Dejta någon som har barn

Dejtar vi samma kille?? Nä men jag har dejtat män med barn tidigare men detta är första ggn jag är tillsammans med en med barn och börjat komma lite närmre hur det verkligen är att vara med någon som har barn. Vi är inte sambos än men sover hos varann då och då ..alla personer är ju olika så kan ju inte dra alla över en kam men jag har börjat förstå hur komplicerat allt är/kommer att bli även om barnet är jättegullig i sig. Det är föräldern som inte har tid för mig, jag måste anpssa mig tex i framtiden var vi ska bo.. ett ex ska vi hålla på att planera med hela tiden. Om pappan var bättre på att multitaska så att jag kände få min del love and affection hade jag möjligtvis gått med på att hämmas i livet men just nu känns det inte som win win.. det känns som they win, I loose... vilket har lett till dagliga analyser om jag ska gör slut...

Att vara förälder innebär ett åtagande som man inte kan strunta i hur som helst.

Vad skulle ni säga om era partners sa att de var griniga på er för att ni inte kan svara i telefon på arbetstid eller är trötta efter arbetstid? Ni skulle förmodligen tycka att partnern varit knäpp.

Dels är man hela tiden upptagen med att antingen ta hand om barn eller sköta hushållet och förbereda saker och ting inför nästkommande dag, resten av veckan, hela året. Dels är man ofta för trött för att orka tänka på sex och romantik. Man lever också litegrann i en familjebubbla där barnen tillfredsställer ens behov av att finnas till, umgås, ta hand om, skratta etc så att behovet av annat sällskap minskar (till skillnad från någon som sitter ensam hemma och har en massa tid att känna sig ensam).

Era bästa möjligheter att få era relationer att funka är att ni accepterar att ni lever helt motsatta liv, att ni har ett eget vetydelsefullt liv vid sidan av och att ni engagerar er i bonusfamiljen och blir en del av den.

Man måste inse att när man dejtar någon med barn, så har denne full fokus på barnet under "sin tid" med barnet. Jag är själv i en relation med en man sen snart ett år som har ett barn från tidigare relation. 

Man måste förstå att barnet alltid kommer först, och om/när det blir seriöst kan man bli en del av barnets vardag också. Är man inte beredd på detta, bör man inte ge sig in i det.

Förstår inte varför ni överhuvudtaget väljer att dejta män med barn, särskilt när ni inte har barn själva. Det skapar bara problem både nu och om ni skulle flytta ihop, då kommer det mängder av problem ni antagligen inte tänker er nu. Att dejta en man som har barn, när man själv inte har det, är ungefär som att be om ett mer komplicerat, lite jobbigare, liv än alla andra. Ni har bara dejtat ett par veckor och problemen har redan börjat... Kan bara säga att det blir troligtvis inte bättre om vi säger så, så det är mycket märkligt att ni fortsätter träffa killen ändå då. Mycket, mycket märkligt. Det finns gott om barnfria män ni kan dejta. Förutom att ni slipper alla problem, konflikter och svartsjuka som kommer med det så har ni och era eventuella framtids barn dessutom chans till en riktig kärnfamilj om ni dejtar en barnfri man.

Men vad hade du förväntat dig? Han barn är prio 1. Kan du inte acceptera det så lägg ner honom.

Avskyr tjejer som blir helt rabiata över att deras killar har barn sen innan och rent av blir svartsjuka på barnen, säger inte att du är i den sitsen än, men det är vanligt! Och om du redan tycker att det stör - efter några veckor - ja då kommer du antagligen bli en sån.

Välj bort partners med barn.

Du går miste om så otroligt mycket fint.

Ni kommer aldrig vara bara ni två. Du kommer aldrig vara hans första prioritet. Barnet kommer först, därefter ev barnets mamma. Exet kommer styra hela ert liv. Han kan inte flytta utan hennes godkånnande, ni måste lägga upp era resor och semesterdagar i sammarbete med henne osv. När barnet fyller år, tar studenten, gifter sig, får barn osv så kommer dom stå och le tillsammans och du står brevid.

