Från 2 till 3 barn - era erfarenheter

Bakgrund: jag har två småbarn (under 3 år, 2 år mellan barnen). Redan när jag fick första barnet var jag sugen på ett syskon och när jag fick andra barnet kände jag snabbt att jag vill ha ett barn till. Med det sagt så har jag inte fått särskilt enkla bebisar och omställningen från ett barn till två barn var tuff, särskilt eftersom inget av barnen är lätta att söva och inte heller sover gott om nätterna. Jag vet inte om det är praktiskt eller vettigt/rationellt att försöka med ett tredje barn - kanske är det bara naturen/hormoner som får mig att känna en längtan efter ett barn till. Någonstans finns en önskan om en stor familj och att kanske få flera barnbarn. Släkten ser ut att bli liten (min man och jag har syskon med inga/bara ett barn).

Vi har mycket kärlek och värme att ge och vi tycker att det är roligt med barnen, att se dem växa och utvecklas, att visa och lära dem och se hur de lär sig själva. Vi ger av det vi har, bekymrar oss inte för om saker går sönder, har inte slitningar över småsaker. Vi föräldrar är ett bra team och vi delar ofta upp oss så att vi får kvalitetstid med aktiviteter stort som smått. Samtidigt känner jag att min sämsta sida är det momentana tålamodet. I längden är jag seg och uthållig, men i stunden kan jag tappa tålamodet och bli riktigt less ibland när det blir kaotiskt.  Min mans sämsta sida är nog att han inte tacklar sömnbrist så bra. 

Det praktiska kan vi ordna. Vi har ett jättefint hus och trädgård med lekmöjligheter. Bygga om huset gör vi nog ändå. Vi har fasta jobb, god ekonomi och har gångavstånd till förskola, nära till matbutik, skola m.m. MEN, vi har jobb där man arbetar heltid (med förtroendetid) och yrken där det för närvarande är svårt att arbeta deltid (men kan jobba om kvällarna istället). Vi har släkt utomlands, behöver resa då och då och vi har inte direkt familjemedlemmar i vår närhet som kan avlasta oss. Avlastning får vi alltså köpa in i form av städhjälp, barnpassning, matkasse m.m. men det kanske vi gör redan vid två barn men längre fram. Ljudnivån kan vi säkert anpassa oss efter.

Är det helt galet att skaffa ett tredje barn? Kör vi sönder oss då, som förutsättningarna ser ut idag? Tyvärr kan vi vänta kanske max 3 år pga ålder och förmodat sviktande fertilitet.

Fick 3e för 2 månader sen och de andra två är 3 och 6 år.

Alla våra barn har varit snälla bebisar som sällan skrikit. Första och nu sista har sovit och sover bra, mellersta gjorde inte det. Tyckte största omställningen var från 1 till 2. Var väldigt hormonell och svängig med 2an och fick aldrig sova. Så början var tuff. När hon gick över på ersättning och min man började ta nätterna gick det bättre.

Då jobbade han 75%, var ledig 3 dagar vecka men de andra dagarna jobbade han från eftermiddag-kväll. Åkte hemifrån vid 11,30 och kom hem vid 22-23 så de dagarna var riktigt tuffa och inte minst tråkiga. Också sov han tills han skulle iväg i princip eftersom han alltid kom hem så sent. Fick alltid sitta själv om ingen var på besök.

Vi bodde i en 3a med stort rum till barnen de delade. Nu när jag väntade 3e så flyttade vi till en 4a så de största har varsitt rum.

Jag tycker inte det är så stor skillnad på 2 och 3 barn hittills. Jag är ju trött, han är ju ännu bara 2 månader och ammas och vaknar om nätterna. Finns inte lika mycket energi till de stora nu men de leker väldigt fint själva och när min man är hemma gör han mycket med dem och hushållet.

Nu jobbar han också dagtid och heltid vilket känns helt annorlunda. Han lägger de stora varje kväll.

Tanken är att jag ska studera efter ledigheten och att mannen ska vara hemma ett år också. Hittills har vi inte märkt skillnad på kostnaderna.

Nu har de inga aktiviteter, har testat innan som de inte gillat men stora ska snart börja på en aktivitet han inte får gå på förrän han är 7.

Angående resor var vi på första utlandsresan tillsammans i somras och planerar att åka i vinter igen då barnen verkligen älskade det sist.

