Drömmer du om en kram från drömprinsen?

Haha, vem var det som röstade på nr. 4 ?

Jag svarade att jag redan har hittat min "Drömprins".

Jag blev kär i honom vid första ögonkastet när jag var 12-13 år, och våra 2 klasser träffades en helg i slutet av 6:an, för att vi skulle lära känna varandra, eftersom våra klasser skulle slås ihop till en under de 3 åren i högstadiet.

Men jag hade mobbats sedan jag var 5 år (började 1 år tidigare på förskolan eftersom någon tyckte att jag var för "blyg" och behövde socialiseras), så jag har aldrig lyckats bygga upp ett bra självförtroende och en normal självbild.

Så den helgen vågade jag knappt titta på honom och låtsades vara helt ointresserad, och han var redan då otroligt karismatiskt och alla dras till honom, både män & kvinnor.

Alla tjejer i min klass var som galna i honom, både före och efter helgen var det ett himla prat om den fantastiske X.

Så då drog jag mig ännu mer undan, vad hade jag att komma med när en alfahanne som han kan få vilken tjej han vill ha?!

Männen vill väl vara som han: snygg, smart, välutbildad (trots dåliga betyg i högstadiet) med ett eget framgångsrikt företag (kan jag gissa beroende på hans inlägg på Instagram & FB) och den ödmjuka, trevliga, vänliga, generösa personlighet han har lärt sig att visa upp. Ja, enbart visa upp, kommer till det lite längre fram ????

Sedan när vi började 7:an så fortsatte mobbningen och blev värre än någonsin: det var "bara" psykisk och verbal mobbning från killarna och social utfrysning av tjejerna; jag blev osynliggjord, inte ens den enda tjej som jag ända upp till gymnasiet försökte tro var min "vän", stod någonsin upp för mig, stod vid min sida och försvarade mig mot mobbarna.

Jag blev inte ens tillfrågad att vara med i kortspelen de andra tjejerna spelade varandra rast i många månader.

Jag satt ensam på nästan alla lektioner.

Jag tillbringade håltimmar och raster själv.

Jag gick aldrig till matsalen på 3 år, eftersom mobbningen var ännu värre där (trots lärare som plötsligt blev döva & stumma) och jag hade ändå ingen att äta tillsammans med.

När jag hade opererat foten och gick på kryckor så ville inte ens min "vän" bära böckerna åt mig (jag dög bara att umgås med efter skoltid), så jag fick vara hemma flera veckor istället och började stödja på foten för tidigt så sedan 1994 har jag sekundär artros i den foten...

Men det allra värsta var att pojken jag älskade av hela mitt hjärta var en av "ledarna" för mobbarna. Och de andra killarna gjorde allt för honom, allt för att försöka imponera och få hans uppmärksamhet.

Men det var X's ord som gjorde mest ont, som gav mig djupa infekterade sår inuti. Jag började hata honom, men som alla vet är kärlek & hat bara olika sidor av samma mynt.

Sedan i 9:an ändrade han beteende totalt under några månader. Mobbningen avtog och när han sa eller gjorde något så betedde han sig som om han vore kär i mig. Jag tog för givet att det bara var ett annat sätt att håna mig, men mitt hjärta kunde inte motstå så när vi slutade 9:an var jag lika kär i honom igen.

Men just när jag hade samlat mod för att våga säga något, så stack han och några andra killar från skolgården och det var i stort sett sista gången jag såg honom tills i våras.

Jag var så dum & naiv som trodde att "Ödet" hade gett mig en ny chans efter alla år, så till slut kunde jag inte motstå att ta kontakt med honom på FB.

Jag bad honom om ett möte för att kunna få svar på några frågor om mobbningen, så jag kunde släppa taget och gå vidare.

Och han var snäll nog att gå med på det, men såg noga till att välja tid & plats så det bara blev max 60 min. Och jag blev 10 min försenad pga plötslig ångest, kunde knappt komma iväg.

Och när jag till slut kommer in på kaféet, så reser han på sig och kramar om mig som hälsning!

Ingen jag känner hälsar på det sättet och jag har nästan aldrig någon kroppskontakt, inte ens med mina föräldrar & syskon!

