Anonym (Förvirrad)

Äldre 30 Jan 22:27

10 svar

Skaffa barn eller plugga? Kan någon ge mig råd?

Jag började plugga tidigt, tog först ett par kurser som jag visserligen har haft nytta av, men jag valde dem för att de var roliga. Hoppade sedan på en utbildning som också den var rolig, men den har inte lett till något välbetalt jobb. Jobbet jag har nu tycker jag är ganska lågbetalt med tanke på de åren jag pluggat. Visst kan jag nöja mig med det här, men jag vill kunna köpa en lägenhet och jag vill ha bil. Jag är inte längre samma människa som jag var när jag var 20 år och inte brydde mig om pengar.

I år fyller jag 28 år. Jag har på allvar börjat fundera på att gå en utbildning som leder till ett bättre betalt jobb. Jag har siktet inställt på en utbildning som kommer ta, allt som allt, fyra år, har CSN kvar till det första året, men de andra tre åren kommer jag behöva jobba minst 75%.

Jag känner mig stressad över att jag är 28 år (snart) och jag vet inte om jag vågar vänta hur länge som helst med barn. Jag skulle helst vilja ha två-tre barn. Visst ser man mammor här på forumet som fått flera barn efter 35 år, men jag vågar inte vänta så länge. Det finns dessutom fertilitetsproblem i familjen som gör att jag blir ännu mer rädd.

Det kommer bli kämpigt bara att plugga och jobba 75%, och därför vet jag inte hur jag ska kunna ta hand om barn samtidigt. Om jag skaffar barn innan utbildningen så är jag rädd för att jag aldrig kommer kunna plugga igen. Har en bekant som skulle vilja plugga, men hon är ensamstående med tre ungar och har inte råd.

Skulle behöva någon att bolla idéer med. Man kanske kan plugga utbildningen på halvfart?

Till råga på allt har jag precis avslutat ett förhållande eftersom vi var för olika.

Anonym (Minna)

Äldre 30 Jan 22:36

#1

Detta råd kommer från en som visserligen fick sitt första barn vid 37 års ålder och därefter har hunnit få två till. :)

Med tanke på det du presenterar här och att du idag är singel: Börja plugga snarast och sök relation under tiden, om barn blir aktuellt innan studierna är avklarade kan du ju alltid ta ett avbrott i studierna. Men påbörja NÅGOT av detta snarast. Hade du haft en fast relation nu så hade jag rått sig till att först skaffa barn och sedan börja plugga, men det är ju inte aktuellt nu när du är singel.

Anonym (.)

Äldre 30 Jan 22:37

#2

Jag råder dig att börja plugga.
Sedan väntar du på att du träffar "mannen i ditt liv" som du vill ha barn med.
När det är dags att skaffa barn kommer du ha mindre del kvar av utbildningen.

Börja med att jobba så mycket som möjligt första utbildningsåret/åren, och spara CSN till senare del.
Då kommer det troligen max vara 1 år med både barn, plugg och jobb. Antingen tar du ett studieuppehåll och jobbar ihop lite mer pengar så du inte behöver göra allt samtidigt, eller så läser du på halvfart (om möjligt).
Ett annat alternativ kan ev vara om barnets pappa tjänar bra nog så att du kan plugga utan att jobba en period (om det passar er bägge).

Ett mindre bra alternativ är att skaffa barn på egen hand just nu. Du kommer ha svårt att plugga, jobba och ta hand om barn som ensamstående, så då får nog plugget vänta i alla fall 4-5 år.

Anonym (Förvirrad) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 22:49

#3

Anonym (Minna) skrev 2017-01-30 22:36:35 följande:

Detta råd kommer från en som visserligen fick sitt första barn vid 37 års ålder och därefter har hunnit få två till. :)

Med tanke på det du presenterar här och att du idag är singel: Börja plugga snarast och sök relation under tiden, om barn blir aktuellt innan studierna är avklarade kan du ju alltid ta ett avbrott i studierna. Men påbörja NÅGOT av detta snarast. Hade du haft en fast relation nu så hade jag rått sig till att först skaffa barn och sedan börja plugga, men det är ju inte aktuellt nu när du är singel.

Tack för svar. När jag var yngre tänkte jag alltid att jag aldrig skulle bli ensamstående mamma, men nu känns tanken inte så främmande. Bara jag får barn liksom. Men jag tar till mig av dina råd.

