Svår barndom gör att man inte vill ha barn?

Jag är nog ett ex på det.

Haft en jobbig barndom och ingen längtan efter barn alls.

Det finns nog en hel del anledningar, och jag inbillar mig inte att jag kan allihop, men det kan vara allt ifrån att det leder till att föräldraskap har negativa kopplingar, till rent människoförakt, till en vilja att inte utsätta fler barn för dylikt, o.s.v.

Har du lust att berätta lite om hur din barndom var jobbig utan att bli personlig om du inte vill det? Tror du att du kommer att ångra om du inte skaffar barn?Negativa kopplingar till föräldraskap ligger det säkert något i. Kanske är man rädd för att utsätta sina egna barn för samma sak man själv blev utsatt för?

Eller så blir det tvärtom. Känner många som haft en fruktansvärd barndom, och skaffade många barn tidigt för att få uppleva riktig kärlek. 

Jag tänker ungefär så. Jag väntar mitt första barn och jag vill ha barn för att jag vill ge något jag aldrig fick själv som barn.

Ja barn är riktigt älskvärda

Ur en statistisk synpunkt så är det vanligare att det är tvärt om. Dom som växer upp med unga föräldrar, fattigdom, missbruk och våld skaffar oftare fler barn och blir föräldrar tidigare än dom som haft en stabil barndom. Ofta är fattigdom, missbruk, våld i hemmet osv ärftligt. Även om man säger att man aldrig vill utsätta sina barn för samma sak så händer det ofta omedvetet. Antagligen för att man inte har någon positiv föräldraförebild och helt enkelt inte KAN göra annorlunda?

Kanske skaffar man många barn för att kompensera på nåt vis?

Dom som blir maskrosbarn( dvs växer upp helt utan ärr, ingen psykisk påfrestning och lever ett framgångsrikt liv) har samma chans som alla andra att bli bra föräldrar och ofta väntar dessa till senare i livet med att skaffa barn. Kanske beror det på att dom vill ha allt ordentligt ordnat innan?

Men somliga tänker säkert som dig. Dom är kanske rädda för att dom inte kommer kunna erbjuda sina barn "allt"?

Det stämmer in på mig iaf! Relativt kämpig barndom och har aldrig haft lust att skaffa barn. Får väl se om det ändras..

Har haft en svår barndom med en mamma som blivit dåligt behandlad under sin barndom och lovat sig själv att aldrig behandla sina barn så, men gjort det ändå. Jag vet dock inte om det är anledningen att jag inte vill ha barn. Jag vill inte ha barn för att jag inte ser nån mening med det, tycker inte om barn, vill kunna leva mitt liv, åka utomlands, festa, flytta osv utan att behöva oroa mig för ett barn. Vet inte om dessa känslor orsakats av min barndom eller om jag helt enkelt inte är en barnmänniska.

Jag upplever att det är tvärtom: Att de som upplever att de hade en svår barndom är de som skaffar mer än tre barn. Kanske för att vara den bra föräldern de själva saknade när de växte upp?

Stämmer bra in på mig. Har haft en skyhelvetes barndom, och visste redan vid 4 års ålder att jag aldrig någonsin ville ha några barn. Nu har jag både endometrios och PCOS, vilket jag faktiskt ur detta avseende är glad för.

Hur fick du veta att du hade dom 2 sakerna? Man brukar inte bry sig om sånt om man inte vill ha barn tänkte jag... jag har då aldrig brytt mig förrän jag ville det... hade lite glapp i menstruationer och massa annat jox.. tänkte att det var bara sån jag var.

Båda mina föräldrar är alkoholister sen långt innan vi föddes. Pappa utsatte oss för både psykisk och fysisk misshandel och ifall mamma försökte skydda oss så gick han på henne också. Mamma var inte heller bra för oss som körde bil med oss obältade i fyllan och drack med oss i magen osv.

Barn nr 1: är nu 35 och har valt en äldre partner så att hen inte kan få egna barn. Sagt att hen aldrig vill utsätta sina barn för barndomen vi hade.

Barn nr 2: Blev själv missbrukare med tyngre saker än alkohol. En farlig människa som inte bryr sig om annat än drogerna.

Barn nr 3: Två barn. Lovar att ge sina barn allt de hen själv aldrig fick. Låter inte barnen vara i närheten av påverkade människor.

Barn nr 4: Medberoende och försöker göra allt för sina föräldrar. Förnekar och har förträngt den hemska barndomen. Dricker själv mycket och är beroende av datorspel. Relativt ung och har inte tänkt på barn ännu.

