Fler än jag som känner sig ensamma när partnern är borta?

Det här är knäppt. Jag är fullvuxen, har barn i skolåldern och är allmänt kapabel i livet i allmänhet. Och jag kan längta som sjutton efter att få vara ensam hemma vilket man ju sällan är med barn osv.

Men när jag väl sitter här en kväll, barnen sover och mannen är borta på aktivitet, då känner jag mig bara ensam, är lite mörkrädd och hoppar till för minsta ljud. Så här är det varje gång. Jag har jättesvårt att putta mig själv i säng (när mannen är hemma går jag ofta och lägger mig tidigt) och sen har jag svårt att somna. Barnen har jag i min säng istället för deras egna rum för att kunna slappna av och somna lättare, för då vet jag var de är och blir inte skrämd av att någon är uppe och tassar mitt i natten.

Till och med om jag är helt ensam hemma, om barn och man är bortresta och jag verkligen gått i månader och planerat för hur skönt det ska vara att vara ensam så sitter jag ändå och känner mig ensam på kvällen. På morgonen och dagen är det underbart men just på kvällen och när det blir mörkt är det bara jobbigt.

Fler som känner så här? Hur hanterar ni det?