Känner mig ensam som singel, 30+

Jag är inte singel men saknar såna vänner ändå. De vänner jag har är antingen i relationer och har tid att ses nästan aldrig och då en snabbfika på stan med bara mig eller med barnen. Andra kan man ses som par med men då är det fin middag och barnvakt som gäller och planerat långt i förväg.

Jag vill kunna bara bjuda över någon eller några kompisar som kommer hem till oss och så kommer vi på något att göra. Prata över ett glas vin eller se en film eller spela något sällskapsspel, ja vad man har lust med då. Kanske någon köper med en påse chips. Typ umgås bara med mig och min sambo. Kanske han jobbar eller kanske jag måste natta barnen och det är lugnt för då kan ju personen/erna umgås med den ena av oss en stund. Lite som familj typ. Gärna på helger eller vardagar eller whatever. Gärna ofta när man inte har något för sig.

Mina barn leker bra själva eller så sitter kanske den yngsta iknät när man ser film men poängen är inte att umgås med barnen utan vuxna. Har man ledigt dagen efter kan man gärna sitta uppe sent och prata och ha kul.

Saknar detta massor...

Undrar också vad man ska göra. Jag tror jag är där man är när man förlorat hoppet och bara väntar på att döden ska infinna sig. och en liten röst säger att man inte behöver något eller någon för att bli lycklig...så kan man bli lycklig ensam?

Jag är 30+, har haft ett par förhållanden, men aldrig varit sambo, förlovad eller ens i närheten av att bilda familj på allvar. Det har varit olika anledningar till att relationerna har tagit slut. Ibland har jag varit den som blivit dumpad, ibland har det varit jag som gjort slut, ibland har det skett i samförstånd. 
Mina förhållanden har inte varit särskilt långa och under långa perioder har jag varit singel. 

Ganska nyligen tog mitt senaste förhållande slut, det skedde i samförstånd. Saken är den att jag känner mig så otroligt ensam. Vi bodde inte i samma stad och sågs inte så ofta, så i mitt dagliga liv är jag inte så mkt mer ensam jämfört med innan. Men den känslomässiga skillnaden är stor. Jag är helt okej med att vara singel, försöker ha en avslappnad inställning till familjebildande och tänka att det sker om det sker. Jag lever ett härligt liv med ett jobb jag gillar och åker på semester till spännande platser flera gånger om året. Men jag är väldigt ensam. Har alltid varit, kommer kanske alltid att vara? 

Jag har vänner, men de bor på olika håll i landet. Och i takt med att vi blir äldre blir fler och fler gifta och skaffar barn. Och även om de här personerna fortfarande är lika viktiga i mitt liv så är jag inte lika viktig i deras. De har fullt upp med att hinna få familjelivet att gå ihop. Helgerna är jag oftast ensam. Det känns som att helgerna är helig tid för alla med sambo/familj. Vissa vänner träffar jag bara när deras partner är bortrest eller jobbar. Vänskapen känns inte längre på lika villkor. Jag förstår att det blir såhär när man skaffar familj. Men om jag inte träffar någon, måste jag alltid vara ensam då? 

I mitt umgänge i den stad jag bor i finns ingen annan som är singel. Jag känner mig "ensam kvar" och jag är så trött på att inte ha nära relationer i mitt liv. Vad kan man göra åt saken?

Jag tycker att du fortfarande ska tänka att du vill ha en relation och kanske en familj så småningom. Ge inte upp den drömmen.

Jag tror den bästa mötesplatsen att träffa män på är gemensamma vänner, i arbetslivet, på nätet eller på fritiden. Kanske finns det någon joggning-, eller cykelförening, friskis & svettis, ta jägarexamen, lär dig segla eller nåt annat där du kan lära känna nya personer (män). Men man väl tänka vänskspsrelationer där först. Om man har tur leder det rätt.

Om du har ett antal vänner och bekanta kan du ju bestämma dig för att någon kväll i veckan kan du ha öppet hus på kvällen och bjuda på te/kaffe ch scones / tillugg. Skriv det på FB. Det kanske kommer olika antal vänner varje gång. Men du kanske får lite vänskap någon / några ggr i månaden i alla fall ? Det kanske dyker upp nån ibtressant bekantskap tillslut ? Lycka till