kan man fortsätta utan att förlåta?

Jag ångrar att jag inte gjorde slut direkt. Försökte i två år till. Jag mådde jättedåligt. Blev kall och avvisande. Mitt ex krisade så pass att hon fick läggas in på psyk. Efter ett tag vågade jag inte göra slut eftersom hon var så i dåligt skick psykiskt att jag inte vågade lämna henne själv med barnen.

Jag visste från första början att jag aldrig skulle förlåta henne.

jag vet att jag aldrig kommer att förlåta heller!
Går det att bli lycklig ( på riktigt) ändå? Kan man lära sig att leva med det ändå?

Just nu går jag som i ett vakum och liksom väntar på mig själv! Jag väntar på den dagen då mitt huvud bara säger till mig att " så här ska du göra"!

Men, att sälja kåken, leta lägenhet, bryta upp för barnen, få sämre ekonomiskt mm mm mm mm. Är det värt det? När vet man?

Hur är er relation idag? Hur lång tid tog det innan du visste att du skulle lämna?
Älskar du henne fortfarande? Hur mår hon idag?

När jag drabbades var jag noll % förberedd.
Jag ljög och hävdade att jag förlåtit och ville gå vidare men det var tvärt om
jag behövde förbereda mej innan jag tog steget, socialt med att skaffa kompisar eller kontakta gamla kompisar som jag slutat träffa pga barn och jobb
och gå igenom ekonomin hur framtiden skulle se ut mm.mm.
Tusen tankar !
Efter ett år var jag klar och begärde skilsmässa.
Jag kunde inte förlåta och har än idag inte gjort det.
En människa som kan sitta och blåljuga dag efter dag kan man aldrig mera lita på
fruktansvärt svagt och egotrippat.

Var i samma sits som dig, fast inte en nära vän, vilket gör saken ännu värre.

Jag tänkte som du, "för barnens skull", "vill inte vara ensam"

Idag ångrar jag en sak. Att jag inte bröt direkt, att jag slösade bort 3 mån av mitt liv på henne. Det var det bästa jag någonsin gjort, att lämna henne. Hade ALDRIG kunnat lita på henne igen.

Men som sagt, otroheten var bara ett uppvaknade för mig! Som fick mig att inse vad jag levde med för sorts människa, kanske en annan sak för dig!

Jag håller med och vi har pratat om detta 1000 gånger. Hur kunde du göra så och varför. Vad hade han som jag inte hade osv osv.
Det finns ju inga svar? Sanningen är ju att dom visste exakt vad dom gjorde men gjorde det ändå. För att det var spännande.

Kvinnan som jag en gång i tiden såg upp och som jag var stolt över har i dag blivit en feg hycklare som jag inte respekterar ett enda dugg.
Ända kan jag inte sluta älska henne och lämna. Jag fattar inte vad det är för fel på mig.

Du är nog starkare än jag.

För att kunna förlåta måste du först förstå varför det hände. Om du kan sätta dig in i hennes känslor kanske du har möjligheten att se ert förhållande ur hennes synvinkel och därmed förstå varför hon gjorde detta val. Behövde hon uppmärksamhet, bekräftelse, hade hon en medelålderskris, ville hon hämnas för att du varit otrogen, etc etc ? Var beredd på att din uppfattning om henne kan komma att förändras, och på att ta din del av ansvaret för hur er relation var vid tillfället. Detta förutsätter att hon är villig till, och kan, berätta öppet om sina känslor och tillkortakommanden.

Tror du vet svaret innerst inne, eftersom det ej går att förlåta som du skriver. Du kommer aldrig kunna lita på henne igen, du får leva med detta resten av ditt liv, tillsammans med henne, eller gå vidare o på så sätt kunna träffa en ärlig, pålitlig kvinna? Lycka till  !

Inget av skälen du räknar upp ursäktar en otrohet. Kanske en förklaring men inte något giltigt skäl.