Bil har vi inte vilket vi sparar in mycket på men har planerat att skaffa för bekvämlighetens skull. Då blir det säkert stor skillnad ekonomiskt.

Ett minus är att vi har svårt att fixa barnvakt(även om det inte är aktuellt just nu med bebis)

Tror alltid det är värt det ändå! Blir så kul när de är större och jag tror aldrig man ångrar barnen man valt att skaffa.

Hej!

Jag har inte ännu 3 barn, men till sommaren kommer nr 3. Sen innan har jag en på nyss fyllda 3 år och en på 1,5.

Detta barn var inte planerat , men vi var båda eniga om att abort inte var ett alternativ.

Jag undrar också hur det ska bli, vi har ingen som kan hjälpa oss med pass här, flyttar vi lite drygt 2 timmar har vi mycket hjälp, men min man vill inte.

Jag studerar på nätet fulltid och jobbar deltid, så fördelen är att jag får mycket tid med barnen, och de behöver inte börja dagis tidigt eller gå fulltid. Men jag tycker det är mycket som det är redan med 2...allt som ska göras av hushållssysslor och diverse plus att alla kvällar går till läsning.

Jag funderar på att bara flytta närmare släkten och hoppas min man tar sitt förnuft tillfånga och flyttar med...men tänk om han inte gör det....då riskerar jag att förstöra relationen mellan pappan och barnen, och det vill jag inte.

De vänner vi hade innan som inte har barn hör sällan av sig, och de nära vänner med barn har jag i min hemkommun.

Mina barn sover sällan hela nätter, men de somnar fort om igen, så det är inte länge man behöver vara vaken.

Plats har vi väl, inte jättestort, men det tycker jag inte heller är nödvändigt så länge barnen är små.

Av de jag hört så tycker de flesta att övergången från ett till två barn är jättestor, menas 2 till 3 inte blir så stor. Så jag hoppas på det. De två större leker mycket med varandra, så jag hoppas de fortsätter med det när babyn kommer.

Det ordnar sig väl alltid på ett eller annat sätt, men jag oroar mig mycket.

Jag tycker du ska försöka med ett tredje om du känner att du vill det, när ni har möjlighet att köpa tex städhjälp osv för att på så sätt få mer tid med barnen så är ju det en väldigt bra lösning!

Jag var väldigt inne på att "adoptera" någon äldre person som kan fungera som tex mormor, men det ville tyvärr inte min man. Men det kan också vara ett alternativ?

Och har ni lite flextid så kan ni turas om att börja tidigt/sent och sluta tidigt/sent så behöver inte barnen få så långa dagar på dagis? Det blir ju lite mindre tid för dig och din man, men det är för en period, och oftast får man tid för varann på kvällen och helgen och får ta igen det lite då.

Mitt tredje barn blev en sladdis . Då var mina egna äldre barn 10 och 8 år.

De två äldsta hade jag det tufft med med förlossningspsykos och ett prematurt barn . Barn tätt är verkligen inget jag rekommenderar. Det var tufft och inte värt det.

I en ny relation några år senare och jag blev gravid och äntligen kunde jag njuta av bebistiden och ta till vara på att verkligen vara mammaledig. De stora barnen kunde hjälpa till bättre och ta eget ansvar på många saker och aktiverade sig själv. Allt blev så mycket lättare och enklare.

Vi campar mycket och bor i hus med pool och har sommarstuga så våra semestrar har aldrig behövts anpassas detaljerat. Med makens barn är det totalt sex barn i familjen och vi har aldrig semester ihop alla utan det blir max 2-3 barn som är med. (blandad kompott om vilka eftersom alla är tonåringar/vuxna utom vår gemensamma)

Två år i rad har vi tagit hotellvecka i stockholm med gröna lund och utflykter (vi bor i norrland)

Idag är vår gemensamma son 8 år.

Tack ni som svarat! Spännande erfarenheter! Hoppas att fler vill dela med sig av sina perspektiv och erfarenheter!

