Det här med paus i relationen...

Har ni på riktigt pratat igenom vad som gäller under pausen?

jag ville ha en paus i förhållandet men mitt ex vägrade. Jag var så förvirrad, trött och ledsen och kände att jag inte kunde tänka klart VARFÖR förhållandet var dåligt och om det ens gick att fixa. Han hävdade bestämt att vi skulle jobba istället för att ta paus. Förhållandet blev bara värre och till slut gjorde jag slut med honom istället. Jag förstår att det är jobbigt för den andra partnern men den som vill ha paus gör inte detta för att vara elak utan för att den behöver utrymme och reda ut sina känslor. Däremot kan man ju bestämma en tid, t ex en månad, att lägga förhållandet på is och sen MÅSTE man komma till ett beslut så att inte pausen varar hur länge som helst. För vissa fungerar pauser, t ex en väninna till mig vars pojkvän ville ha en paus. Två månader senare blev de ihop igen och båda har rannsakat sig själva och pratat igenom ordentligt vad de vill ha ut av relationen och försöker jobba med detta. Bara för att det blir en paus innebär det inte att förhållandet har tagit slut.

Jag och min man flyttade isär och tog en paus. Vi var fortfarande gifta och hade gemensam ekonomi och allt.
Vi ville båda fundera och behövde tid ifrån varandra. Vi var fria att göra vad vi ville.
Jag strulade lite med några killar, men kände mig aldrig redo att dejta och saknade min man. Vi hade en deadline på 1 år. Då skulle vi bestämma oss.
Vi valde att flytta ihop igen. Sålde huset och flyttade in i min 3a med våra barn. Det är nu 2,5 år sedan och nu väntar vi ett tredje barn och har flyttat till större boende.

Paus i ett förhållande, anser jag, är desamma som man både vill äta kakan och ha den kvar. Man känner att man vill leka av sig lite, vara "lite" fri, singel ....MEN ändå ha en fot i farstun hos den andra liksom, för man vågar inte riktigt iaf ta steget.

Vill man ta paus så är det ju något fel. Kan man inte jobba på problemen ihop så är det ännu mera fel.

Ja, det har vi. På mitt initiativ. Han ville se hur det hela utvecklades, jag ville att vi skulle bestämma en tid när vi skulle höras. Det gick han med på. Vi ska ha en månads paus, och under tiden är det noll kontakt. Och allt är tillåtet (han som ville). Men jag var då tydlig med att om han väljer att vara med någon annan så är det slut. Jag skulle ha väldigt svårt att komma över det.

Jag förstår att han inte gör detta för att vara elak, utan för att han behöver tid att tänka. Däremot går det ju inte, rent känslomässigt, att trycka på pausknappen. Man funderar ju, var och en på sitt håll, och då sker ju processer.

Jag tänker att om han inte vet om en månad vad han vill, så har vi väl svaret där. Rent känslomässigt sörjer jag redan, kan inte hjälpa det. Det känns inte särskilt hoppfullt att han ska komma fram till att det är oss han vill satsa på...

Åh, vad härligt med en solskenshistoria! :) Jag gläds med er.

Hade ni kontakt under tiden ni hade paus? Och hur hanterade han/ni strulet med andra?

Ja, lite så känner jag också. Jag vill ju jobba på relationen, det har vi aldrig riktigt gjort.

Jo, visst är det så. Jag vill ju jobba på problemen, tillsammans.