Anonym (.) skrev 2017-01-30 22:37:46 följande:

Jag råder dig att börja plugga.
Sedan väntar du på att du träffar "mannen i ditt liv" som du vill ha barn med.
När det är dags att skaffa barn kommer du ha mindre del kvar av utbildningen.

Börja med att jobba så mycket som möjligt första utbildningsåret/åren, och spara CSN till senare del.
Då kommer det troligen max vara 1 år med både barn, plugg och jobb. Antingen tar du ett studieuppehåll och jobbar ihop lite mer pengar så du inte behöver göra allt samtidigt, eller så läser du på halvfart (om möjligt).
Ett annat alternativ kan ev vara om barnets pappa tjänar bra nog så att du kan plugga utan att jobba en period (om det passar er bägge).

Ett mindre bra alternativ är att skaffa barn på egen hand just nu. Du kommer ha svårt att plugga, jobba och ta hand om barn som ensamstående, så då får nog plugget vänta i alla fall 4-5 år.

Tack för svar. Har inte tänkt på det du sa om att jobba och plugga parallellt först och spara CSN-året. Smart! Jag vill helst försörja mig själv, skulle få så dåligt samvete om min framtida sambo skulle försörja mig. Känns konstigt att skriva framtida sambo nu när man är singel och allt.

Anonym (Minna)

Äldre 30 Jan 22:56

#4

Anonym (Förvirrad) skrev 2017-01-30 22:49:26 följande:

Tack för svar. När jag var yngre tänkte jag alltid att jag aldrig skulle bli ensamstående mamma, men nu känns tanken inte så främmande. Bara jag får barn liksom. Men jag tar till mig av dina råd.

Anonym (.) skrev 2017-01-30 22:37:46 följande:

Jag råder dig att börja plugga.
Sedan väntar du på att du träffar "mannen i ditt liv" som du vill ha barn med.
När det är dags att skaffa barn kommer du ha mindre del kvar av utbildningen.

Börja med att jobba så mycket som möjligt första utbildningsåret/åren, och spara CSN till senare del.
Då kommer det troligen max vara 1 år med både barn, plugg och jobb. Antingen tar du ett studieuppehåll och jobbar ihop lite mer pengar så du inte behöver göra allt samtidigt, eller så läser du på halvfart (om möjligt).
Ett annat alternativ kan ev vara om barnets pappa tjänar bra nog så att du kan plugga utan att jobba en period (om det passar er bägge).

Ett mindre bra alternativ är att skaffa barn på egen hand just nu. Du kommer ha svårt att plugga, jobba och ta hand om barn som ensamstående, så då får nog plugget vänta i alla fall 4-5 år.

Tack för svar. Har inte tänkt på det du sa om att jobba och plugga parallellt först och spara CSN-året. Smart! Jag vill helst försörja mig själv, skulle få så dåligt samvete om min framtida sambo skulle försörja mig. Känns konstigt att skriva framtida sambo nu när man är singel och allt.

Den andra som skrev gav ett väldigt smart råd där!

Jag kan förresten säga att det där med att låta en annan försörja en är något man bör vänja sig vid om man är en familj och har barn ihop. Men är liksom ETT hushåll då och inte två separata.

Anonym (Förvirrad) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 23:04

#5

Anonym (Minna) skrev 2017-01-30 22:56:30 följande:

Den andra som skrev gav ett väldigt smart råd där!

Jag kan förresten säga att det där med att låta en annan försörja en är något man bör vänja sig vid om man är en familj och har barn ihop. Men är liksom ETT hushåll då och inte två separata.

Jag ska försöka ta till mig av det du skrev. Känns bara så konsitgt att inte försörja sig själv. Får jag lov att fråga hur det kom sig att du väntade med barn tills du var 37 år? Kände du dig också stressad?

Anonym (Minna)

Äldre 31 Jan 00:39

#6

Anonym (Förvirrad) skrev 2017-01-30 23:04:10 följande:

Jag ska försöka ta till mig av det du skrev. Känns bara så konsitgt att inte försörja sig själv. Får jag lov att fråga hur det kom sig att du väntade med barn tills du var 37 år? Kände du dig också stressad?

Väntade och väntade... jag hade en lång relation med en man som var on and off, han gjorde slut med mig flera ggr och jag var så kär i honom att jag återvände varje gång dum som jag var. Dödsstöten blev när jag var 33 och han lämnade mig för gott. Jag tog mga år på mig att läka efter det och när jag väl träffade min nuvarande var jag 35. Jag kände mig hyperstressad över det här med barn, men det var ändå han som tog upp frågan först. Åkte själv iväg och fryste in ägg för dyra pengar för att jag var rädd att aldrig bli mamma (vi använde dem dock aldrig).