Varför skaffade ni ett tredje barn?
Längtan och insikten att vi skulle kunna klara av det (ekonomiskt och även för övrigt). Båda kommer från familjer med 3-4 barn, så det kändes "normalt" och inte som en stor familj.
Vad var tuffast med omställningen?
Att leva utan FP första året, då vi bestämt att det är sista barnet = vill ha FL så länge som möjligt (heltid och sen efter det deltidsledighet länge, länge).
Hur mycket extra jobb blev det i realiteten
MYCKET. Då lillan varit mest krävande och våra stora barn inte är så självgående, det är många sjukhusbesök och liknande.
(och hade ni "enkla" och lättsövda barn som sov gott på nätterna)?
Nej, det har inget barn gjort. Sömnen har varit upphackad i 3-4 år per barn, så vi börjar bli rätt zonkade nu efter mer 3 år med sömnbrist efter sista barnets födelse... Vet dock att det borde bli bättre snart om det följer de storas sömnmönster.
Hade ni familj/släkt som avlastade och påverkade det ert beslut?
Jo, men det stödet försvann... Helt plötsligt så hade alla så otroligt mycket att göra med hundar och jobb. De stora barnen får dock sova borta ca 1-2 nätter per barn (ensamma) och på 3 år har lillan sovit borta 2 nätter totalt (utan att vi sovit i samma säng).
Hur kändes de extra dagisåren?
Känns lite som att man aldrig blir klar. Vi känner oss som "dom gamla" föräldrarna...
Tonårsåren?
Har bara 1 tonåring och denne avgudar minstingen.
Fick ni bygga om huset/skaffa större lägenhet, ordna större bil?
Bor kvar, men det är för trångt, men minstingen vägrar sova i sitt eget lilla, lilla rum så det behövs ju inte byggas ut... Köpte 7-sitsig bil.
Hur påverkades ekonomin?
Enormt, då vi beslöt att klara oss utan FP första året + att vi beslöt att vi behövde vara hemma 2 föräldrar mycket (3 mån heltid i början , sen jobbade maken 50% ett halvår och sen 80%, för att få mer tid tillsammans).
Jobbade ni heltid?
Nej se ovan. Efter det så jobbade vi båda deltid och det ska vi göra länge än. Men man måste ju ha inkomst 5 dagar/vecka så det känns otroligt att få mer pengar än första året.
Hur påverkades relationen - bråkar ni mer?
Nej inte mycket.
Tar orken slut?
Ja, tyvärr... Mycket tröttare nu, men hoppas på att få sova en hel natt snart.
Reser ni mindre efter tre barn?
Ja, eftersom minstingen varit väldigt rörlig snabbt och krävt konstant vaktning de första 2,5 åren. Och ekonomin... Måste ta 2 hotellrum eller hyra lägenhet numera.
Har ni svårare att få barnvakt?
Mycket.
Hur hann ni med alla aktiviteter när barnen blev äldre?
Det är svårt, men vi löser det med deltidsarbete och samåkning.
Barnen + kompisar = en halv aktivitetsgård/full lekstuga hemma, hur fixar ni det?
Det är bara härligt! Det är det som gör det hela värt det - att få ha huset fullt med liv och rörelse.
Blir ni som familj inbjudna till andra i mindre omfattning nu eftersom ni är fler?
Tror det eftersom inbjudningarna uteblivit, men det kan ju bero på annat med... Mindre tid för alla har större barn som kräver skjutsningar till aktiviteter mm. Samt att vi blivit tröttare = tråkigare.
Handen på hjärtat: ångrar ni er?
Händer, men kärleken väller över då och suddar ut de tankarna. Men jag kan inte råda någon som är tveksam till att göra det.
Slutligen: vad är nyckeln till att det blir så bra som möjligt, för er del?
Tiden absolut. Att vi båda tar ansvar. Att vi lever billigt = har råd att vara hemma mer. Att vi vuxna samarbetar. Att vi litar på varandra.
Och självklart kärleken till våra barn!

Jag tyckte det var större skillnad från 2-3 än från 1-2. Man är två vuxna, man har två händer att hålla barn i, två knän som barnen kan sitta på. Tre är helt enkelt en för mycket! ????

Så har jag också funderat! Hur gör man när man exempelvis reser? Eller är båda föräldrar vana vid att var för sig kunna se efter två barn (eftersom man hade det innan)? Hoppas att fler flerbarnsföräldrar vill dela med sig av sina erfarenheter!

Jag börjar ju själv tycka att jag är lite knäpp - mina barn är ju små, så varför går jag runt och tänker på en trea nu? En annan sak om man gar två äldre och blir sugen på en sladdis.. Det måste vara hormonellt, den här längtan? Eller är det en fix idé om en stor familj?

