Bryta med min bästa vän?
Hej,
Tror mest jag behöver skriva av mig och förhoppningsvis få lite input...
Jag har en kompis som jag anser vara min absolut närmaste vän. Vi har varit vänner i över 15 år och har fortfarande mycket gemensamt. Vi fick nu dessutom barn samtidigt så vi är extra mycket på samma nivå just nu.
Tjejen i fråga har alltid varit mer social än jag, haft fler ytliga bekanta och så, det är ett personlighetsdrag jag gillar hos henne och alltid haft förståelse och respekt för, alltid tagit till mig de bekantskaper hon introducerat med glädje och så. Jag har tills relativt nyligen upplevt att också jag är en av hennes närmaste vänner (hon har alltid haft 2 till nära vänner utöver mig). Vi har följts åt i motgångar och i glada dagar, festat ihop, deppat ihop, haft middagar med våra familjer etc och har känt att vi kan prata om det mesta.
Nu till saken, sedan en tid tillbaka, kanske började det långsamt för ca tre år sedan, har jag märkt att hon har slutat prioritera mig. Hon har i denna veva börjat umgås med en ny tjej och blivit väldigt väldigt tight med henne. De umgås JÄMT. Deras familjer åker på semester tillsammans, de är gudföräldrat varandras barn, och hon pratar ofta om denna tjejen och hur mycket hon tycker om henne. Till saken hör att nya bästisen just nu bor i ett annat land men kommer och hälsar på ofta, minst en vecka i månaden, ofta varannan helg. I början var jag medbjuden när de hängde. Jag och andra tjejen funkar bra ihop, hon är trevlig och så har samma typ av humor och liknande bakgrund. Men nu är jag inte ens tillfrågad. När hon kommer hit svarar min vän inte på sms. Svarar undvikande när man dagarna innan frågar om helgplaner. Efteråt kommer det fram att de varit ute och käkat, hängt hos min kompis, vart ute och gjort roliga saker. Jag duger helt enkelt bara att vara med när hennes nya kompis inte finns till hands.
En del saker hon gör är så små... men sårar mig så otroligt mycket. I julas hade vi båda varit bortresta och inte setts på 3 veckor, jag hade saknar henne och hennes lilla dotter jättemycket. När vi återförenades dröjde det ungefär en halvtimme innan hon suckande sa att hon saknar X (som hon hade tillbringat en del av semestern mef). Typ att det kändes deppigt att vara hemma igen. Började nästan grina där och då men insåg att jag är känslig och höll masken. En annan gång när hon kom hem till mig ringde den andra tjejen valde hon inte bara att ta samtalet men att sitta och prata med henne i 15-20 minuter. Kändes helt sjukt. Skulle kunna rada upp 100 sådana händelser. Och jag har varit för mesig för att ta upp dem med henne direkt när det har hänt. Inte velat förstöra.
Däremellan är hon jättefin, hör av sig och bryr sig. Hon är en smart och bra person som normalt beter sig schysst mot andra människor, kan vara väldigt ärlig etc.
Men det har gått sålängt att grät över detta igår, hur besviken jag är på henne. Kunde inte sova på hela natten och imorse när jag vaknade kände jag att det kan vara, hon kan vara. Bäst hade väl varit om jag hade kunnat omvärdera vår relation och mer se henne som en mindre nära vän, men jag vet inte om det går. Känmer mig lämnad, bortvald och sjukt himla ensam. Jag har rätt mycket vänner men inga andra riktigt nära vänner.
Har många gånger funderat på att prata med henne, men även om jag gjorde det, skulle det ju inte förändra faktum att hon uppenbarligen inte bryr sig om mig det sätt jag bryr mig om henne.
Vad gör man?
