Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hitta min mamma död. Hur ska jag klara av det här?

    Mån 20 mar 2017 22:35 Läst 10028 gånger Totalt 11 svar
    Mån 20 mar 2017 22:35

    Igår hitta jag min mamma död i sin säng. Vi vet ännu inte varför men det såg ut som det hade hänt nåt plötsligt.. hon låg med benen o fötterna på golvet o halva kroppen på sängen, som om hon antingen skulle sätta sig upp eller lägga sig ner.

    Enligt läkaren som kom dit o dödsförklara henne så hade hon inte dött igår, utan nån/några dagar innan.. Hon var iskall o vit/blå, spya från näsa o munnen men absolut inte föruttnad.. Vill tillägga att hon hade sjukdomen epilepsi.

    Den 18e april är det 3 år sedan min kille gick bort och han dog tre veckor innan våran son föddes. Detta tog fruktansvärt hårt på mig och jag har ännu inte bearbetat det. Min mamma var min klippa i allt det. Mitt allt, min enda trygghet kvar och hon gav verkligen allt för mig o min son. Jag fyllde 22år i onsdags. Jag är hårt traumatiserad och är apatisk äter inget, spyr av ångest och vill bara dö. Jag tror inte jag klarar det här, ännu en begravning för en av dom jag älskar mest av allt..

    just nu är jag och min son hos hans farbror som vi står väldigt nära och som jag känner mig trygg hos och han stöttar mig till 110% , t.o.m tar hand om min son när jag känner att jag orkar helt enkelt inte..

    Kan jag ta mig igenom det här?

    Vila i frid min fina älskade mamma <3

  • Mån 20 mar 2017 22:41 #1

    Oj beklagar ts. Främst förlusten av din mamma men också att du var den som skulle hitta henne. Kan ni bo hos denna släkting ett tag så du inte behöver bearbeta detta ensam samt ta hand om ditt barn?! Kram

  • Mån 20 mar 2017 22:51 #2
    viseversa skrev 2017-03-20 22:41:00 följande:

    Oj beklagar ts. Främst förlusten av din mamma men också att du var den som skulle hitta henne. Kan ni bo hos denna släkting ett tag så du inte behöver bearbeta detta ensam samt ta hand om ditt barn?! Kram


    Tack. Ja han säger att hans hem är vårat hem och att han kommer göra allt för oss. Han är ett stort stöd..
  • Mån 20 mar 2017 22:52 #3

    Jag instämmer i ovanstående kommentar - fruktansvärt brutalt och jag har ingen referensram alls till det här. Går det att stanna där hos farbrodern till ditt barn en tid? Om inte annat för att få hjälp och avlastning?

  • Mån 20 mar 2017 22:55 #4
    bananahpie skrev 2017-03-20 22:51:37 följande:

    Tack. Ja han säger att hans hem är vårat hem och att han kommer göra allt för oss. Han är ett stort stöd..


    Bra att höra - lita på honom i detta, han menar säkert var enda stavelse i det, det hade jag gjort om någon närstående/vän till mig drabbats så fruktansvärt som ni gjort och haft den situationen omkring er. Kramar, fast det känns ihåligt så här på nätet...
  • Mån 20 mar 2017 23:53 #5

    Beklagar verkligen ts, både din förlust och det faktum att du tvingades se din mor på detta sätt.

    Som andra sagt, fint att du har din sons farbror. Stanna hos honom så länge du känner att du behöver!

    Rent konkret är mina enda råd att dels skaffa en samtalskontakt snarast om du inte redan gjort det. Den här typen av traumatiska händelser kan absolut vara bra att bearbeta med en utomstående.

    Sedan tror jag också - både baserat på personlig och yrkesmässig erfarenhet - att det bästa i långa loppet är att tillåta dig själv några veckor att bara sörja men att sedan återgå till dig arbete så snart du förmår. Sorgen och saknaden blir självfallet inte mindre för det men däremot är det bra att återfå någon form av normalitet i tillvaron trots att man sörjer. Själv gjorde jag så när jag förlorat någon på ett både hemskt och oväntat sätt att jag talade med min chef som förberedde kollegorna på att jag var skör och anpassade mina arbetsuppgifter under en period.

    Hade det inte varit för det stöd jag upplevde på jobb och den distraktion jag fick av att tvingas försöka tänka på annat och upprätthålla rutiner tror jag risken varit stor att jag isolerat mig fullständigt och bara mått sämre och sämre.

    Många tankar till dig.

  • Tis 21 mar 2017 01:52 #6
    Domesticgoddess skrev 2017-03-20 23:53:32 följande:

    Beklagar verkligen ts, både din förlust och det faktum att du tvingades se din mor på detta sätt.

