Vad tänker ni om tystlåtna?

Man försöker ibland, men när den tyste knappt anstränger sig själv, så tröttnar man. Men jag stör mig inte, det är upp till var och en hur man är. 

Fyfasen vad störigt.

Jag brukar främst lyssna på tystlåtna .. Pratar man nästan ihjäl någon så tror jag man har lättare att bli mer tystlåten .. För den andre har redan sagt allt liksom.

Jag är tystlåten. Men när jag säger något är det genomtänkt. På min arbetsplats känns det uppskattat. Jag är urdålig på småprat och prat om väder etc, saknar helt enkelt lite social kompetens samt är introvert.

Som barn var detta en plåga. Men som vuxen har jag aldrig upplevt detta som ett problem, varken privat eller i arbetslivet. Ibland har det T o m varit en tillgång tror jag. Men jag kanske har haft tur med väldigt öppna och toleranta arbetsplatser/kollegor?

Är de med i t.ex. ett möte så snackar jag på med en ofta mindre tystlåten motpart och tänker att de bryter in om de har något att säga.

Tänker att jag pinar människan om jag ska hålla på och klämma ur dem åsikter. Eller tänker jag fel? Vill den tystlåtne bli mer "inbjuden". Borde jag styra fokus till den tystlåtne? Vad föredrar ni tystlåtna? Tar ni er ton om ni har något att säga eller är det just att ta ton som är problemet?

Beror på vilken personlighet jag vill uppvisa.

Jag tänker att man flinkar in där man tycker att det passar om man vill delta i samtalet.

Jag typ "ignorerar" den tystlåtna personen. Inte för att vara elak eller så, utan för att jag inte vill "tvinga" personen att prata. Börjar hen däremot att prata under ett samtalsämne med fler personer lyssnar jag självklart, men så länge personen är tyst, låter jag hen vara ifred i sina tankar.

Jag själv gillar inte när någon kommer med ett "jaha, vad tycker du då, Anja?" Jag är också tystlåten ibland när jag inte har något att tillföra diskussionen. Beror på vilket samtalsämne som avhandlas.

Ärligt talat tänker jag ingenting om dem. Jag menar om de är riktigt tystlåtna så är de bara inkognito för mig, tänker inte på dem och tycker inger om dem. Helt neutral. Men skulle aldrig ogilla någon för att hen var tyst; bara känna distans till personen ifråga.

Mina tankar fördes väldigt fort till ett klassrum när jag läste detta. Ibland känner man att man verkligen kan svaret på frågan läraren ställer men inte vågar räcka upp handen för att svara, då är det bästa som kan hända att läraren bestämmer sig för att bara ropa ett namn och på så sätt bjuda in en att säga svaret utan att man själv tagit ton.
Samtidigt som man smått får panik när man märker att läraren börjar titta runt för & fråga en person istället för att de som vill svara räcker upp handen.

Känns som att det är väldigt individuellt, men jag tror nog att bjuda in mer egentligen är positivt eftersom den tystlåtna blir utmanad till att utvecklas i det den kan ha svårt för. När jag haft diskussioner i olika sammanhang har jag blivit glad när någon sett att jag lyssnat intresserat & därefter frågat efter min åsikt. Lite komplicerat det här :P