Lugn, det löser sig.

det har jag försökt göra och det har väl kommit fram att hon kanske inte tyckte att allt var så bra då. slentrian.
men!
Det rättfärdigar inte ett dugg. Mår man dåligt i ett förhållande så jobbar man väl på det? Man börjar inte knulla med sin killes kompis!
Och har man tagit det steget att göra det så kan man väl åtminstone göra slut? Speciellt när hon märkte att jag mådde sämre och sämre över hennes beteende?
Jag kommer aldrig att förstå varför hon/dom aldrig sa nåt till mig utan lät mig lida så länge. Det är väl det som är värst med allt det här.
Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om min andra hälft varit förvirrad och grät och frågade mig vad det är som pågår och vart man tagit vägen? Ljuga henne upp i ansiktet och slunga tillbaka det och istället ge henne skulden.
aldrig! Det kommer jag aldrig komma över eller förlåta.

jo det är ju så. Det vet jag också. Hon också för den delen.

Någon ovan skrev att hen var 0% förberedd. Jag var ganska förberedd när bomben till slut damp ner hos oss eftersom vi båda mått dåligt en längre tid. Och det kunde lika gärna varit jag som vänt mig bortåt/utåt för uppmärksamhet.
Så det kändes mer som en tidsfråga.
Inte för att det på något sätt är ok att vara otrogen bara därför, jag tycker man har mer ansvar gentemot varandra och gentemot relationen än så. Men det var inte direkt oväntat.

Vi gick igenom den här krisen för drygt tio år sedan och har det jättebra idag. Men det har varit tufft och krävt massor av jobb, särskilt i början.
Jag minns nästan fortfarande den dagen efter att ungefär 1,5 år hade gått, då jag kom på att "shit, nu har jag ju inte tänkt på det här/på "henne" på flera veckor". Det var en seger. Då var det liksom över. Och alla år som gått sedan dess har liksom bara rullat på. Jag tänker ytterst sällan på detta idag.

Du skriver att du har gått hos psykolog. Kanske måste NI gå tillsammans på rådgivning? Du vill förlåta men du vet inte om du kan. Den biten kan bara du bestämma över. Möjligen att du kan komma dit med stöd. Möjligen att du inte kan förlåta men ändå vill leva kvar i relationen. Eller så kan du inte förlåta och mår inte bra i relationen utan behöver lämna den. Oavsett kan det dock vara bra att gå i familjerådgivning tillsammans för att i så fall få ett bra avslut.

Jag valde att förlåta min man, och med det kom ju ett stort arbete för mig att verkligen göra det också. Jag har ingen rätt att dra upp det här i tid och otid när vi hamnar i diskussion om annat och det var jätteviktigt för mig att verkligen komma dit. För den som "gjort bort sig" måste också få leva i trygghet med att man har blivit förlåten. Han vet ju vad han gjort, det lär han aldrig glömma själv, men sen har vi ju valt att gå vidare och då får man liksom vända blad.

Att det generellt sett ej går att förlåta tycker jag är ett dåligt svar för det finns så många anledningar till varför man gör som man gör eller känner som man gör. Men OM man väljer att förlåta så måste man jobba igenom det fullt ut, just för att komma vidare som jag skriver om ovan.

Jag vet inte om man kan gå vidare utan förlåta. Jag gick ett år och mådde sämre än jag förstog då. Jag gick upp i vikt hade svårt att fokusera på dagarna och kroppen kändes alltid tung. Jag lämnade till sist min sambo och köpte mig en liten etta och flyttade in utan en enda möbel (var för trött för att orka bråka om det med honom). Jag kommer ihåg första dagen jag satt på golvet i rummet hur luften plötsligt kändes så mycket lättare att andas och trycket övet hela kroppen bara försvann. Jag gick ner i vikt den hösten utan att medvetet ändra några kost och motionsvanor också.

Så vad jag vill säga är: prioritera din hälsa! Dina barn är inte hjälpta av att du mår dåligt heller. Kanske kan parterapi vara värt att testa? Jag känner att om man väljer att vara otrogen så väljer man att prioritera bort sin partner. Varför ska man acceptera och förlåta det?

