Snälla hjälp mig, min mamma valde bort mig. Tacksam för alla svar

Om du har ändrat dig till det bättre så tycker jag det ligger på dig att ta initiativ till kontakt. Hur ska hon kunna veta att du är annorlunda nu?
Du kan börja med att be om ursäkt för de dumheter du gjort.

Vill inte skuldbelägga dig men har du någonsin hört-eller frågat-efter hennes upplevelser av dig? Det låter sin du har gett dig själv tolkningsföreträde, men du har ingen aning om hur ont det gjorde när du slog henne, hur ledsen hon har varit(är) eller hur jobbig du har varit...

Du är hennes barn men man kan aldrig kräva förlåtelse

Med tanke på din ålder undrar jag om du "råkat" säga " jag vill aldrig se dig igen/prata med dig igen" eller liknande och att hon nu väntar ut dig? Alltså väntar på att du ska vara villig att ha kontakt

Många relationer går åt skogen pga envishet och stolthet när man anser att den andra borde vara den som tar kontakt eller ber om förlåtelse. Du får fråga dig själv om det är värt att mista mamma för evigt för att du känner så ( jag tycker naturligtvis att samma sak gäller för henne men nu är det ju du som sitter här...)

Om du känner dig osäker på henne kan du kanske skaffa stöd ( kurator/psykolog) innan kontakten så du får hjälp att hantera allt?

Jag tror personligen att din mamma älskar dig och vill ha dig i sitt liv men att ni har låsta positioner just nu

Lycka till

Jag vill inte störa henne, jag vill inte. Hon har fått ett barn till fick jag höra. En dotter. Känns konstigt om jag kommer och förstör. För tror att hon hatar mig. Varje dag gråter min far och säger till mig att åk till din mamma knacka på åk dit. Men det har gått så många år, jag vet inte ens om hon skulle känna igen mig. Är rädd att hon anmäler mig om jag dyker upp. Konstigt nog har hon aldrig förnekat mig som hennes dotter, hon har aldrig sagt att jag inte är hennes barn.

Skicka ett brev till henne och skriv det som du skriver här ungefär, att du ångrar vad du gjort mot henne när du var yngre och att du växt upp.

Jag var hemskt som yngre hemsk, mina föräldrar har alltid kommit bra överäns med varandra så pappa tjatar om att jag borde träffa min mamma. Jag känner att det har trots allt gått 6 år sedan dess, det är inte lite. Utan väldigt många år. Jag känner inte henne, och jag skyller självklart inte ifrån mig eftersom jag vid den åldern borde vetat bättre, men jag mådde inte bra. Jag kan säga från min synvinkel att jag aldrig hade lämnat mitt barn. Inte för någonting i världen. Folk tror ju bara att hon har ett barn, ingen vet om mig. När hon fick frågan så nekade hon inte mig iallafall.

Du behöver inte åka dit. Skriv till henne på Facebook att du är ledsen över att du betedde dig som ett rövhål, att du har ordnat upp ditt liv nu, att du hörda att du fått ett syskon och att du är glad för din mammas skull. Önska henne allt gott och skriv att du hoppas att hon någon gång kan förlåta dig.

Efter det kan du gå vidare i livet och med gott samvete känna att resten av ansvaret för att ta upp kontakten ligger på hennes sida.

Lägg ner denna attityden. Det är bara dålig stil. Jag ber om hjälp! Jag var ett barn då. Idag är jag världens snällaste.

Jag blir glad av att höra du är stolt över din resa. Det ska du vara.

Att din pappa är på dig att du borde träffa din mamma och med det argumentet tycker jag är dåligt gjort av honom, han kanske menar väl men uttrycker det inte på ett bra sätt. Han lägger skulden på dig, och du ska inte känna dig skyldig, oavsett hur du betedde dig så gjorde du det enda du kunde göra den tiden i livet.

Kanske är det så att din mamma inte heller mår bra? Kanske tänker hon samma tankar som dig? Mammor är också människor, och att hon bröt kontakten med dig kan ha så många anledningar, kanske gjorde hon det för din skull? Kanske vill hon höra av sig men skammen över att ha lämnat sitt barn kanske är för stor?

Om du vill ha kontakt med din mamma, våga ta den, prata med någon innan som kan stötta dig om du inte får ett svar du vill ha. Om du ska kunna bli hel behöver du svar, oavsett vad svaret blir, inget är värre än ovissheten. 

Jag tycker inte du ska börja med att ringa på hemma hos henne eller ens ringa ett telefonsamtal. Börja enkelt och skicka ett mail eller ett SMS, där du ber om ursäkt för det du gjort. Sedan ligger bollen hos din mamma.
Ingen förälder vill vara ovän med sitt barn.