mår så dåligt av att bo i hyreslägenhet
Det här är dagens i-landsproblem: Jag och min man fick jobb många mil från vår bostadsort och skaffade en hyreslägenhet från tidigt 90-tal på den nya orten där vi nu bor med vår son. Området är lugnt och vi trivs riktigt bra i staden där vi nu bor. Bostadsområdet är bra och vi har nära till min släkt, vilket vi inte hade tidigare.
Det är bara jag som är knäpp och mår så dåligt av att bo i hyreslägenhet. Jag är uppvuxen i villa, och har efter det bara bott i bostadsrätt. Jag är van vid att kunna fixa och renovera som jag vill, men det kan jag inte här i vår hyresrätt utan får leva med plastmatta på golven i hela lägenheten, fult badrum och fula köksluckor.
Min man trivs toppenbra. Vår son är för liten för att förstå att man kan bo finare. Han är nöjd med sitt rum och det vi har.
Men jag vill verkligen flytta. Det behöver inte vara något exklusivt: bara trägolv och mer modern köksinredning (eller i alla fall möjlighet att renovera upp köket lite), gärna ett rum till. Vi har inga höga inkomster men jag vill spara pengar till en insats så att vi kan köpa något bättre om några år, kanske en marklägenhet eller något som inte är så trångt. Min man förstår mig inte alls. Han tycker att det är jobbigt att flytta och säger att han har flyttat nog i sitt liv och ser ingen mening med en gräsmatta som ger massor med extrajobb. Något mer rum har han heller inte behov av. Om vi får fler barn, så kan de dela rum, tycker han. Han trivs, kort sagt, och mår dåligt så fort jag pratar om en flytt. Han tycker att sparpengarna kan gå till något annat (oklart vad, eftersom vi har låga inkomster, och än så länge sparar nästan inget alls, men skulle kunna om vi försökte) medan jag ser det som att vi kommer att långsiktigt tjäna på en bostadsrätt eftersom vi kommer att få en lägre månadskostnad mot vad vi har nu om vi köper en hyfsat billig bostadsrätt, vilket i sin tur kommer att innebära att vi kan spara ännu mer pengar till ren konsumtion, om det nu är det han vill.
Hur kan man göra när man tycker så olika angående boendet? Jag mår direkt dåligt av att bo här. Min man undrar varför jag jämt vill vara ute flera timmar om dagen med honom och vår son och säger ibland att det känns som att jag inte vill vara hemma. Samtidigt förstår han inte alls när jag säger att det är för att jag inte trivs hemma. Jag har försökt inreda fint, men hur jag än gör, så kan jag inte få det mysigt. Snedtaket i vardagsrummet gör t.ex att jag inte ens kan sätta upp gardiner och utanför fönstret står ett stort träd som skymmer allt litet solljus som försöker ta sig in. Lägenheten är alldeles för trång och mörk för att jag över huvud taget ska kunna få ett mysigt vardagsrum. Men han fattar inte. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå det här. Det är ju kanske ett litet problem egentligen - vi har ju trots allt någonstans att bo och området och staden är toppen - men trots det så känner jag att jag inte vill bo här resten av livet.