Presenter i parrelationer

Nej, aldrig. Har aldrig hänt att någon jag känner kommenterat något jag fått eller gett till min man. Vi är ju vuxna och bestämmer själva vad vi vill ge. 

Jag är lite kluven här. Håller helt med i att dyra presenter inte är ett kvitto på "riktig" kärlek, eller att brist därpå visar på att partnern inte älskar en.

Däremot tillhör jag själv dem som oftast lägger mycket pengar på presenter till de jag älskar, allt ifrån kärlekspartner när sådan finns till närmsta väninnorna till ursprungsfamilj. I mitt fall är det inte fråga om att försöka bevisa min kärlek på något sätt utan helt enkelt att jag älskar att ge presenter, stora som små. Då jag är extra förtjust i upplevelser snarare än "hårda paket" blir det oftast ganska dyrt men det ger både mig och mottagaren så mycket glädje att jag tycker det är värt varenda krona.

Vi ger varandra presenter när vi fyller år endast för att barnen tycker det är kul att mamma/pappa får paket. Likaså till jul. Sist letade vi här hemma och hittade ett par föremål barnen inte sett tidigare. De slog vi in och gav varandra.
Vi firar inte heller alla hjärtans dag. På vår bröllopsdag brukar jag säga grattis och påminna honom om dagens datum.
Vi har det toppen ihop och älskar varandra. Fånigt att mäta kärlek i pengar. Däremot kan jag förstå om man känner att man vill att partnern anstränger sig lite, tex kommer ihåg datumet, plockar blommor, bakar tårta eller liknande. Jag visste redan innan vi gifte oss att min man inte är sådan att jag kan vänta mig detta, och för mig är det helt ok.

Jag tänker som så att kanske är det så att man verkligen skulle vilja ha den där saken. Men man känner inte att man kan unna sig den, då kan det vara så, i alla fall för min del att jag köper den till min man när han fyller år, eller av annan anledning. Han skulle kunna köpa den själv, men anser inte att han vill ta sig råd till det. Däremot har jag inga som helst krav, varken på min man eller mig själv att en present måste vara dyr på något sätt. Bara det att man ger något av omtanke, oavsett om det är något för 100 spänn eller 10 000. 

Jag läste ett inlägg för ett bra tag sedan med någon som skrev något liknande. Det var tyvärr så att hon klagade på att ingen gav henne lika mycket tillbaka. Hon ville ge "för givandets skull" men väntade sig trots det att alla runtomkring skulle ge lika mycket, och kände sig väldigt ledsen och besviken när det inte blev så. Jag säger inte att det är så för dig, men vissa människor ger nog mycket för att få mycket tillbaka och man får tänka noga på anledningen till att man ger bort saker. Försöker man köpa kärlek och att vara omtyckt?

Fånigt också att tro att kärleken mäts i pengar bara för att man ger varandra dyra presenter. Det handlar snarare oftast om att man har gott ställt. Jag ger ofta min man och mig (och barnen) resor i present, och det kostar förstås mer än hemgjord chutney men har bara med att vi har sådana ekonomiska ramar att göra att det skulle vara vare sig mer eller mindre kärleksfullt än annat. 

Vi har inga egna pengar, allt är vårt tillsammans. Det gör kanske att tanken med att ge varandra dyra presenter blir mer oviktig? Vi försöker hitta någon grej när någon fyller år eller jul, men det blir oftast något som vi ändå behöver här hemma. Båda är rätt usla på att komma på bra saker. Sedan har vi inget större intresse av prylar heller, kan ju inte komma på saker man önskar sig. Vi har allt vi behöver/vill ha.

Det kan säkert vara så i vissa fall att människor ger med förväntningen att få tillbaka ; materiellt eller i form av att bli omtyckta.

Jag tror dock att det är farligt att generalisera och utgå ifrån att så är fallet. I mitt fall tex: jag har inga barn och en lön jag är nöjd med. Om jag då tycker det ger mig glädje att tex bjuda min mor på en långhelg i någon europeisk stad med finhotell och god mat så har det absolut inte något att göra med att jag försöker köpa mig lite extra moderskärlek eller förväntar mig att hon ska spara ihop på sin pension för att ge mig något liknande.

Visst, jag tycker absolut att det är jätteroligt att få presenter också men det som gör mig glad är omtanken bakom. Säg tex en lyxig bodylotion för 700 som man funderat på men kanske tycker är väl extravagant att köpa till sig själv. Om någon då lagt på minnet att jag pratat om den och ger mig den i present blir jag precis lika glad som för en väska för 7000.

Det håller jag med om. Jag menade inte att jag tror att kärleken mäts i pengar bara för att vissa vill ge dyra presenter. Jag menade att det överhuvudtaget är fånigt att tro att man kan mäta kärlek i pengar.

Handlar inte om pengar utan vad man vill ge bort. Jag gav min sambo en resa för 10000. Handlar ju inte om "papperslappar" utan om att jag ville ge honom en resa till det landet. För att jag älskar honom. Jag ger alla fina presenter. Av kärlek.

