Förskolan vill socanmäla :(
Jag vet att jag lär bli sågad och påhoppad nu, men måste bara få skriva av mig.
Bakgrundsfakta:
Jag har en man och tre barn under 5 år med jämn åldersfördelning, och jag uppfattar dem som tre harmoniska, smarta barn som är emotionellt kompetenta. Vi bor i en by på landet med trädgård och på fritiden är vi ute mycket i naturen eller är hemma och hoppar studsmatta, pysslar med hönsen, bakar tillsammans och läser massor med böcker med mera. Jag tycker att de har en väldigt bra barndom och att det fungerar bra hemma. Enda smolket i bägaren är att jag en kort period varit sjukskriven p.g.a. utbrändhet (stressigt jobb) men är nu uppe på 50% jobb igen. Detta har jag varit öppen med gentemot dagis så de inte ska undra varför de ser mig ute ibland när jag "borde" varit på jobbet.
De går på ett litet dagis i byn beläget på en gård och allt har varit som en dröm tills igår. Då skulle vi på utvecklingssamtal hette det, men väl där var det ett stort möte med anledning av att de ville socanmäla oss.
De läste upp ett papper med en massa konstiga problem de sett hos barnen, t ex att de tycker att de verkar tröstäta (?!) eftersom de alla tre har god aptit (det har de alltid haft precis som sina föräldrar, men de är absolut inte överviktiga) och de påstår att det stora barnet äter "som i trans" och att det inte spelar någon roll vad det är för mat, han äter mycket ändå. (Vi äter middag på kvällen också och så så det är inte det att de inte får mat hemma)
Vidare påstod de att min son på 3,5 hade en ångestattack, då han låg på golvet. Jag kan möjligen tänka mig att han låg där så som barn kan göra ibland när de trotsar, alternativt att han var trött. Överlag uppfattar jag hon som sa det som väldigt övertolkande och dramatisk. Han kan också göra lite bebisskrik ibland och då påstod hon att "han måste ha fått skrika mycket som liten utan att bli lyssnad på". (Det stämmer verkligen inte)
De sa att dottern på 3,5 år "kunde sitta och stirra framför sig i trekvart". Jag tyckte det var anmärkningsvärt att ingen i så fall tog upp henne i knät eller pratade med henne utan bara lät henne sitta där, om det nu inte var så att hon bara ville fundera lite. Hon har två dagdrömmande föräldrar att brås på.
Det största problemet var att de anser att våra tre "tar mycket plats" i gruppen och mycket resurser. Tydligen hade andra föräldrar också tyckt det.
De tyckte det var konstigt att barnen blev ledsna när jag skulle lämna dem på morgonen. Jag anser att de flesta barn är det ibland, och att man då kan få lämna över det i famnen på personalen. Det känns inte bra, men efter en stund går det över. När vi ska hem vill sonen ibland följa med en av förskolelärarna hem och det gjordes det stor sak av.
Barnen ska även ha svårt för övergångar och få känsloutbrott när man avbryter leken för att gå ut. Jag fick inte intrycket att de förvarnade en stund innan, som jag brukar göra, att "nu om en liten stund är det dags att klä på sig och gå ut."
När jag säger att vi inte alls upplever dem som de gör säger de att barnen säkert är mycket smidigare hemma för att "de upplever dagis som sitt hem och oss som sina föräldrar och därför vågar leva ut sina känslor". (Det var nästan det värsta att höra.) Alternativt att de "blir samarbetsvilliga för att jag är trött och de inte känner att de har spelrum att krångla därför" (Min erfarenhet är att barn blir MINDRE samarbetsvilliga när man är trött).
Deras tider är 8-15, 8-16, sedan resterande tre dagar 6.45-16. Är det verkligen så mycket att barnen kan tro att personalen är deras föräldrar???
Tacksam om jag slipper alltför grova påhopp, jag är helt knäckt över det här och vill typ bara lägga mig ner och dö vilket ju inte är ett alternativ när man har barn. Men ni förstår. Jag är jätteledsen och chockad.