Men inte ens min hjärna tvekar, jag bara kliver rakt in i hans famn utan att tveka och då inser jag varför jag aldrig har kunnat bli förälskad eller kär i någon annan under alla år: jag älskar honom fortfarande, han har alltid varit min tvillingsjäl och när jag känner hans starka armar omkring mig så känner jag äntligen den känsla av trygghet och att "vara hemma" som jag har letat efter hela mitt liv. Jag vill bara frysa tiden och stanna i hans famn för evigt.

Det är givetvis jag som pratar mest, men han känns hela tiden så närvarande, håller hela tiden ögonkontakt, så jag tror givetvis att han faktiskt lyssnar på mig.

Han beskriver hur han till sist kom till insikt om hur mobbningen fick mig att må, att han började förändra sig själv och blev en helt annorlunda person.

Mina känslor är så starka och överväldigande, jag har ju aldrig älskat någon annan på alla dessa år, mitt krossade hjärta var bara djupfryst i väntan på att få återse min tvillingsjäl, så min intuition och "varningssystem" är ur funktion.

Jag går helt och hållet på allt hans skitsnack; han framstår som en snäll, trevlig, generös och framför allt ÖDMJUK person som har så mycket bättre moral & principer än killen som mobbade mig för att han mådde dåligt.

Han har ju även barn och det har säkert förändrat honom som person tänker jag.

Så jag säger att jag förstår varför han mobbade mig och att jag förlåter honom, han var ändå inte den värste av mina mobbare, en del i min klass kommer jag aldrig att förlåta.

Han uttrycker tacksamhet för att jag förlåter honom och säger att jag förhoppningsvis kan gå vidare nu och må bättre.

Då stänger kaféet och vi blir utkörda som sista kunder. Jag börjar förstå att detta var planerat, att vi aldrig mer kommer att träffas. Han mobbade inte mig i högstadiet för att få min uppmärksamhet, han vill inte ens vara min vän, än mindre min man och tvillingsjäl. ????????

Han ger mig en avskedskram och jag vill aldrig släppa taget! Jag kämpar mot gråten, han frågar om allt är ok (men bryr sig egentligen inte) och jag nickar och ser när han snabbt går därifrån.

Det börjar bli sent, det är iskallt, jag tappar kontrollen och börjar storgråta och kan inte röra mig när jag inser att jag har förlorat honom för alltid, utan att ens ha en chans.

Han är smart, har ett eget framgångsrikt företag (om jag ska döma efter inläggen på Instagram & FB), trots att han hade dåliga betyg i högstadiet.

Han sa att han inte letar efter en ny partner, med hans utseende (ännu snyggare vid 40 och otroligt vältränad) och personlighet, så han har säkert redan träffat någon, men barnen betyder säkert mycket för honom, så de får ta det lugnt.

Så jag har egentligen aldrig haft en chans, jag är inte hans typ, säkert tycker han att jag verkar ganska knäpp och för känslosam.

Jag har gått ner över 70 kg i vikt och väntar nu på den bukplastik som kommer att få ner mig till normalt BMI.

Jag lever med svår kronisk smärta, bl a pga av en medfödd diagnos som har gett mig skador i båda fötterna t ex. Jag kan inte ens träna och röra på mig som jag vill pga kroppens begränsningar.

Jag studerade mitt första år på universitetet när jag insjuknade och INGEN hos FK, AF eller någon läkare inom landstinget tyckte att jag var värd att rehabiliteras så jag kunde fortsätta studierna.

Då hade man ännu inte upptäckt mina 3 medfödda diagnoser, så jag hade hunnit få min utbildning, jobba i minst 10-15 år innan min kropp hade blivit för dålig. Nu fick jag istället den lägsta aktivitetsersättningen nästan direkt och den övergick i sjukersättning vid 30 år.

Nu har jag fyllt 40 och även om jag kunde lära mig att älska någon annan finns det inte en enda man som kan älska mig tillräckligt för att försörja mig, eftersom jag förlorar nästan all sjukersättning som sambo el gift.

Så jag har absolut ingenting gemensamt med den man jag kommer att älska & hata till den dag jag dör (som blir snart för jag tänker inte leva ensam i 40 år till). Han vill ju knappast försörja mig, det vill ju ingen, så lite är äkta kärlek värd numera.

Jag ville träffa X igen så jag gav honom en 40-årspresent, både väldigt personlig och tillräckligt neutral för att han ska slippa obekväma frågor.

Jag fick ännu en avskedskram så det var det värt!

Men hans nya personlighet är bara en falsk fasad som han slösar bort på de människor som betyder något för honom.

