Hur kan folk med social fobi ha partner och barn?

Dom som har det har kanske utvecklat social fobi efter att dom skapar familjekonstellationen.

Eller

så är det så att individen med social fobi känner sig så pass trygg i sin familj. Där känner hon dem och hon vet hur dom funkar och att dom älskar denna trots sina brister.

Alla med social fobi är ju inte så svårt drabbade. Många kämpar på med jobbiga saker trots sin sociala fobi. Men även de som har det allra jobbigast kan ha bättre perioder när de orkar vara lite mer sociala. Sedan kan den drabbade oftast vara mer avslappnad med de allra mest närstående, så det behöver inte alltid märkas så mycket i en relation som det gör utåt.  

Varför KBT inte fungerar för alla kan vi väl bara spekulera i, men verkligheten är sådan att det inte finns någon terapiform som har 100% effektivitet. Just med generaliserad social fobi kan det vara så många sociala situationer som är jobbiga att det blir lite övermäktigt bara av den orsaken. Kan vara svårt att hitta bra sätt att exponera.    

Jag har social fobi men det är få som märker det eller fattar att det är vad jag har. Jag är dock inte som du beskriver utan är som de flesta andra med jobb, familj och vänner. Skillnaden är att jag får ångest och hjärtklappning av många sociala situationer. För mig är det dagligen och trots att jag vet att det går bra, utsätter mig varje dag och rent logiskt inte ser någon anledning till min reaktion så blir det inte mycket bättre. Visst, lite bättre än när jag var ung men det handlar mer om att jag lärt mig "spela" social och det fungerar bara inom vissa gränser.
Social fobi innebär inte att man inte kan knyta nya kontakter eller gå in i relationer.

Fast många av oss är nog rätt nervösa och med mer eller mindre ångest inför många sociala situationer. Det är ju ändå en enorm skillnad mot de där det faktiskt påverkar deras liv i vardagen så pass att de förlorar möjligheter till jobb, vänner osv.

Men jag tänker mest att partnern har ju inte varit en närstående från början, men har uppenbarligen släppts in totalt i personens liv. Vilket jag har svårt att få ihop med någon som senare kan isolera sig helt.

Men jag tänker att social fobi väl handlar om att man får ångest av att göra en viss grej och tror att man kommer att svimma eller något sådant om man gör den saken. Om man då ändå tvingas göra den (av en anhörig, av sjukvården eller vad som helst) och då mår dåligt men inser att man inte svimmar och världen inte stannar, borde det inte bli bättre då?

Men om man inte haft det hela sitt vuxna liv borde man väl ändå kunna tro på att behandla bort det igen?

Och det är främst partner jag tänker på, inte ursprungsfamilj.

Är man rädd att ens sociala färdigheter inte ska räcka till så kan det lätt bli en självuppfyllande profetia. Därför råkar man ofta ut för sociala situationer som inte alls slutar väl (åtminstone inte i ens egna ögon) och då får man snarare sin rädsla bekräftad. Och nej, det handlar inte om att man tror att man ska svimma, utan just om att man är rädd att den sociala situationen ska gå snett. Däremot kan man känna sig svimfärdig när man står inför att göra det man är rädd för, men det är en annan sak.

Att vara lite "nervös" och att ha ångest/panik är väldigt olika. Kroppen tolkar situationen som farlig och reagerar därefter, dvs den gör sig beredd på strid/flykt.
Jag får känslan även om jag sitter med familjen och jag ska säga något inför alla samtidigt. Att prata en och en med någon man känner eller samtala utan att fokus är på mig går dock bra.

Min fru såg nåt längst in i mig trots att jag var jättenervös och hade svårt att prata med henne. Idag är vi gifta och har barn men jag har svårt att umgås med andra föräldrar. Kan prata med lärarna men det kräver stor ansträngning. Hoppas mina barn inte ärver fobin av mig.

Samma här! Tycker det är sjukt jobbigt när barnen vill leka och man måste kontakta någon förälder. Sms är en räddning.

Förstår fullt ut. Har en förälder med social fobi och har som vana att alltid smsa först om jag kan, vet många fler som resonerar som mig.

Ville bara ge en liten uppåtpuff att vi är många som hajar detta, även om det ibland känns som att det bara finns okänsliga typer där ute.

