Äldre singelkvinnor (40+), har ni gett upp om relationer?

Satt precis och tänkte på detta och ja, jag tror jag har gett upp ( 35+) Och det ger mig nästan mardrömmar. Leva såhär ensam resten av livet? Hjälp! Men har försökt och har lätt för att träffa män men inget håller. Antingen gör dom eller jag slut. Så ja, hoppet är nog borta.

Näää... men hallå. Så är det inte. Finns massor av fina man i din ålder. Bara att skriva här säger ju en hel del. Själv håller jag inte på med nätdejting eftersom det handlar mer eller mindre om en sak..sex. och det är verkligen inget problem. Problemet år mer att hitta någon som ser helheten livet och en framtid. Trygghet, kärlek och en gemenskap. D.v.s vad livet handlar om

Kram

Jag är 48 år och det är snart 5 år sen exet gjorde slut. Jag har gett upp om att finna kärleken igen. Längtar efter närhet igen, men hur gör man? Har testat olika dejtingsidor, men de flesta vill bara ha sex. 

Känner igen mig helt och hållet. När det tog slut med barnets pappa var jag förälder på heltid och åren bara gick. Lämpliga kandidater på jobbet var förstås upptagna och ett par timmar på krogen är aldrig tillräckligt för att jag ska hinna få upp ögonen för någon. Men efter sju år av ensamhet åkte jag på en kryssning med några kompisar och då hände det. På dansgolvet hittade jag min nuvarande som visserligen är ganska mycket yngre men som känns som min saknade halva. Vi har snart varit tillsammans ett år och framtiden är ljus.

Så visst finns det hopp! Att vara öppen, hålla sig framme, se möjligheter och hjälpa ödet på traven tror jag är receptet. Lycka till och ge inte upp!

Vad sorgligt det låter. Om ni verkligen gett upp, kanske det vore en idé att flytta ihop med en annan singelkvinnakompis? Då blir ju kvällarna trevligare och mindre ensamma. Så skulle jag gjort. Dock tror jag att ni missat möjligheten att lära känna någon via ett intresse/kurs. Danskurs, språkkurs, matlagningskurs, ja vad ni nu än kan tänkas tycka är roligt. Varför inte en universitetskurs? Ta något nytt ämne ni aldrig hållit på med men där de flesta är män. Alla studenter är absolut inte i 20årsåldern. Eller om ni verkligen vill ha någon i samma ålder så brukar vissa danskurser vara åldersuppdelade.

Jag är 49. Jag träffade mitt livs kärlek för ett drygt år sen på nätet. Vi har en fantastisk relation, är sambos och ska precis förlova oss. Jag har inga barn, han har utflugna. Vi har en fantastisk relation och liv och jag kan bara säga att möjligheten att träffa någon är VERKLIGEN inte slut efter 40!

Det är klart att det finns kvinnor som träffar rätt i den här åldern men jag tror att det är svårt. Tråkigt att nätdejting mest verkar handla om sex, jag trodde att det var ganska seriöst.

Jag har faktiskt funderat på någon form av kollektivboende. Ju äldre barnen blir desto mer tid kommer vi väninnor också att få för varandra. Sedan har jag planer på att bo utomlands i perioder när jag blir pensionär, även om jag inte vill vara för långt ifrån sonen. Jag har bott utomlands tidigare.

Jag är inte typen som kommer att sitta sysslolös och vara tragisk när sonen blir äldre men det är ändå inte samma sak som att dela livet med en man. Jag tror inte att jag kommer att vara konstant olycklig, det är jag inte nu heller, men saknaden finns där ibland.        

Vad glad jag blir för er skull! 

Som jag skrev ovan tror jag inte att det är omöjligt. Jag har bara tappat motivationen att försöka eftersom jag tror att chansen ändå är ganska liten. Jag väger lugnet i min nuvarande tillvaro mot sannolika besvikelser. Jag har gått på en del nitar så det spelar förstås in. 

Även jag känner igen mig. Är 41 och singel sedan ett antal år, har ett bra och fungerande liv med goda vänner, ett jobb jag trivs med och en lagom aktiv fritid men....visst saknar jag manligt sällskap, närhet och sex.

Precis som du skriver ts; förstår inte riktigt var jag skulle träffa en - singel - man. Väninnorna är alla gifta med barn så våra utekvällar består av restaurangbesök och någon drink (fö finns det inte riktigt någonstans att gå när man är 35+ där jag bor), vänners vänner är alla upptagna och kollegor likaså. I princip varje gång jag blivit utbjuden de senaste 3-4 åren har mannen ifråga varit gift eller sambo..

Jag vill dock inte säga att jag har gett upp hoppet, tänker att folk rimligen borde börja skilja sig snart... Nätdejting tilltalar inte, har dock börjat fundera lite på att prova tinder men kan inte bestämma mig, misstänker att det mestadels är för yngre människor.