Hej
Jag loggade själv in för att hitta någon som skrivit om liknande för att få hjälp och tips. Delar med mig av min situation kanske ser ni något där som hjälper..
Jag sitter i samma situation som dig just nu men känner jag är precis i början av att komma framåt..
Historik
För snart 5år tog jag min son på heltid eftersom hans mamma inte sköter hans skola, och hade det rent allmänt stökigt
med missbrukande pojkvänner och umgänge. Att jag tog över grabben på heltid var inte planerat men det skedde precis när han skulle börja 1 klass
och jag kände stor ångest över att se på när han bit för bit förärades i den dåliga omgivningen. Jag tänkte " Så.. nu eller aldrig sen är det försent när han börjat skola och skaffat vänner osv.."
Efter något år gick jag in i en svår depression. Jag arbetade heltid 3-skift och fick problem att ta hand om och hinna sköta hemmet och ständig konflikt med grabben och lämning till föräldrarna för kväll- och nattskiften. Jag räknade med att det skulle bli tufft och att jag får ge upp delar av mig själv men tillslut försvann mina egna intressen, egentid, hobbys.
Jag hade samma känslor "Jag orkar inte mer" och var totalt trasig och timmarna hemma efter jobb gick dagligen i någon form av panik/frustration/ångest känsla. Jag hade orken till att gå igenom timmarna med CAOS men inte att förändra det...
När grabben började skola började samtalen hem om bråk, bristande koncentration i skolan, stök och han hade svårt att anpassa sig. Detta har fortsatt nu i hela åk 1-4 men jag har tagit tiden för många samtal hemma när det händer saker för att förstå hur ha upplever det och samtal med skolan för att få en bild över vad som faktiskt hänt.. I sommars flyttade vi och har bytt skola tlll en friskola som är mindre i klasserna tar mer tid för eleverna som arbetar med mot mobbing, få vara den man är och acceptans för andra.
Nutid
Efter någon veckas lugn eskalerar problemen och det är bråk och han har svårt att anpassa sig. Jag kom hem idag från
möte med skolanoch det har nog varit det tyngsta mötet någonsin.. Det är tydligt JAG har inte det som krävs och grabben har
problem med sin omgivning.
Jag har själv fått diagnos ADHD och ashberger nu i december (32år gammal) och känner igen och ser mig själv mycket i hur grabben beter sig..
Hemma är det bråk, ilska och total caos. Vidmitt första möte med läkare efter Diagnos blev det mycket fokus på grabben och hur han mår och har det.
Jag vet han har haft det tufft men det blev så påtagligt att det håller inte, att det är akut och att det måste till en förändring..
plötsligt blir det påtagligt och verkligt.. Situattionen är allvarlig och grabbens framtid hänger på det.. Hemma har inget någon fast tid, inga rutiner, sabilitet eller något annat av det viktiga som barn behöver. JAG FÅR PANIK!
Jag ser vad som behövs men glömmer, tänker inte på och får inte inte in rutiner för att komma framåt..
För mig blev det tydligt, hjälp finns att få och jag inser missatg med att tänka " jag har klarat mig bra trotts svårigheter".
Jag har inte klarat mig bra och hade någon uppmärksammat mig i skolan hade det kunnat se helt anorlunda ut för mig. Jag kommer
be om en ADHD utredning för grabben så även han kan få rätt stöd och hjälp så han klarar sig igenom skola, rellationer och kan
må bra med sig själv..
Min plan framåt
Grabben behöver prata, ventilera och hantera sina tankar och funderingar med någon utan för familjen. Han ska börja gå till skolans kurator. (finns kanske andra instanser men jag börjar där).
Vi ska träffa barnombud om 14 dagar för att se vilket hjälp och stöd han kan få som anhörig.
Jag kommer be om en adhd utredning för grabben (vet inte varför med det tar emot att göra det). Det är uppenbart att nuvarande situation inte kommer lösa sig själv och utav mig.
För att klara av "nuläget"
Jag ser möjligheterna att få till rutiner hemma med Boende-stöd (ni kanske kan få någon avlastning av kommunen?) - Det känns som ett stort personligt misslyckande men jag har provat själv i alla år och inte lyckats få till rutinerna.
Jag tar och får hjälp med grabben två dagar i veckan då han är hos mina föräldrar som han bor hos. de lämnas/hämtar på skolan - Jag har ingen kontakt alls då, det hjälper mycket men verkar hjälpa grabben mest.
Det viktiga är att få en liten egen stund till precis vad som helst även om det är att ligga på soffan. Men största fokus måste vara på grabben att han får uppfyllt sina behov.. Jag såg det inte då och hade inte möjlighet att göra det då men det är tydligt nu något år senare..
Det går inte utan hjälp!