Anonym (b): Men är det bra att göra så? Underhåller man inte bara fobin då? Som medberoende? Som de med tvångssyndrom där partnern eller familjen köper tvål och handsprit?

Nja alltså jag tar inte ansvar för andras rehabilitering, däremot hjälper jag dem gärna, att skicka sms innan är ingen big deal för mig :) hade det varit en komplicerad eller tidskrävande metod hade jag nog velat prata om det först. Men social fobi är otroligt vanligt och det skadar inte mig ett dugg att skicka ett sms först så jag kör på det.

Du kan drabbas av en psykisk sjukdom när dom helst, du föds inte alltid med den. Sen går psykisk sjukdom ofta i stadier, en period kanske man inte alls kan ta sig utanför huset medans i en annan period går man på stan själv. Det är olika. Sen är det inte majoriteten som drabbas av extremt svår social fobi, de flesta tycker det är jobbigt, känner ångest osv med klarar ändå av att göra det. Jag har social fobi och det har successivt blivit bättre med åren. Jag kommer skaffa barn, jag kommer fungera i samhället och jobba för det mesta. Men vem vet, en dag kanske jag går in i väggen igen precis som vilken annan människa som helst och får sjukskriva mig ett tag. Man vet aldrig när en psykisk sjukdom slår till eller hur hårt den slår. 

Nu har jag både social fobi och GAD (generaliserad ångest) så för mig är gränserna dem emellan lite svåra att specificera.
Men jag kan säga detta; År av terapi och medicinering har lett till att jag nu kan gå av bussen 99/100 gånger, med endast litet eller ingen ångest.
Tidigare var det 50/50 om jag ens vågade trycka på stopp-knappen.

En till här. Levt med min sociala fobi hela mitt vuxna liv är 40 nu och det sociala är svårt. Kämpar dagligen och speciellt då jag är mamma. Försöker verkligen anstränga mig för honom med skolmöten o.dyl. Han har autism och har inte kommit igång med kompisar efter skolan ännu, men när det kommer kommer jag kämpa för att klara föräldrakontakten. Gör sociala saker med honom men inte när jag är ensam och han är hos pappa. Går miste om mycket i livet för att man inte vågar ge sig ut och träffa folk, sorgligt och inte alls kul.  Det mesta sociala för oss med den här diagnosen är att vi är så medvetna om den hela tiden, jättesvårt att slappna av förutom när jag är ensam. Och här kommer nästa dilemma, jag är singel och längtar efter att våga dejta och dessutom hitta någon som accepterar att man har dessa svårigheter men att man är en bra människa ändå. 

Glömde skriva att jag beviljats hel sjukersättning för mina besvär, har lite tilläggsdiagnoser oxå för det är ju svårt att få sjukersättning bara pga. social fobi. 

Men hur har du kunnat träffa någon och bli gravid om du haft detta hela livet?

Och hur har det funkat med förlossning, bvc och allt sånt?

Och vad är du rädd för och tror ska hända om du möter människor?

Jag var ung och innan jag fick diagnos när jag träffade honom. Utvecklat mina svårigheter successivt och har mer eller mindre kämpat, kämpat, kämpat mig igenom allt man gör med bvc, småbarns sim, olika föräldragrupper etc. Klarade mig bra när jag pojken var bebis och jag typ kunde få fokus bort från mig, hade honom att ta hand om. Tar förstås hand om honom nu också så gott jag kan. Jag är inte rädd för människor så utan mer hur jag ska hantera situationerna, vad som förväntas av mig och att jag blir så nervös och orolig. Gått KBT terapi och vet att jag behöver skifta fokus från mig själv och inte vara så rädd för ångesten för den når ofta en pik och sen minskar den när man ser att man klarar av saker och ting. 

Jag hade tidigare diagnosen "extremt svår generell social fobi" och hade stora svårigheter i alla sociala situationer. Jag hade ångest så fort jag klev utanför dörren, men jag var ju givetvis tvungen att göra det ibland ändå. Mina svårigheter har funnits med mig hela mitt liv. Jag har gått i terapi i flera år (cirka 5-6 år) och idag är jag frisk förklarad från den diagnosen.