Vi har nyligen haft en riktigt jobbig aktivitet/meltdown situation med två missnöjda barn (som behövde sitta still och vara glada) samtidigt och det blev väääldigt rörigt. Vi var väl inte helt vana heller (yngsta barnet är under ett år). Helt slut var vi när det var över. Att då tänka sig tre eller fler, hur går det då när det "kör ihop sig"? Eller växer man in i hur man hanterar det, precis som man (förhoppningsvis) gör med att ha två barn?

Jag är rädd för att OM vi skulle bestämma oss för ett barn till och det skulle gå vägen, att jag kanske gapar efter mycket och drar omkull familjen och mig själv. Oroar jag mig i onödan? Eller är det sunt att analysera läget? Jag har några år på mig att fundera, sedan är jag för gammal och då är loppet över.

Jag tror det är ytterst få som ångrar ett barn, då är nog chansen större att man ångrar att man inte försökte med ett till om man känt längtan.

Jag tror alltid det blir jobbiga situationer, med ett barn, med två, med tre eller fler. Men jag tror allt det roliga, mysiga och kärleksfulla överväger det. Och ja, jag tror man vänjer sig.

Om det är hormonellt med längtan vet jag inte, i såna fall klarar de flesta att mota bort den längtan eftersom de flesta inte får fler än två barn.

Men jag vet att det var en vän som sa till mig att längtan efter en ny bebis började gå över när sista passerat tre år. Men det var nog bara hennes erfarenhet.

Jag har svårt att tänka mig att jag skulle längta efter ännu en bebis till efter att den tredje kommit.

Vi hade båda sagt att vi gärna ville ha 3 barn. 1:an och 2:an var enkla på alla sätt o vis. Var ingen större omställning när 2:an föddes. Ja, det var såklart en stor omställning i och med att man fick ett nytt barn. Men rent praktiskt så var det inget som ställde till det. 

Så med 2 lätta barn och livet som flöt på så ville vi ha ett 3:e, nu kom 3:an lite innan vi egentligen hade tänkt. Men sånt är ju livet. Storasyskonen var 3 år och 1 år när han kom. Han var allt annat än de andra 2 var... Sov aldrig, om det inte var på oss. Vet inte hur länge vi var uppe hela nätterna här hemma. Omställningen från 2 till 3 barn var alltså enorm för oss. Det var inte så lätt att ta med honom någonstans. Och då han föddes på hösten så var man extra försiktig, men han fick ändå RS. Så hela den hösten/vintern åkte vi in o ut på barnakuten typ. Sån jävla oro, sömnlöshet och så försöka få ihop vardagen liksom. Men det funkade, nu är dom 2,3 och 5 och det känns som att allt lättat lite. Dom går på förskola, 5 och 3 åringen har aktiviteter, funkar bra att ta med lillebror också. Alla 3 kommer bra överens och har äntligen blivit lite mer harmoniskt. 

Jag skulle göra om det dock, det kändes och känns så självklart att vår familj består av oss 5. När han föddes så kändes det liksom komplett. Hade det gått några år hade vi förmodligen bara haft 2 barn, då varken jag eller maken kände att vi ville starta om småbarnsåren igen senare. Så vi får väl se hur det blir framåt, men ja, omställningen var stor från 2 till 3 barn. Typ skitjobbigt första året. 

Nej ångra ett barn som sådant gör nog ingen men däremot kan man mycket väl ångra omständigheterna kring att barnen blev till just där och då.

Vi är många som bär på såna känslor. Man hade för bråttom, inte så bra partner, fick barn alldeles för tätt för att orka med osv osv och vi har fått kämpa med oss själva och barnen. Och känslor av skam och skuld och ånger följer med i vardagen.

Varför tänkte man inte efter ordentligt? En fråga som ständigt snurrar runt.

Bara för att hormoner och biologin skriker efter flera barn betyder det inte att man måste skaffa fler eller att det ens är klokt med fler.

Jag steriliserade mig efter tredje barnet av hälsoskäl men min kropp skriker ändå efter flera barn.

