Ensambarn jätteledsen när halvsyskon åker
Vår gemensamma 1-åring har överraskat oss med rätt starka känslor när min sambos dotter ska åka till sin mamma varannan vecka. De har knytit an väldigt fint. När flickan skulle åka sist var hon så ivrig att träffa mamma att hon rusade iväg utan att säga hejdå till 1-åringen, som fullkomligt panikade av besvikelse, tårarna sprutade. 1-åringen ropade efter flickan men hon var så uppslukad av mammaglädje att hon inte hörde.
Vi har bearbetat många olika frågeställningar som bonusfamilj men just denna kom som en överraskning.
Tycker ni att man kan be en 5-åring tänka på att den lilla blir ledsen? Kan man ne henne säga hejdå ordentligt eller är det att lägga på för mycket ansvar? Ska hon få rusa iväg under skratt och rop med lillasyster i fullkomligt upplösningstillstånd? (Mamman märkte vad som hände men gjorde ingen ansats alls att fråga dottern om hon ville säga hejdå till sin lillasyster. Min sambo och mamman har inte världens bästa relation och hon skiter nog rätt rejält i hur det blir för vår 1-åring. Så detta är i så fall något vi behöver styra upp.)
Nu kommer på allvar tankar om att få ett till barn. De tankarna har funnits av andra anledningar också men nu känns det riktigt viktigt. Är det trots allt så att ett halvsyskon inte riktigt kan ersätta ett helsyskon? Kommer vår 1-åring kanske uppleva sig utanför när de andra syskonen alltid följs åt (halvsyskonen är tre och de följs åt i det växelvisa boendet)? Någon som har erfarenhet av liknande situation?
