När man mår dåligt i relationen

Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig så otroligt olycklig fast det är nu jag borde vara som lyckligast. Jag blev mamma för drygt 10 månader sedan. Allt blev dock väldigt omvälvande då vår son kom. Mitt första barn och sambons andra men vi fick genomgå en tung tid då sonen hade ett medfött hjärtfel. Att få barn är som bekant för många väldigt tufft, underbart och ja en livsomställning. Varannan vecka har vi sambons dotter på 6 år hos oss också. Senaste tiden så bråkar vi nästan hela tiden. Sambon är arbetslös sedan en tid tillbaka. Allt bråk och alla ord har satt sig i mig så himla hårt det är nästan så att jag känner mig inte älskad av min sambo. Jag kan längta något enormt att känna kärlek igen, närhet och fina ord. Att vi har ett barn tillsammans gör att jag just nu hänger kvar just nu men frågan är hur länge? Jag är så nedstämd över det här. Min sambo blir så lätt arg även för det minsta lilla ibland upplever jag det som att han nästan letar bråk. Bråkar vi som ikväll över en fjant grej så tar han bara mobilen nonchalant och visar ingen större ånger eller nått alls. Jag är så less på styvhala alltid skall behöva vika mig i precis allt. Jag tar ett betydligt större ansvar här hemma jämfört med honom. Jag har slutat med vissa saker gällande bonusdotter för att markera att jag fått nog än fast jag inte vill att det här ska gå ut över henne. Jag är så less. Jag vill känna mig uppskattad och inte som skit. Han klagar då jag äter ibland som om att " det där behöver inte du" eller så säger han vilken gris du är. Jag kan skriva i evigheter tyvärr vet inte var jag ska ta vägen.