Barn nummer tre var lite oplanerad men ändå Välkommen. Var dock lite ledsen då det inträffade samtidigt som jag varit i en väldigt spännande och rolig fas på jobbet. De äldre barnen var 7 och 3.5 så blöjfria och sov hela nätter. Och ingen svartsjuka utan enbart gjädje och stolthet från dem. Hade ett exta rum över så det var inga problem. Däremot brukar vi vilja hälsa på släkten utomlands varje år men det har inte varit möjligt. Både pga ekonomin och att jag inte vill resa långt som gravid eller innan barnet är över året och fått alla vacciner. Så ekonomin är väl lite lidande och sparpengar nallas på mest hela tiden. Sen har vi även köpt större bil. Det vart så trångt med tre barn i baksätet och trist att man aldrig fick plats med morfar/kompisarna osv. Som tur var kunde jag låna dom pengarna av pappa så kan vi börja betala av när vi inte är föräldralediga längre. Vi har absolut inte ångrat oss. Men nu känner jag att familjen är komplett. Det blir för tufft ekonomiskt och tidsmässigt med fler barn. När man hade två barn kunde man fundera fram och tillbaka om man ville ha fler. Men ni kan jag sitta lugnt och känna mig nöjd med antalet i vår familj.

Jag håller med dig. Jag tror inte heller att jag skulle längta efter ett fjärde barn efter en trea, utan som Jill 79 skrev är kanske "familjen komplett" då.

Jag ändå rädd för att skaffa fler barn än vad man praktiskt egentligen klarar av (med god hälsa och lycka i behåll).

Exakt vad jag tänkte skriva!!

Och jag tror mycket av det berodde på att vi skaffade trean för snabbt. Det skiljer 2,5 år på 1 och 2 och 22 mån på 2 och 3. Vår 2:a hade behövt få vara minst ett tag till.

Nu är barnen 9, 7 och 5 så har ingen erfarenhet av tonåren än...bävar lite så det är 3 tjejer.

Vi bor i en trea, har vanlig 5 sitsig bil, jag jobbar deltid och vänder på slantarna för att gå runt. Men det beror mer på våra jobb (och icke jobb) än på att det är 3 barn.

Nu har jag precis slutat att amma minstingen. Jag saknar det och längtar efter en bebis vid bröstet. Och mot bättre vetande så skulle jag vilja uppleva en graviditet och en förlossning igen. Får nästan skämmas över det för just den delen av längtan bottnar ju i egna väldigt själviska behov (och mindre i pappans, familjens och bebisens). Jag är ju inte direkt ung heller och vi står inför att pussla ihop livet med de två som vi redan har. En del av mig undrar varför jag bygger upp/svarar på den här längtan istället för att vara nöjd med det som jag redan har fått. Kanske gör jag mig själv olycklig genom att bygga på önskan om ett tredje barn. Det är ju inte ens säkert att vi kan få ett!

Puffar tråden också. Vill höra fler erfarenheter!!

Även om man "tänkte efter ordentligt" innan behöver det ju inte ha blivit som man tänkt sig ändå. Mycket kan hända i livet också, saker som man inte hade kunnat förutse. Så de där känslorna av skam skuld och ånger får man försöka göra sig av med genom att förlåta?

Vi trodde att vi skulle få barn tidigare i livet, men det visade sig att vi hade ett hinder. Vi kunde alltså inte få barn tidigare än vad vi fick - eller ja jo, om vi hade utrett det tidigare så.. men vi visste inte. Så nu blev det barn ganska tätt pga ålder, med de utmaningar som följer med det. Nej, vet inte om det är klokt med ett till.

Hur steriliserade du dig? Klippte äggledaren?

Fler med erfarenheter? Avrådanden för en trea? Eller våga?