Jag tror inte att det någonsin finns nåt som rättfärdigar otrohet. Men om man verkligen VILL förlåta för att kunna gå vidare och vara tillsammans så får man nog jobba rätt hårt och länge på det. Ni verkar bara ha skrapat på ytan av problemet - varför gjorde hon inte slut med dig? Älskar hon dig fortfarande eller var det här ett första steg bort? Ville hon testa av om den andra var ett säkert kort att satsa på permanent innan hon sa nåt till dig? Vill HON fortsätta ert förhållande? Varför sa hon inte att hon tyckte ert förhållande var slentrian, eller ansträngde sig för att jobba på det. Tyckte du att det var slentrian, insåg du att ni borde jobba på ert förhållande? Varför märkte inte du att hon var missnöjd med ert förhållande? Hur kände hon när du var så ledsen och hon var anledningen till det? Insåg hon att de även tog din kompis ifrån dig genom detta?

Parterapi vore nog jättebra. Antingen kommer ni närmare varandra eller så gör svaren du får att du känner dig redo att göra slut och gå vidare på egen hand. Önskar dig all lycka oavsett hur det blir!

Jag kunde förlåta till sist, och det innebär att jag accepterat att jag älskar en man som i vissa stycken är en feg, ansvarslös skit. Det gör att jag paradoxalt nog också ser hans goda sidor bättre.
Vi fortsätter tillsammans och har det på många sätt bättre än innan. Jag mår också bättre än innan, faktiskt, för jag inser att vi är två separata personer som har en massa saker gemensamt, inte minst en handfull barn. HANS dåliga val den gången (10 år sen) beror på egenskaper hos honom, inte hos mig.

Jag tycker att du ska jobba med dig själv, ditt eget mående istället för att fokusera på om du ska stanna eller gå. Ta all hjälp du kan få, i terapi, kanske en kurs i sorgbearbetning etc.

Och lyssna inte på alla skrän om att dumpa skulle vara det enda rätta och "rakryggade". Mycket väsen med lite substans. Det är ingen dans på rosor att hantera sitt gemensamma föräldraskap som frånskilda heller, även om det förstås också KAN vara den bästa lösningen.

Jag skulle också säga att jag inte delar synen att förlåtelse skulle behöva innebära att det är locket på sen. Att man inte skulle kunna ta upp sveket igen, och prata om det. Det är bara nån som hittat på att det måste vara så.
Det ens man/fru gjort mot en blir ju inte mindre fult för att man förlåtit personen som gjort det.
Förlåter man gör man det på sitt eget sätt, det finns ingen manual för hur detta ska se ut.

ok, skönt att höra att nån accepterat och förlåtit och fått det bra ändå.
Jo vi har ju det också mycket bättre nu på många sätt. Vi har en helt annan dialog och är ärliga om vad det än gäller. tidigare vad det "silent treatment" som gällde om nån var missnöjd.
Däremot så kommer jag som det känns nu aldrig att kunna förlåta. Det finns svek och sen finns det svek. Ett ONS skulle jag i viss mån kunna förlåta. Kanske jag hade förlåtit detta också om hon var ärligt mot mig när det pågick.
Men det har gått så många år och vi har ju skaffat barn, gift oss mm efter detta.
Det gör ont att hon levt med detta i sig som att det inte betytt nåt.
Jag ska ta till mig det du sa att det är egenskaper som hon har och det är inte hos mig. En dag hoppas jag att jag är så pass stark i mig själv som du verkar vara.

Jag är kvinna själv och jag kan, till din frus försvar, säga att jag på många sätt var en helt annan människa innan jag fick barn. Det var som att vissa saker inte var "på riktigt" då, jag var lättsinnigare, hänsynslösare, mer självupptagen. Teoretiskt hade jag kunnat göra som din fru, men tack och lov har jag inget sånt bagage... kanske därför jag kunnat acceptera att min älskade man kunde bära sig åt som en brakskit utan att vara det rakt igenom.
Du har ju lidit en förlust, du har förlorat den fru du (trodde att) du hade och fått en annan. Det är ungefär som att få ett funktionshindrat barn. Man sörjer då det friska barn man väntat sig men inte fick, men så småningom måste man faktiskt förhålla sig till det barn man fick.
Människor reagerar på olika vis. Många, de flesta antagligen, börjar älska sitt ofullkomliga barn som det är och vill inte byta bort det.
Andra lämnar ifrån sig barnet, försöker glömma det och satsar på ett nytt.
Hur som helst är det alltid till att börja med en förlust, en sorg. Som man måste hantera.