Ett mellanbarn som fått nog
Ett mellanbarn som fått nog
Jag är en 28 årig tjej som blir dåligt behandlad av mina tre syskon och föräldrar. Oftast blir jag utskrattad och dumförklarad när vi alla ses tillsammans på familjemiddagar. Jag kan säga vad som helst och bli utskrattad. Min lillasyster är den som använder mig mest som hackhöna. Nu kanske du som läsare tror att jag är en virrpanna och därför så följer det sig naturligt att mina syskon kan dumförklara mig, men så är inte fallet. Jag som person är snart färdig med min akademiska utbildning i Stockholm och lever lyckligt tillsammans med min också högutbildade pojkvän. Jag har bra vänner runtomkring mig som respekterar och behandlar mig väl. Har aldrig uppfattat att någon av dem skulle tycka att jag är korkad och säger dumma saker. Jag är helt enkelt en normalbegåvad tjej som tycker om andra människor och skulle aldrig dumförklara någon annan. Mina föräldrar är inte lika mycket bättre dem, utan de kan också använda mig som en hackhöna på familjemiddagar. Ska också tillägga att ingen i min familj är högutbildad förutom jag. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj. Förstår inte varför de har det här beteendet mot mig och jag kan inte säga emot för då blir det oftast värre. Oftast brukar de då säga att jag är överkänslig. Förutom att jag blir hackad på, så blir jag också bortglömd på födelsedagar och familjebesök. Mina syskon och föräldrar väljer aldrig att besöka mig i Stockholm utan besöker hellre min äldsta syster som inte bor långtifrån mig. Jag och min pojkvän har försökt bjuda in men ingen verkar bry sig. Mamma och pappa har varit och hälsat på en gång i cirka 20 minuter och sedan valde de att åka till min äldre syster på en middag. Detta gjorde att jag kände mig helt bort prioriterad. Jag har också en gång ringt mina föräldrar för att fråga om de ska besöka Stockholm snart och min pappa har då svarat irriterat med att de ska endast besöka min äldre syster.
Min teori om varför de behandlar mig så här, är att jag hamnar i en gammal roll från barndomen och tonåren. När jag var liten hade jag till exempel svårt för matte i skolan och mina föräldrar hade aldrig riktigt orken eller lusten att hjälpa mig med den. Oftast blev jag utskälld av min pappa för att jag inte förstod. Detta resulterade i att jag kände mig dum och oduglig i min barndom. Det har också satt spår i mig idag trots mycket framgångar och att jag är helt normalbegåvad i matte idag. I tonåren var jag mycket ensam och hade inte många vänner. Alla mina syskon var istället mycket populära och umgicks med vänner hela tiden under den perioden. De kunde inte förstå varför jag inte hade vänner och började redan då mobba och hacka på mig.
Idag tittar jag tillbaka på minnena från barndomen och tonåren och kan inte förstå varför mina föräldrar inte var där för mig och varför mina syskon inte var där som stöd. När jag tänker på det kokar jag av ilska och känner att de är min egen familj som stulit min barndom. Om jag hade vuxit upp med mer närvarande föräldrar så tror jag mina år fram till nu hade varit lättare och jag inte haft denna onödiga ångest som jag känner varje dag. Jag hade inte heller haft ångest varje gång jag ska träffa min familj och mina bilresor tillbaka till Stockholm hade inte varit fyllda av grått.
De senaste familjeträffarna har varit alldeles för jobbiga för mig och jag känner att det tar på mina krafter. Har nu börjat fundera på att undvika att träffa hela familjen och endast träffa min mamma själv ibland och kanske min bror som jag står närmast. Min pappa vill jag inte träffa alls eftersom han sårat mig så många gånger.
Förstår inte hur jag ska handskas med det här problemet och hur jag ska gå vidare. Allt jag vill göra är att hämnas på min familj, men jag vet att de inte är en lösning på problemet.