Varför skaffade ni ett tredje barn? Jag kände samma som du - slutade amma yngsta barnet och kände längtan efter en tredje. Detsamma kände min man, han har alltid velat ha många barn
Vad var tuffast med omställningen? Tuffast var att de äldre syskon var så små - 2 och 4 år - och behövde mycket omsorg och hjälp. Min uppfattning är att de som anser det är enkelt med tre eller flera barn oftast har stort mellanrum mellan barnen.
Hur mycket extra jobb blev det i realiteten (och hade ni "enkla" och lättsövda barn som sov gott på nätterna)? Mycket - jag blev svårt sjuk under graviditeten och tog tid att få tillbaka orken. Yngsta föddes 5 veckor för tidigt pga sjukdomen - blev ingen bra start helt enkelt. Äldsta låg sent i utvecklingen så det var besök hos talpedagog och sjukgymnast samtidigt.
Hade ni familj/släkt som avlastade och påverkade det ert beslut? Nej
Hur kändes de extra dagisåren? Framförallt första året var tufft
Tonårsåren? ej där ännu
 Fick ni bygga om huset/skaffa större lägenhet, ordna större bil? Nej, har en 5-sitsig bil
Hur påverkades ekonomin? Nej, vi har god ekonomi
Jobbade ni heltid? Ja
Hur påverkades relationen - bråkar ni mer? Ja, det slet på förhållandet
 Tar orken slut? Ja ofta..
Reser ni mindre efter tre barn? Nej, man anpassar sig, packar tex enkelt och lätt
Har ni svårare att få barnvakt? Nej, vi har få som kan ställa upp som barnvakt men det har inte varit någon skillnad när vi hade ett barn eller tre barn
Hur hann ni med alla aktiviteter när barnen blev äldre? Ja det är fullt upp varje dag. Försöker samordna med andra. Lättar nu när barnen börjar bli så gamla att de själva kan ta sig till aktiviteter.
Barnen + kompisar = en halv aktivitetsgård/full lekstuga hemma, hur fixar ni det? Har inte upplevt det som ett problem
Blir ni som familj inbjudna till andra i mindre omfattning nu eftersom ni är fler? Nja, svårt att få tiden att räcka till
Handen på hjärtat: ångrar ni er? Nej, verkligen inte
Slutligen: vad är nyckeln till att det blir så bra som möjligt, för er del? Inse att det är tufft, minska på kraven, hemmet behöver inte vara tipp topp. Se till att båda föräldrarna tar lika mycket ansvar. Ta tex lika mycket vab

Utifrån det du skriver tycker jag absolut att ni ska satsa på en till. Det är fantastiskt med tre barn men var beredd på att det första året är tufft om syskonen fortfarande är små.

? Varför skaffade ni ett tredje barn?

Jag har fyra barn - två födda 2006 och 2008. Sen två sladdisar födda 2018 och 2019. Nu väntar jag barn nr 5 år 2021. Så jag tillämpar frågan på denna tredje sladdis. Nummer 5 var inte helt planerad. Men, det är en intressant utmaning att ha tre småbarn samtidigt, det har jag inte haft förut. Jag tycker om dynamiken mellan syskon och tycker att det är en trygghet för dem att ha flera syskon att välja på.

? Vad var tuffast med omställningen?

Jag antar att jag kan prata utifrån att gå från två stora barn till att ha två stora barn och två små sladdisar. Jag tycker inte att det har varit så tufft att ha dessa två småbarn, inte lika tufft som jag tyckte att det var när de äldsta var små. Då var jag helt utpumpad.

? Hur mycket extra jobb blev det i realiteten (och hade ni "enkla" och lättsövda barn som sov gott på nätterna)?

Jag tycker att alla barnen har varit enkla, inte särskilt skrikiga. Ingen har haft kolik. Men nej, de har inte sovit hela nätter från början. Nr 4 ammade jag nattetid tills hon var 19 månader, innan jag kände att nu får det räcka. Det är väl först vid ungefär 2,5 år som barn börjar sova mer som vi vuxna.

? Hade ni familj/släkt som avlastade och påverkade det ert beslut?

Vi har inte haft nån barnvakt eller avlastning att tala om. Inga engagerade mor- eller farföräldrar som någonsin hämtat på förskolan, eller liknande.

?Hur kändes de extra dagisåren?

Det är kul att få en chans till att följa en liten människas utveckling och uppväxt.

?Tonårsåren?

Mina äldre barn är tonåringar nu och vill i stort sett aldrig hitta på något med mig. Det tycker jag är tråkigt, även om jag förstår att det är så det ska vara.

?Fick ni bygga om huset/skaffa större lägenhet, ordna större bil?

Nej. Vi bor i en 3-rumslägenhet bostadsrätt i Stockholm. De äldre barnen vill inte flytta från lägenheten/området så vi stannar kvar. Så länge de två äldre tycker att det är OK att dela rum så känns det OK för mig att vi bor trångt. Vi har dock köpt en 1:a i samma hus där de äldre ska få bo så småningom. De små sover hos oss föräldrar. Vi har dock byggt ett sängskåp för att kunna trolla bort småttingarnas säng. Vi äger inte bil, eftersom det känns för dyrt. Däremot har vi köpt ett stort sommarhus som vi kan bre ut oss i på fritiden.

