Mina styvbarn avskyr mig
Känner mig så ledsen och uppgiven. När jag träffade min nuvarande man så rogivande det väldigt lugnt med att introducera våra barn sen tidigare äktenskap. Vi träffades endast på barnfria veckor och först efter 8 månader träffade mina barn honom. Allt funkade jättebra, de fann varandra direkt. Men hans ex blev skogstokig när hon förstod att det var allvar mellan oss. Och deras gemensamma barn smittades av henne och vägrade träffs mig. Hans barn 10 och 13 år och hans ex gav ett ultimatum. Gör slut med din nya eller så vill inte dina barn vara med dig.
Det verkade ju som ett dåligt skämt, de hade ju inte ens träffat mig! Så vi lät tiden gå och hoppades att läget skulle förändras. Men det blev bara värre, hans barn vägrade träffa sin pappa och exet fortsatte heja på de.
Efter att vi hade varit ihop i 2 år så flyttade vi ihop, och vi tänkte såklart att hans barn skulle ändra sig. De träffade mig 1 gång och det gick jättebra. Men när exet fick reda på det så blev det helgalet igen, och barnen backade igen och vägrade träffa sin pappa.
Min man fick till slut till att han och hans barn träffas flera gånger i veckan hittar på roliga saker men hans barn vägrar att träffa mig, mina barn eller komma hem till oss. Vi har stort hus och har inrett varsitt rum till dem, jag skickar alltid julklappar, födelsedagspresenter med meddelanden att de är välkomna. Min man berättar också jämt för de att vi vill att de ska hälsa på och lära känna vår familj. Men det är bara nej nej nej. Och hans ex hejar på såklart.
Nu har det gått 6 år, vi har ett gemensamt barn på 1 år och situationen är likadan. Min man har "två" familjer, det var inte så här jag trodde att det skulle bli. Barnet var inte planerat men vi bestämde oss för att behålla det. Och det är världens goaste tjej som vi alla avgudar och som bundit oss samman. Fast 2 saknas såklart. Nu har jag blivit deprimerad av allt drama de senaste 6 åren och att vara så orättvist hatad, min man ledsen över att inte ha sina barn hos sig. Känner mig fast i situationen jag satt mig i, vi har ett gemensamt barn och vi älskar varandra, mina barn sen tidigare har fantastisk relation med min man. Men jag är så förkrossad över allt disfunktionellt. Ångrar nästan att jag inte sa TACK OCH HEJ DÅ när allt inte från början funkade med hans barn. Är sjukskriven för depression och allt känns hopplöst.
Vet inte vad jag vill med detta, bara skriva av mig antar jag.