Barn nr 5: Skötsam och ordentlig. Ett riktigt maskrosbarn. Väldigt ung, så resor och annat är prioriterat framför barnfrågan än så länge.

Jag tror det finns en sanning i det. Jag har väl inte en klassiskt "dålig uppväxt". Men jag hade föräldrar som behandlade mig och mina syskon olika, jag fick stryk men inte de andra t ex. Jag har aldrig känt någon trygghet i min familj och jag är övertygad om att det är anledningen till att jag aldrig känt någon lust att bilda familj själv för begreppet "familj" har inte samma innebörd för mig som för dem som växt upp i en trygg sådan. Samtidigt har jag vänner med liknande uppväxter som lever lyckliga familjeliv, så det har säkert med att göra hur man handskas med situationen under uppväxten också.

Jag har endometrios och det är ingen man "inte bryr sig om" om man inte vill ha barn. Jag hade jävulska smärtor och handikappande besvär innan jag fick hjälp, så jag är verkligen inte glad över att endo gör att jag inte har samma möjlighet att få barn. Är lättad att jag inte får barn lika lätt men absolut inte att det är pga endometrios.

 

Har man mens i snitt 7 ggr/år och dessutom stämmer bra in på symptomen för endometrios har man ju antagligen de...  Nej, men jag började googla för att jag mår så förjävligt dåligt 3 veckor innan - under - 3 veckor efter mens, och så "hittade" jag dessa två sjukdomarna, som jag stämmer extremt bra in på. Sen tror jag visst att man "bryr sig om" dessa diagnoser, iaf om man lider av de, så att säga.

Har tre vänner sen lång tid tillbaka som alla haft tuff uppväxt på olika sätt. Hos alla tre kopplat till föräldrar som inte brytt sig om dom, bråk hemma, missbruk etc. Dom har all från ca 18 års ålder sagt att de inte vill ha barn för att dom är oroliga att dom inte kan ge ett barn en bra uppväxt.

Nr 1 är nu 30 år och har en 1-åring hemma. Ändrade sig när hon träffade en stabil partner.

Nr 2 är nu 40 år och har en (oplanerad) 6-åring som bor heltid hos mamman. Han älskar dock denna son över allt annat och är idag glad att han kom till.

Nr 3 är 34 år och har precis gift sig med en väldigt stabil och barnkär man. Skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir barn där snart.

Så tror det ofta kan vara så att man säger att man inte vill ha barn när man haft en tuff uppväx. Men när man väl träffar en vettig/stabil partner som man inser kommer bli en fantastisk förälder har man nog lättare att satsa på barn ändå =)

Jag skulle säga "i en del av fallen".

Men en av biverkningarna av en dålig barndom kan också vara att en tjej får barn väldigt ung, eftersom det är ett sätt att få hjälp med eget boende av Soc.
Ett barn tidigt kan också vara en undermedveten önskan om kärlek, att få bli älskad villkorslöst när man inte blev det som barn.

En vän till mig blev gravid som tonåring och kunde då flytta från en dålig uppväxtmiljö, vi snackar nivån "kolla om mamma lever när du kommer från skolan och ring ambulans om hon är medvetslös" (flera gånger per år). Hon hittade senare en bra man, redde upp sitt liv galant och fick både högskoleutbildning och jobb.

Hennes mamma var alltså missbrukare och systern blev det också och fick fem barn omhändertagna i tur och ordning. Helt galet att man kan hålla på så.

Pappan till hennes första barn är fortfarande som en omogen tonåring i beteendet fast han är snart 40. Barnet hon fick med honom har en diagnos och har haft vissa problem. Barnet med pappa nr 2 verkar helt normalt.

Jag hade en jobbigt uppväxt och har inga egna barn. Men det beror inte på just min jobbiga uppväxt, utan det faktum att jag aldrig velat ha några barn. Vet fler som haft en mycket "värre" uppväxt än mig och har fler barn och ordnade liv. Möjligen kan jag tänka mig att vi som haft en jobbig barndom överväger beslutet att bli förälder mer noggrant än andra?

Mitt eget beslut har jag nämligen funderat kring flera gånger, och verkligen försökt se mig själv som förälder men nej, det är bara inte för mig. Nu är jag sånpass gammal att det inte känns troligt av den anledningen heller, men det är inget jag sörjer på minsta vis.

En kompis blev slagen som barn drog sig väldigt länge för att få barn. Hon var rädd för att bli som sina föräldrar.

Sent omsider blev det ändå en liten son. Vet dock inte hennes tankar kring det eftersom vi tappat kontakten då.