Hur reagerade omgivningen när ni skulle skiljas/separera?

Vi gick på familjerådgivning i två år innan vi gav upp, så det kom inte som en chock för någon.

Har ni varit och pratat med någon och faktiskt försökt ta reda på grundproblemet? Annars tycker jag att du ger upp för lätt. Faktiskt. Och jag har full förståelse för att folk ifrågasätter.
Man ska inte stanna i ett dåligt förhållande, men man är skyldig sina barn att åtminstone försöka allt innan man ger upp. Tycker jag.

Är det någon slags personlig kris som du går igenom? Är förhållandet i sig dåligt, finns det några problem som du inte skrivit om?

Kanske du behöver träffa någon professionell för att reda ut dina känslor?

Jag separerade efter 14 års förhållande. Jag hade verkligen försökt i många år och för att rädda mig själv tog jag steget ur förhållandet. Fick bara positiv feedback.

Varför vill du skiljas? Du ger ingen vettig anledning tycker jag. Snarare att du har någon slags kris. Åk bort över en helg och tänk igenom allt igen.
Gå i familjerådgivning

TS

Din mor är klokare än dig. Du tycks ha någon försenad tonårsrevolt. Jag antar att du inspirerats av destruktiva värderingar och inte ser klart

Jag mådde inte bra i vårt äktenskap (hade varit tillsammans i 2 år när vi gifte oss och ett år senare gifte vi oss) utan jag tog ut skilsmässa. Mina känslor förändrades och jag vill leva själv så jag förstår dig TS!!
Det är inte i alla lägen som det är lönt eller värt att kämpa om känslorna inte finns, man kan inte trolla tillbaka dom. Parterapi, har ni testat det?

Gällande vår skilsmässa återförenades vi bara efter några månader senare men det har av olika skäl inte blivit av att vi gift om oss men vi känner oss och kallar oss man och fru och jag bytte aldrig tillbaka till mitt flicknamn.
Vi är starkare nu (det är var 2012) men ett stort problem är att min "man" inte berättat för någon i hans släkt att vi lever ihop igen utan dom tror han lever lyckligt singelliv. Så om hans mobil ringer och det tex är en släkting säger han "nu måste du vara tyst för jag måste svara"... Vi har pratat om det här många ggr, jag kände aldrig nån speciell samhörighet med hans föräldrar, syskon och släkt och längtar väl inte direkt efter att umgås på jular, födelsedagar, semestrar, midsomrar osv men det är själva grejen att vara på nåt sätt "undangömd" och hemlighållen.
Han säger att han inte orkar deras tjafs om han berättar att vi gick tillbaka till varandra eftersom dom klandrar mig för att jag tog ut skilsmässa även om vi båda hade del i det (it takes two to tango liksom....) men tänk om han möter nån på stan och dom ser vigselringen på hans hand eller ser oss tillsammans eller rent av får "guts" nog att berätta för dom - "jo men vi har levt ihop igen i xx år..." DÅ blir det nog mer "tjafs"....

det VAR 2012 skulle det förstås stå.....

Började fundera på hur gammal du är?

Och är dina egna föräldrar skilda? Eller har någon närstående till dig gått igenom skilsmässa?

Jag skiljde mig för några år sen, efter bara ett års äktenskap... Minns att "alla" försökte tala mig till rätta. De tyckte att jag skulle försöka längre... Men nu i efterhand så vet jag att jag gjorde det rätta... Men jag fick nog lida för min "själviskhet" i efterhand... Speciellt barnen lider av att behöva flytta mellan oss....

Det har inte varit lätt men nu är jag gift med en man som jag vet att är så mycket mer rätt för mig, och vi väntar vårt första gemensamma barn <3

Min närmsta omgivning var helt oförstående. Jag hade en nära vän som lyssnade och förstod. Två andra vänner hade själva problem i sina äktenskap men ville inte skilja sig så de tyckte ju att jag gjorde fel. Och mamma, ja det tog väl ett år efter separationen innan hon började acceptera tanken. De som stöttade mig var kollegor på jobbet som såg hur jag mådde, ångesten inför semestrar och storhelger, att jag tyckte fredagar var jobbiga inför helgen och så.

Vi levde ihop i 15 år. De sista åren var långt ifrån bra men jag höll masken utåt och täckte upp för mitt ex, låtsades att han behövde jobba när han inte brydde sig om att vara med familjen och de allra flesta fattade inte hur dåligt vi hade det och hur dåligt jag mådde, jo mina kollegor då som såg mig dagligen.

Skilsmässan var sjukt jobbig. Och det har varit väldigt tufft för barnen. Jag rekommenderar ingen med barn att skilja sig utan familjerådgivning. I vårt fall hjälpte det inte.

Jag har fått ett mycket bättre liv efter skilsmässan. Träffat en man som bryr sig om oss, relationen, och vill att jag ska må bra precis som jag bryr mig om honom.