    Som andra sagt, fint att du har din sons farbror. Stanna hos honom så länge du känner att du behöver!

    Rent konkret är mina enda råd att dels skaffa en samtalskontakt snarast om du inte redan gjort det. Den här typen av traumatiska händelser kan absolut vara bra att bearbeta med en utomstående.

    Sedan tror jag också - både baserat på personlig och yrkesmässig erfarenhet - att det bästa i långa loppet är att tillåta dig själv några veckor att bara sörja men att sedan återgå till dig arbete så snart du förmår. Sorgen och saknaden blir självfallet inte mindre för det men däremot är det bra att återfå någon form av normalitet i tillvaron trots att man sörjer. Själv gjorde jag så när jag förlorat någon på ett både hemskt och oväntat sätt att jag talade med min chef som förberedde kollegorna på att jag var skör och anpassade mina arbetsuppgifter under en period.

    Hade det inte varit för det stöd jag upplevde på jobb och den distraktion jag fick av att tvingas försöka tänka på annat och upprätthålla rutiner tror jag risken varit stor att jag isolerat mig fullständigt och bara mått sämre och sämre.

    Många tankar till dig.


    Tack för svar. Just nu känns allt hopplöst, lixom hur klarar man sig utan sin mamma? Hon som har gjort allt det där sen dagen man föddes o älskat en oändligt.. nä usch känns så overkligt, men ska försöka ta till ditt råd när jag känner att jag kan.. nu har jag två stycken att sörja och båda var mina största tryggheter.. min pappa har aldrig funnits med i bilden o resten av släkten har jag ej bra kontakt med så därför blev min killes familj o jag väldigt nära när min kille gick bort.. det är därför vi är hos sonens farbror..
  • Tis 21 mar 2017 12:04 #7

    Tror att sorgen kan aldrig försvinna men det blir lättare att bära med tiden. Det går att klara av att ta sig igenom det. En dag i taget. Sorgearbete tar tid. Bra att du har någon att prata med. Ledsen att du behövde vara med om så hemska saker. Det kommer att bli bättre och lättare att hantera med tiden.

  • Tis 21 mar 2017 22:41 #8
    Miriami skrev 2017-03-21 12:04:29 följande:

    Tror att sorgen kan aldrig försvinna men det blir lättare att bära med tiden. Det går att klara av att ta sig igenom det. En dag i taget. Sorgearbete tar tid. Bra att du har någon att prata med. Ledsen att du behövde vara med om så hemska saker. Det kommer att bli bättre och lättare att hantera med tiden.


    Jag hoppas det.. vill bara dö men fortsätter livet för min sons skull.
  • Lör 25 mar 2017 22:43 #9

    I torsdags fick vi svar från obduceringen att hon dog den 16e mars (jag fyllde år den 15e). Vi hitta henne den 19e och fy vad detta gräver mig!!! Hon hade legat i sin säng död i 3 dagar... har så dåligt samvete att jag inte reagera innan, tänkte bara att hon var trött o kanske inte orka höra av sig ;( . dödsorsaken får vi (vi 3 barn) reda på Om några veckor eftersom dom tar mikroskopiska prover från alla organ.. fy allt känns så hemskt.. begravningen blir den 13e april o min killes dödsdag (3 år sen blir det i år) är den 18e april. Hur ska man ta sig igenom allt det här?

  • Tor 6 apr 2017 22:42 #10

    Gud vad hemskt. Beklagar verkligen förlusten och vill bara krama dig! Tur du har din lilla son vid din sida. Jag har själv gått igenom en traumatisk bortgång och jag vet hur himla svår sorgen kan vara. Den äter upp en inifrån och man har alla möjliga känslor av ångest, panik, ingen livslust. Och man vill bara få tillbaka allt som varit. Sorgen försvinner aldrig men blir lättare att bära efter ett tag.

    Håll inte din sorg inombords bara. Behöver du gråta så gråt. Ibland kan det hjälpa att även gå och prata med någon.

    Du ska veta att din mamma och din dåvarande kille är på en fin plats nu <3

    Hoppas allt känns lite lättare snart. Kramar till dig! :)

  • Tor 6 apr 2017 22:53 #11

    Vännen <3 va fruktansvärt det måste varit ;(.

    Det är vanligt att man får skuldkänslor när nån man älskar går bort... Varför sa jag si eller så, varför gjorde jag aldrig det...

    Jag glömde ringa min pappa på fars dag och fan vad jag grämer över det.. Men försök släppa det..

    Hur skulle du kunnat veta? Hon har det bra nu...

    Styrkekramar <3

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll