Passion eller lugn trygg kärlek?

Bara att du går och funderar över att något saknas tycker jag säger det mesta. Man kan ha båda lugn trygg kärlek och passion. 
Min första pojkvän var lugn och trygg och jag älskade honom, men sexlivet var dött. Jag tände inte på honom. Sedan hade jag två relationer med passion som inte var så trygga. Nu har jag träffat honom med stort H. En SNYGG , intelligent, lugn och rolig man som jag är vansinnigt attreherad av, och vi har så bra sex och jag slipper oroa mig för bråk och svartsjuka.

Varför ska man nöja sig?

Bara att du går och funderar över att något saknas tycker jag säger det mesta. Man kan ha båda lugn trygg kärlek och passion. 
Min första pojkvän var lugn och trygg och jag älskade honom, men sexlivet var dött. Jag tände inte på honom. Sedan hade jag två relationer med passion som inte var så trygga. Nu har jag träffat honom med stort H. En SNYGG , intelligent, lugn och rolig man som jag är vansinnigt attreherad av, och vi har så bra sex och jag slipper oroa mig för bråk och svartsjuka.

Varför ska man nöja sig?

Om du som jag har någon form av otrygg anknytning ska du definitivt välja partner med hjärnan i första hand. Mina tidigare relationer där passionen varit stark har alltid haft massa negativa element, svartsjuka, psykisk misshandel och självförtroendet har tagit stryk. Blev lycklig på riktigt när jag valde en man med dom egenskaper jag vill ha hos en partner, men där passionen inte var lika stark. Nu vet jag hur äkta kärlek är.

Det är PRECIS så jag känner!! Jag har ett väldigt otryggt förhållande bakom mig, eller flera eg... och nu känner jag mig trygg och verkligen älskad. Inte så att det inte finns nån passion såklart för vi är ju mer än bara vänner, men inte den där galna passionen som förut.

Grattis. Du har fått det som de flesta skulle kalla ett moget förhållande. Håll hårt i det.

Jag var rätt mycket sån förr, jag älskade passion och starka känslor även om det oftast gjorde mig illa. Var pga det väldigt lätt att utnyttja. Nu är jag äldre och har barn och när jag ser tillbaka på det tycker jag att det var väldigt dumt. Att jag offrade så mycket för att få så lite. Att jag valde en sån dålig livskvalite bara för att få kickar. Det gällde inte bara killar utan även andra saker som jobb och bostad och pengar. Jag drack även lite  för mycket. Då skulle jag ha sagt att gillade passion och ville leva spännande och utmanande liv. Men idag så tycker jag bara att det var ett missbruk av kickar och lyckorus.

Ibland kan jag bli lite lockad av det och känna att mitt liv är tråkigt idag. Men då brukar jag tänka mig att min dotter skulle leva så om 20 år och då blir jag livrädd och inser hur extremt destruktivt det är jag vara beroende av kickar.

Exakt så jag känner men när man ser och läser om folk så känns det som om det "måste" vara mer passionerat. Att det är tråkigt utan det. Det jag känner mig trygg i dock är att ha min bästa vän att leva tillsammans med. Någon jag känner mig trygg och lugn med. Där jag kan vara mig själv! Skönt att inte bara jag som tänker så då :p

Jag tror att de som skriver så inte är speciellt trygga i sig själva utan söker kickar hela tiden i det mesta. Inget fel med det såklart, man får leva precis så som man själv vill och mår bra av. Men då måste man ju vara ärlig med hur det är för en eventuell partner för det är tråkigt om personen inte delar samma syn på det.
Har precis blivit lämnad av en person som inte reflekterade som jag visade det sig...

Nä det kanske är så? Det känns så himla tryggt och skönt. Jag älskar honom och jag känner att jag kan vara mig själv till 200% något jag aldrig känt med de jag haft det där passionerade med. En del kanske fixar att ha båda men för mig verkar det vara antingen eller och jag prioriterar trygghet, humor och lugn! tack för stödet!

Om ni trivs och mår bra så är det bra, oavsett andras förväntningar.

Är det värt att försaka passionen för trygghet? Jag gjorde det, stannade i ett tryggt förhållande i flera år men sen visade det sig att han varit otrogen och jag ångrade mig bittert att jag missat det där himlastormande när jag ändå inte fick ut  något av förhållandet i slutänden. 

Men gud jag orkar inte. Jag har också känt som du när jag var känslomässigt outvecklad. Blev kär i flera svin och hade en lång relation med psykopat. Är tillsammans med en kille jag kan lita på. Jag är MER kär i honom än mina ex. Jag älskar honom på riktigt. Jag älskade inte mina ex, jag var fast i att försöka uppvärdera mig själv i deras ögon och det blev ett beroende.

Nu äcklas jag av killar och tjejer som trånar efter någon som ser dom som skit. Det är inte kärlek. Det du kallar passion är samma sak som destruktivitet.

Nej, man ska inte vara med någon man inte älskar bara för att dom är snälla. Var hellre ensam och singel eftersom du ser kärlek svartvitt och tror att dina förra känslor var äkta och att det är antingen eller.

Du måste jobba med dig själv och lära dig att själv bestämma ditt eget värde. Först då borde du tillåta dig gå in i en relation igen.

Dom människorna är omogna. Skit i det. Du vet vad "passion" innebär. Jag säger nej till passion men ja till fjärilar i magen, daglig lycka, stark kärlek och attraktion.

Jag har också trott man behöver välja men till sist träffade jag en man där det finns båda delarna.
Förut hade jag en rolig o snäll men tände aldrig riktigt på honom även om han såg bra ut. Men det kändes alltid att ngt fattades. Grubblade i 7 år sen gick det inte längre.

JAG måste ha passionen! Men det är jag. DU måste det som är bäst för dig! Bara DU kan välja vad du vill ha..