att de ska växa upp och tro att det är så här ett förhållande ska vara. Jag har varit den som stått för beröring och mys och nu när jag har slutat med det blir det ingenting. Vill inte stt barnen ska ha med sig den bilden av ettförhållande. Vi är inga bra förebilder just nu helt enkelt.

Jag ger inte upp, men man måste värdera förhållandet och sitt liv emellanåt. Jag tycker inte att det är rimligt att må dåligt längre perioder p.g.a. ett förhållande. Om jag lämnar så är det inte för att träffa någon annan, utan för att leva själv och må bra.

Däremot tänker jag precis som du att man inte hela tiden måste känna attraktion och vara jättekär, jag och sambon har pratat om att vi får pausa de känslorna lite nu när det är rätt tufft med tre små barn. Att det kommer bli bättre längre fram när de är större och vi kan göra mer saker på tu man hand, ta hand om vår relation bättre. Men det hade inte skadat att inte bli så nertryckt hela tiden och känna sig genomrutten som människa, det tar enormt på min självkänsla. Det får helt enkelt inte gå så långt att jag får svårt att reparera mig själv för att jag känner mig värdelös. Nu har jag gått länge med känslan att hans liv med sin familj inte duger. När han då står slänger saker omkring sig och skriker att vi är dumma i huvudet och att han avskyr oss bekräftade det min känsla rätt bra. Tycker du att barnen förtjänar att växa upp med att höra att han tycker att det är något fel på dom, att pappa hellre skulle dö när de är så dumma? De är rädda för honom när han är arg och han vräker ur sig ibland att han ska flytta ifrån dom eller att de ska flytta härifrån och jag får trösta dom när de är jätterädda p.g.a. vad pappa har sagt.

Nu har jag ställt krav på att han måste söka hjälp för sitt humör, kommer även se mig omkring efter parterapi. Kanske är det vad vi behöver för att rädda det här förhållandet, men blir det inte bättre kommer jag inte stanna. Då har jag gjort vad jag kan för att vår familj ska må bättre, hjälper inte det kommer jag välja barnens välmående framför vårt förhållande.