Anonym (Förvirrad) Trådstartaren

Äldre 31 Jan 00:43

#7

Anonym (Minna) skrev 2017-01-31 00:39:12 följande:

Väntade och väntade... jag hade en lång relation med en man som var on and off, han gjorde slut med mig flera ggr och jag var så kär i honom att jag återvände varje gång dum som jag var. Dödsstöten blev när jag var 33 och han lämnade mig för gott. Jag tog mga år på mig att läka efter det och när jag väl träffade min nuvarande var jag 35. Jag kände mig hyperstressad över det här med barn, men det var ändå han som tog upp frågan först. Åkte själv iväg och fryste in ägg för dyra pengar för att jag var rädd att aldrig bli mamma (vi använde dem dock aldrig).

Beklagar att du råkade ut för en sådan skitstövel, men du verkar ha hittat en bättre man nu och dessutom fått flera barn, så det löste sig i alla fall i slutändan. Hur stor åldersskillnad har ni mellan barnen?

Det där med äggfrysning är något jag själv funderat över, eller att kolla upp så jag inte också har några fertilitetsproblem.

Anonym (Pluggis)

Äldre 31 Jan 01:15

#8

Började min utbildning sent (33 år) på distans när mina tvillingar var 6 mån. Satt mestadels på nätterna och studerade. Inget att rekommendera, men nu efter 4 terminer går de på förskolan och jag känner att de tre terminerna som är kvar känns givande och inte allt stressiga på samma vis. Har aldrig fått nån hjälp av pappan (som är ett jättebra pappa till dem) men inte tycker han behöver vabba eller ge mig tid till plugg/tentor/examinationer etc för att jag "bara pluggar", men har gett mig fan på att det ska gå, så jag pluggar 150%, sköter det mesta med tre barn + hem och jobbar extra några dagar efter jag lämnat barnen på skola och förskola.

Anonym (Minna)

Äldre 31 Jan 01:20

#9

Anonym (Förvirrad) skrev 2017-01-31 00:43:50 följande:

Beklagar att du råkade ut för en sådan skitstövel, men du verkar ha hittat en bättre man nu och dessutom fått flera barn, så det löste sig i alla fall i slutändan. Hur stor åldersskillnad har ni mellan barnen?

Det där med äggfrysning är något jag själv funderat över, eller att kolla upp så jag inte också har några fertilitetsproblem.

Tack. :)

Isf råder jag dig till att gå till en specialist inom endokrinologi (alternativt läkare inom gyn) som kan ta blodprover på dig. Uppge att du har hormonell acne eller liknande, eller att du misstänker ingen ägglossning. Någon slags besvär iaf, så att de tar just prover på dig och inte nöjer sig med att bara titta med ultraljud.

Det är 1,5 år mellan första och andra barnet och sen är det 2 år mellan de yngsta (den sista var inte planerad utan "blev" bara).

Anonym (Konstigt)

Äldre 31 Jan 05:48

#10

Anonym (Pluggis) skrev 2017-01-31 01:15:01 följande:

Började min utbildning sent (33 år) på distans när mina tvillingar var 6 mån. Satt mestadels på nätterna och studerade. Inget att rekommendera, men nu efter 4 terminer går de på förskolan och jag känner att de tre terminerna som är kvar känns givande och inte allt stressiga på samma vis. Har aldrig fått nån hjälp av pappan (som är ett jättebra pappa till dem) men inte tycker han behöver vabba eller ge mig tid till plugg/tentor/examinationer etc för att jag "bara pluggar", men har gett mig fan på att det ska gå, så jag pluggar 150%, sköter det mesta med tre barn + hem och jobbar extra några dagar efter jag lämnat barnen på skola och förskola.

Vad krävs för att bli kallad jättebra pappa? Du verkar ju sköta hem och barn själv. Jag tycker att en bra pappa tar halva ansvaret (vab, fl, blöjor osv)över barnen och en jättebra pappa tar halva ansvaret med ett leende och god pedagogik.

Kan en mamma bli kallad jättebra mamma om hon vägrar vabba och låter någon annan sköta barnen största delen av tiden?

Skaffa barn eller plugga? Kan någon ge mig råd?

INNEHÅLL