Men ts, i ditt fall låter det för utomstående som att du har en livskris efter bröllopet. Inte att det kanske är relationen i sig som är fel. I ditt fall skulle jag söka samtalsstöd för att reda ut varför jag ville skiljas innan jag gjorde nåt. Och familjerådgivning med maken. Skilsmässa när du har barn är ett stort beslut, inget man ska rusa in i.

Egentligen gav du dig själv svaret på varför.

Du har levt i en bröllopsbubbla i flera år.

Nu är ni gifta och du har liksom inget "kvar" längre.

Du lever nu en vardag och har liksom tappat det romantiska glittret.

Det ersätts nu med glitter om ett ensamt liv. Men när du väl når dit kommer även det tappa sin charm och du kommer jaga nästa kick.

Du behöver något vettigt att engagera dig i och planera för och som är hållbart.

Valde du fel man?

En viktig men tung fråga:

Planerade du för ett livslångt äktenskap med din stora kärlek, eller ville du bara få din romantiska dröm om bröllop uppfylld?

Tyvärr är det väldigt vanligt att man så innerligt vill uppfylla sina egna romantiska drömmar att man glömmer bort vad ett äktenskap faktiskt innebär.

Skilsmässa är inte lösningen på problemet.

De blev nog lika chockade som jag blivit ett par veckor innan när sambon aviserade att han skulle lämna mig (oss, vi hade ett halvårs gammalt barn också) och flytta ut.

Men alla ska ha cred för att de uppförde civiliserat, det var inga hårda ord i övrigt och inget skitsnack. Varför man väljer att skiljas etc. är ens ensak och det är upp till en själv att dela med sig om anledningar och orsaker eller inte. Det kan vara värt att tänka på att inte spy för mycket galla. Då kan det vara svårt att få stöd sen när man kommer gråtandes och längtar....

För min familjs del så är han ändå mitt barns far och han och hans familj (farfar och farmor) är ju alltid bjudna när vi firar barnets födelsedag osv.

Shit happens, man får hantera det bara. Det var inte kul just då men i efterhand var det nog lika bra det som skedde.

Förstår inte riktigt det här med att folk lägger dig om någon annan ska skilja sig eller ej.... som utomstående ser man just bara det som är utåt, inte hur förhållandet är eller känns för de som är i det. Jag skulle iaf prova parterapi o se om det kunde ändra något.

Det kan vara en bra väg att testa rådgivning först, det håller jag med om!
Men sen också just det här med att folk lägger sig i. Där menar jag att man får vakta lite vad man delar med sig av. Man kanske gärna vill dela med sig och prata av sig för att få stöd, men då öppnar man också upp för folk att tycka och tänka och blir kanske lite förvirrad själv. Bara en tanke.

Jag fick olika reaktioner från olika håll. Några som verkligen ifrågasatte (inkl min pappa) och några som stöttade (inkl min mamma). Min chef gratulerade mig med ett stort leende. :)

Jag tänker att det finns två stora skäl till att folk ifrågasätter.
Det första är att de bara sett er "fina yta". Utåt sett ser ni ut att vara perfekta för varandra, ni bråkar aldrig och verkar alltid ha det så bra tillsammans. Eftersom de inte har sett slitningarna och de dåliga sidorna på hemmafronten så kommer det som en blixt från klarblå himmel för omgivningen och då är det klart att de ifrågasätter, de fattar ingenting.
Det andra är att vissa är livrädda för separationer och de verkar tro att det smittar av sig. Som att om ni som såg ut som det perfekta paret ska skilja er så kan det även drabba dem själva, och då gör de allt för att värja sig.

Vi hade kämpat i tre år med parterapi i omgångar och på många andra sätt försökt hitta tillbaka. Detta kände våra närmaste till så när vi (jag) väl tog beslutet att dela på oss tyckte de som betydde något att det var rätt beslut. Andra, inte så nära, utgick ifrån att beslutet var välgrundat och kommenterade inte mer än "vad synd".

Du var i en känslig punkt i livet. Skulle inte förvåna mig om du bytte jobb precis efter bröllopet och såg en manlig kollega som hade ett dåligt förhållande. Nu börjar ni tycka synd om varandra, och så blir det lite "tillfälliga" känslor som kan hålla i sig ett tag det börjar med någon kram och sen blir man otrogen. Sen flyttar man isär och märker vad man kastat bort för en "flört". Som ofta uppstår på arbetsplatser. Man måste bara komma ihåg att inte tänka på sig själv, utan gå hem och lös problemen istället. Gör man inte det känner bara att det är "skönt" med ny kärlek.. Men det är något man ångrar ganska snart när separationen är klar. Och då kommer du förmodligen inte kunna gå tillbaka till sin man även om du vill det..