Blir kär på fem minuter, vad är felet?

Finns det någon psykisk diagnos på detta?

Finns det någon psykisk diagnos på detta?

Jag är kille, över 30 år gammal och är likadan. Jag har sambo sedan flera år tillbaka men kunde innan dess dagen innan en första dejt drömma om hur vi skulle ha det tillsammans och vi gifte oss, jag kunde hångla med en tjej på en fest som sedan gick hem med någon annan men ändå tänka på henne i en vecka efteråt. Slutade helt med tillfälliga sexuella förbindelser med liten chans att leda till något (krogragg t.ex.) då intimiteten blev så stark att jag blev förälskad och därmed sårad när det inte blev något.

När jag var tonåring var jag otroligt klängig när jag träffade någon och blev lite av en stalker efter tjejer jag t.ex. träffat på fest och legat med och trodde att alla tjejer kände likadant tillbaka som jag kände för dem. Med åren har jag lärt mig att så inte är fallet och hur man istället ska agera om man är intresserad av någon eller dejtar någon, men det tog bra med tid. Samt att acceptera att jag blir ledsen när det skiter sig/inte blir som jag tänkt och att jag bara är en sådan person. Acceptansen över situationen gjorde det mycket lättare för mig faktiskt och erfarenheterna att såhär är det men att det går över och att jag snart träffar någon ny ändå. 

I mitt fall är det precis som för dig, mycket stabil uppväxt med älskande och närvarande föräldrar, inget annat bagage och god självkänsla. Jag har inga problem att träffa vänner, blir nära kollegor och träffa tjejer. Folk säger alltid att jag är dominant, får som jag vill och är en naturlig ledare. Folk blev därför alltid förvånade när jag berättade att jag fäster mig snabbt då de tror att jag är "en player som skiter i brudar" när jag egentligen är en djup romantiker.

I mitt fall på jobbet (finansbranchen), på gymmet eller i stallet då jag rider. Utan att låta dryg har jag alltid pga hästarna haft mycket god tillgång på tjejer, men ändå har jag alltid fäst mig djupt väldigt snabbt och velat att allt ska gå i raketfart.

Kanske känner du igen dig i det där med kontaktande mellan gångerna man ses också? Man vill skriva till personen flera gånger på dagen och att de ska svara supersnabbt, måste kolla mobilen hela tiden för att se om personen hört av sig, överanalyserar allting, blir ledsen/sur när personen man börjar träffa inte kan träffa en samt helst velat planera in nästa gång man träffas innan man ens skils åt?

När jag var i mina mellersta 20 avvände jag mig med allt ovanstående och lärde mig vikten av att spela cool och lägga mig på tjejens nivå (jag gjorde så att de jag träffade fick stå för den mesta av kontakten så att jag var säker på att det inte blev för mycket), att ge tjejen lite tid att sakna mig (förhållandet kraschar ju faktiskt inte för att vi ibland inte hörs på 24 timmar utan mår bara bra av det), verkligen prioritera egna intressen och kompisar och inte bara sitta och vänta på att tjejen blir ledig så att vi kan ses. men det kändes ändå ganska konstigt och inte riktigt "jag" även om det blev bättre med tiden och med tjejen jag träffade innan min sambo samt min sambo har jag aldrig fått höra att jag är för på, klängig eller så.

Jag tror det är precis så TS måste göra. Acceptera att hon är som hon är, vara ledsen när det skiter sig och vara medveten, t.ex. tänka en extra gång innan hon skickar det där smset ("fyller det någon funktion eller är det bäst att låta bli då jag redan smsat massor idag?") eller säger kärleksord till personen hon träffar. Jag kunde lätt stressa tjejerna jag träffade genom att vilja snabbt bli exklusiv, ha relationssnack alldeles för tidigt, alltid vilja ses etc medan tjejen tyckte att vi knappt kände varandra än ju.