Jag har liknande fobi. Min fobi är en variant av blodprovsfobi, så jag är inte fobisk för nålar, utan faktumet att någon tar mitt blod. Jag har svimmat flera gånger av att jag skärt mig av misstag i fingret, i princip reagerar min kropp som att jag kommer få blodförlust av "det stora såret" :P och försvarsmekanismen att spela död sätter igång vilket gör att jag svimmar. Riktigt besvärligt och man känner sig så löjlig av att man reagerar så kraftigt :/ jag är också rädd för att höra mitt hjärta slå och kan ibland överföra andras "blödande" på mig själv och svimma av detta. Jag svimmande t ex under filmen twilight på bio och jag är 28. Riktigt pinsamt.
Iaf nog om mig. I vissa fall då det behövts mindre blod (typ som från fingerstick) har det tagit blod från mitt öra. Det känns lite såklart, men påminner mer om öronhåltagning så svimmandet triggas inte igång. Kanske det funkar för dig?
Om det behövs större mängd blod för provtagning så måste de ta från armvecket och det är lite av en process:
Jag kommer 2 h innan provtagning med min sambo eller någon som kan hjälpa mig att inte få panikattack och fly stället. De smörjer in båda armvecken med emlakräm (mina blodådror kan dras ihop av rädslan, så om de inte lyckas med första armen så provar de den andra). Sedan får jag lugnande och får gå iväg en timme eller så och vänta på att emlakrämen börjat verka. När jag kommer tillbaka kan jag ibland få mer lugnande om jag är hysterisk - fast då i spruta eller rumpan :( sen får jag ligga ner i ett undersökningsrum. Min sambo står ivägen så att jag inte ska se min arm och pratar lugnande med mig, och samtidigt tar sköterskan blodprov. Bäst är om jag inte märker sticket, då kan det gå rätt lätt. Så ibland har de använt små nålar (som för barn eller något) och då känns det knappt.
Ja, det var lite om hur jag gör iaf.
Be läkaren om lugnande och ha med dig någon som är snäll och kan hjälpa dig tänka på annat. Berätta även för personalen att du har fobi, så brukar de vara snälla och försiktiga med dig. Använd även emlakräm :) så kommer det nog gå bra. Lycka till, och försök inte tänka för mycket på det. Det är ju inget farligt egentligen, men jag vet hur jobbigt det är när fobin sätter igång. Jag är så fruktansvärt glad att jag inte har diabetes iaf, det hade varit rätt kämpigt :)