? Hur påverkades ekonomin? Jobbade ni heltid?

Jag och min man valde att vara hemma båda två på min föräldrapenning de två senaste föräldraledigheterna med sladdisarna, för att få tid och ork för barnen. Mellan sladdisarna och nu i väntan på barn nr 5 jobbar jag heltid. Jag har dock möjlighet att organisera min arbetsdag rätt fritt (är jurist på statlig myndighet), det är en fördel. Min man läser en distansutbildning just nu och har a-kassa. Utbildningen blir klar vid jul 2021.

? Hur påverkades relationen - bråkar ni mer? Tar orken slut?

Ja, oh ja, vi bråkar mycket mer. Men inga allvarliga saker, mest tjafs pga irritation. Det går fort över. Man måste ha luft i schemat med många barn, det går inte att springa på alla bollar samtidigt. En sak i taget.

?Reser ni mindre efter tre barn?

Ja, vi reser mindre nu än innan sladdisarna föddes. Det kostar mer än det smakar att tråckla in sig i ett flygplan och sen springa runt och passa vid en poolkant i en veckas tid. Å andra sidan är de äldre inte lika sugna på att resa utomlands längre som när de var 5-11 år. Då reste vi mycket. Jag tänker att allt har sin tid. Jag sparar till en skidresa i Alperna om kanske tre år. Då är småttingarna 6, 5 och 3 år. Det kan vara lagom. Det ska ju vara njutbart att åka på semester, inte kännas mer arbetssamt än att vara hemma!

?Har ni svårare att få barnvakt?

Vet inte. Just aldrig nån som är barnvakt. Det är ingen som erbjuder sig frivilligt, vare sig man har ett, två, tre, fyra eller fem barn! De äldre barnen kan dock gå och hämta nån enstaka gång på förskolan, om det kört ihop sig alldeles.

?Hur hann ni med alla aktiviteter när barnen blev äldre?

De äldre barnen gick på simning, dans, parkour, ridning. Men inte allt samtidigt. De fick ofta gå på samma typ av aktiviteter, ofta klaffade det tidsmässigt med grupper som startade efter varann, samma dagar. Sen måste man känna efter vad man pallar. Det måste finnas luft i schemat. Man orkar inte stressa som en dåre från jobb till aktiviteter så att man får hjärnblödning på kuppen.

?Barnen + kompisar = en halv aktivitetsgård/full lekstuga hemma, hur fixar ni det?

Jag är en sån som alltid tyckt om när de tagit hem kompisar. Ofta funkar det bäst ju fler de är. Det blir en bra dynamik och roligt röj. Både när de var i förskoleåldern och under skolåren. Även nu när de stora är tonåringar och trots att vi har småbarn så vill de äldre ta hem kompisar som sover över. Jag gillar det och är glad för det. Jag är lite fascinerad att de hellre sover över här helg efter helg än hemma hos en kompis som har eget rum och inga småsyskon.

Blir ni som familj inbjudna till andra i mindre omfattning nu eftersom ni är fler? Jag märker ingen skillnad. Men med det sagt, jag är inte en person som brukar gå hem till folk och äta middag på lördagar. Blir det en middag hos en kompis så är det lite spontant och anspråkslöst, inga bjudningar. Jag är inte social på det sättet och är inte road av såna bjudningar.

?Handen på hjärtat: ångrar ni er?

Aldrig i livet. Särskilt inte som jag har facit med de äldre barnen, på hur fort de växer upp och hur fort man själv blir ointressant för dem. Vid ungefär 11 års ålder så är de på väg bort från en, upplever jag. Och det är tråkigt, för jag har älskat att göra saker med dem som att resa, gå på museer, gå till simhallen, osv.

? Slutligen: vad är nyckeln till att det blir så bra som möjligt, för er del?

Att våga gå sin egen väg. Att våga välja bort statushets och tanken på att alla barn måste ha eget rum. Att tänka utanför boxen. Och framförallt, att ha låga fasta kostnader. Att kunna klara hela familjen på en föräldrapenning har inneburit att vi sluppit massor av stress. Att prioritera tid tillsammans. Det är ändå så kort tid de är små. Tiden går fort!!