Jag menar inte att det är så för alla som köper dyra presenter till varandra. Men det var som någon sa ovan, att det finns dem som ger mycket för att få mycket tillbaka vilket ger dem en känsla av att vara omtyckta och älskade. Det kan jag respektera om det inte vore för att mina vänner är otacksamma och beter sig illa. I deras värld är det inga konstiga förväntningar men förväntningarna stämmer inte alltid överens med deras ekonomiska situation. Mina vänner har inte supermycket pengar, utan det är människor med helt vanliga löner.

Jag tycker att det är skillnad på presenter och presenter. Finns det en djupare tanke bakom är det en gest att man uppmärksammar sin partner och dess behov.. och på så sätt visar sin kärlek.

Visst är ett guldsmycke vackert att se på, men väldigt ogenomtänkt som present i ett etablerat förhållande. Fyllde själv år igår och fick en BH i present av min partner. Han menade att jag haft flera som gått sönder på senare tid och behövde en ny.. Det stämmer, flera har gått sönder och har tänkt köpa nya. Han har uppmärksammat behovet, han ser det jag inte tror han ser och bryr sig. Det är ju en present nog.

Vi ger inte varandra presenter. Varken vid jul eller födelsedag. Vi lägger våra pengar på att renovera vårt hus och kanske någon aktivitet ihop istället, typ hotellnatt/weekend. Vill vi ha något så köper vi det.

Varför är ett guldsmycket ogenomtänkt som present för att förhållandet är etablerat?
Jag ser det inte som så, uppenbarligen inte mina vänner heller, eftersom det är sådant de brukar få av sina respektive.
Min pappa gav alltid mamma ett smycke när hon fyllde år.

Utöver detta, så har jag endast en gång fått smycken av min sambo, det var när jag fyllde år. Det är nog den enda gången jag fått smycken från en partner.

Mitt ex, som verkligen hade god ekonomi, gav mig oanvändbara underkläder som present, trots att jag sa till honom att jag tackade för presenten, men underkläder köper jag själv.

Jag håller med. Vissa verkar ha någon märkligt inställning att det är fult med dyra presenter och att dyra presenter inte kan vara både genomtänkta och personliga.

Förtillfället tillåter vår ekonomi tyvärr bara presenter i prisklassen hemgjord chutney. Så då får vi hålla oss där, och det går så klart alldeles utmärkt att ge varandra omtänksamma och uppskattade gåvor i den prisklassen. Jag föredrar hemgjord chutney framför att givaren totalt ruinerar sig för en resa, liksom.

Men när vi får bättre ekonomi, då vill jag också köpa resor till min sambo. För jag vet att även om hemgjord chutney är kul så skulle min sambo tycka att en resa var ännu roligare om vi hade råd, och i det läget är ju faktiskt resan en ännu bättre present.

Jag ogillar beställningspresenter från vuxna. Att fråga, i samband med jämn födelsedag eller inför ett bröllop, känns OK om man är osäker. Jag har inget emot att ett blivande brudpar tipsar om att, om man vill ha hjälp, så finns det en lista i den och den affären, där vi har skrivit upp vilken servis, vilka glas etc som vi samlar på t.ex.

Att man däremot ger en gåva till sin partner, som man vet att partnern skulle uppskatta (något väldigt onödigt eller nödvändigt spelar ingen roll) kan aldrig vara fel. Priset är ganska ointressant tycker jag, omtanken är det som räknas.

Fast det blev lite fel när sambon köpte en fotbalja med inbygg bubbel och en massa slipdelar. Jag använde den pliktskyldigast någon gång i månaden, men till slut erkände jag, den var oanvändbar. Han blev inte sur eller ledsen tack och lov

Så olika det kan vara. Själv försöker jag att undvika att ge sånt som min sambo ändå kommer att behöva köpa.

Jag tycker att folk får göra som de vill. Om man i vissa relationer har skaffat sig en sådan "kultur" av att ge varandra dyra presenter... vem är jag att lägga mig i det?

Vi har det dock inte så i vår relation. Jag tycker det är roligare att försöka hitta den där lilla grejen som maken nämnde i förbifarten för fem månader sedan att det vore kul att ha. Sen om den är billig eller dyr spelar mindre roll. Då är det tanken som räknas. Generellt brukar jag dock stå mer för tanke bakom mina presenter än vad han gör *hehe* men det kan jag leva med. Jag brukar få väldigt fina saker när jag fyller år och även små presenter övrig tid.

Nu har vi också varit ihop så länge (mer än 15 år) så man har nästan gett varandra allt redan.. vissa saker flera gånger om. Som underkläder, böcker, slipsar osv. Vi går hellre ut och äter middag tillsammans hela familjen när någon av oss vuxna fyller år, för saker behöver vi liksom inte så många fler av.

Att beställa presenter känns ju överdrivet. Men om man har det dåligt ställt ekonomiskt och verkligen behöver typ nya glasögon, så ser jag inget fel att tydligt säga att det enda man önskar sig är ett bidrag till det. Men bara till de man står nära och liksom vet att man kommer att få presenter ifrån.

Det håller jag med om.