Jag fick ett jättefint tackmeddelande på FB från honom, men efter det tog jag bort mitt konto eftersom jag inte orkade veta att han hade ett konto. Det räckte inte att avfölja och ta bort som vän.

Hans present var mitt sätt att säga "Tack för att du ville träffa mig så att jag fick lite svar på mina frågor". Så jag hade absolut INTE förväntat mig att HAN skulle ge mig en present på MIN 40-årsdag ca 2 veckor senare.

Men eftersom han fick mitt mobilnr (om han inte slängde kortet & presenten så fort jag hade gått), så trodde jag att jag skulle få ett "Grattis"-sms iallafall. Det är väldigt enkelt att hitta mitt mobilnr på nätet om han hade slängt allt...

Han fick ju trots allt en personlig present, tillverkad just för honom, så vad hade ett sms kostat honom? ???? Dessutom var min 40-årsdag min värsta födelsedag någonsin, av flera anledningar, och gå och vänta på ett sms som aldrig kommer krossade mitt hjärta fullständigt....

När jag mådde som sämst slängde jag iväg ett meddelande till honom över FB (det var därför jag tog bort mitt konto sedan) och skrev bl a att jag äntligen hade insett att hans nya personlighet bara var fejkad. Det gjorde knappast hans syn på mig bättre och jag mådde så dåligt och skämdes över det hela.

Till slut träffades vi på stan av en ren slump, 2 ggr, och andra gången gick jag fram och bad om ursäkt och försökte förklara varför jag hade mått så dåligt på min födelsedag och att jag hade trott att jag skulle få ett Grattis-sms från honom.

Han var så förvånad över att jag hade förväntat mig ett sms från honom, när jag ändå hade gett honom en speciell present!

Han kom inte ens ihåg när jag fyllde år, trots att jag hade nämnt en specifik sak när vi träffades, som gör att man minns våra födelsedagar väldigt lätt.

Om han inte ens kom ihåg det, hade han då lyssnat över huvud taget? Och om jag hade betytt NÅGONTING ALLS för honom hade han kommit ihåg min födelsedag ???????? Det fick mig verkligen att ge upp nästan allt hopp, men jag gav honom en chans till eftersom han ändå hälsade på mig när vi möttes på stan senast.

Jag skrev ett meddelande till honom på hans Instagram, typ "Hoppas du får en rolig & härlig midsommar!"

Det var tidigt på midsommarafton och jag vet att han har läst det eftersom han bl a la ut ett inlägg samma dag som visade att han firade midsommar på Öland med sina kompisar, som en 20-åring istället som en 40-åring. Fast det är väl inte många 20-åringar som har råd med Strand Hotell.

Han visar att han VERKLIGEN INTE vill ha mig i sitt liv på nåt sätt genom att inte ens svara på mitt meddelande med typ "Glad Midsommar!"

Det sa jag t o m till främlingar i matbutiken, på apoteket osv som en neutral hälsning inför midsommar.

Men den som jag hatar & älskar ville inte ens slösa bort 30 sek på att svara på mitt meddelande, så nu vet jag med 100% säkerhet att jag inte betyder ett jävla skit för honom. Och det får mig att vilja dö.

Några dagar efter midsommar skickade jag ett nytt meddelande till honom som också är obesvarat så det var väl mitt i prick:

"Du kan vara lugn, jag har till slut insett att du verkligen inte vill ha mig i ditt liv på något sätt. Jag kommer inte att bli knäpp el nåt så du behöver inte oroa dig. Om vi råkar mötas på stan så ser jag till att vi inte får ögonkontakt fler gånger så du känner dig tvingad att hälsa. För det var väl det du kände senast....

Jag är snart ändå borta från den här stan så du behöver inte vara orolig för att få en stalker på halsen och vi slipper råka på varandra igen!"

Ungefär så skrev jag och jag förväntade mig inget svar och har inte fått något heller, trots att jag nyligen startade upp både Insta och FB igen, men jag stänger ner dom nu, det var för tidigt, jag mår bats sämre.

Och så slutade den sagan lika olyckligt som resten av mitt liv är... önskar jag kunde sluta hata honom, jag vill vara lika likgiltig som han är. Men jag har aldrig älskat någon annan, aldrig känt sådan trygghet och känsla av att "komma hem" som i hans famn.... jag vill ha den känslan för evigt! ???? Jag vill hellre dö än leva utan honom.... ????