När min pappa valde sitt missbruk.

En miljon mikrobegravningar

Det känns så slitet, urtvättat och uttjatat.

Det skär inte ens i hjärtat på samma sätt som förut.

Det bara rispar till i kanten ibland.

Har jag blivit immun? Eller är det över nu?

Jag har letat, undrat, försökt och funderat. Ingenting.

Jag har skrikit, gråtit, argumenterat och bönat. Ingenting.

Jag har ställt ultimatum, fått ultimatum och väntat. Ingenting.

Tiden läker inga sår. Den ger svar.

Ett facit.

En enda mening på pappret. Jag är värd mer än så.

Jag har länge försökt rädda dig från att försvinna.

Du har försvunnit.

År av farväl.

En miljon mikrobegravningar.

Liter av tårar.

Borta.

Nu finns bara de bra minnena kvar.

Minnen av en älskad pappa.

Kvar finns framtiden.

Det är en ny tid.

Det är min tid.

Hej TS,

1. Du har en verklig talang för att uttrycka dig i skrift.

2. Detta berörde verkligen, det smärtar mig att du behövt uppleva detta men det var också väldigt vackert och jag kan relatera till dessa känslor som du lyckas sätta ord på.

3. Underbart att se att en inte är ensam, samt både glädjande och stärkande att du föregår med gott exempel; Det verkar som om du accepterar vad du inte kan förändra men förändrar vad du kan och är vis nog att se skillnaden.

Vrede, bitterhet, förtvivlan... denna vanmakt över att sörja en förälder som saknas trots att denne lever!

Vi är värda bättre.

Jag önskar dig allt gott, och tackar varmt för att du delade med dig av detta. Är inte medlem här men detta fina inlägg kunde inte lämnas obesvarat.

När min pappa valde sitt missbruk.

INNEHÅLL