Kanske vill han inte ens ha fler barn då han redan har det? Om ni får barn ihop i framtiden så kommer han redan ha gjort allt.Ert barn kommer aldrig leva i en kärnfamilj och ni ska joglera, rättvisa, ekonomi och resor med hans tidigare barn.

Att uppleva första åren som ett förälskat par är fantastiskt. Att sätta varandra först och bara lägga all tid och alla tankar på varandra, kunna spontanresa, ligga i sängen hela dagarna :).

Sedan väljer man drömbostad ihop, planerar kanske bröllop. När det sedan blir barn så är det första gången för bådaoch man är två förväntansfulla förstagångsföräldrar . Magiskt! Under de tunga småbarnsåren så kan man se tillbaka på sina barnlösa år och veta att relationen är stark och njuta av minnena. Båda två sätter sina barn högst ochman bli en enormt sammansvetsad enhet. Båda blir lika genuint stolta och upprymda över barnens framsteg och lika oroliga när någon händer barnet. Inga ex som ska vara endel i ens familj.. Ingasärkullsbarn som ska komma in och gästspela ibland..

Jag lever själv i en lycklig kärnfamilj och ser hur svårt och ansträngt det är i bekantas särkullsfamiljer. De flesta säger"hade jag vetat det jag vet idag så hade jag nog aldrig orkat ge mig in i karusellen"""

Jag lever med en man med barn och tänker ibland att jag borde lagt benen på ryggen och sprungit.

Jag har själv barn... Och visst dom är prio nr 1men man behöver inte alltid sätta barnen först.. Ibland är det ok att göra andra saker.. Man kan planera en bio och vill Barnen komma fast det är den andra förälderns vecka så kan man förklara att man inte är hemma men att barnet gärna får komma en annan dag men inte just den dagen.. Men många kan inte göra det.... Funkar inte när man inte kan göra något barnveckan (av förklarliga orsaker) men inte den barn fria veckan heller för att det blir inställt fler gånger än genomfört.

Och jo även om. Man sköter hushållet och barn så hinner man faktiskt slänga iväg inte bara ett utan flera sms och man kan tom prata i telefonen för man kan tvätta Och städa samtidigt som man pratar i telefonen . Handlar bara om prioritering och om det känns viktigt ..

Självklart hinner man sända sms och även ringa under sin barnvecka. Är man intresserad och förälskad finns det både tid och intresse för att sända ett meddelande eller ringa ett kort samtal. Vi pratar om några minuter. Vill man så kan man. Jag har själv dejtat män som har barn och där var det inga problem med att höra av sig på deras barnveckor. Har även själv varit ensamstående med barn och visst hade man tid att hålla kontakt med människor utanför ens fyra väggar.

Ja det är klart man i teorin har tid att skicka sms och ringa. Men man har mindre tid och ork när man har barn och man kommer aldrig vara lika aktiv på dejting som någon som saknar barn.

Kan ta mig själv som exempel. Innan kunde jag slöskriva med killar som jag knappt var intresserad av för att testa om det kunde leda någonstans medans jag nuförtiden prioriterar annorlunda. Skulle aldrig slösa min knappa tid och ork på sånt nu. Innan kunde jag också svara på en gång på ett sms. Och var det en kille jag var intresserad av så svarade jag på en gång. Nu hinner jag ofta inte ens kolla på min mobil när jag u.gås med barnen. Om vi är ute och leker så mobilen i min ficka och får ingen uppmärksamhet. Kollar den när vi exempelvis kommer hem om barnen inte får psykbryt för att de är trötta och hungriga och behöver mat bums. Ibland kan jag vara så utmattad efter en dag att jag somnar med barnen eller bara masar omkring på kvällen utan att orka skriva någonting till någon.

Tycker de som inte har barn måste ha i åtanke att ha barn är som ha ett extrajobb. De skulle knappast kräva 100-ig dedikation från någon med två heltidsjobb och måste kunna se mellan fingrarna om partnern har barn.

Tror knappast en relation med en förälder kommer att funka om man har ett stort bekräftelsebehov eller man behöver stå i ständig sms-kontakt med sin partner.