Han gör mig sjuk
Vad 17 ska jag göra? Har varit upp över öronen förälskad i en kille i många år och efter MÅNGA turer så flyttade vi ihop. Det var inte oproblematiskt men han hade förklaringar till allt och lösningen skulle vara att flytta till drömboendet vilket vi gjort. NU har jag fattat att allt inte står rätt till. Det är som att någon har dragit upp rullgardinen som jag inte fattat fanns där innan.
Jag har investerat massor i det här förhållandet och nu sitter jag här, några månader från att fylla 40 och inser att det där med barn inte längre är möjligt. Det har varit stormigt mellan oss tidigare men det var först när vi flyttade ihop som problemen började, och jag har sedan en tid hamnat i en utmattningsdepression på grund av hur det fungerar hemma. Visst, har väl en del i bagaget också men jobbet innebär ingen direkt stress, inte heller ekonomin eller något annat runt mig.
Jag är väldigt säker på att min sambo har Aspergers syndrom. Att läsa på 1177.se var som att läsa en checklista och kryssa av alla punkterna, en efter en. Och han har väl medgett att det mer eller mindre stämmer, men han har ingen diagnos.
Jag skulle kunna skriva en uppsats om vad som inte fungerar och hur jag kommit fram till det här med Aspergers (eller snarare hur jag missat alla tecken under så lång tid...) men jag tror att jag redan skrivit långt nog. Det är vardagsbestyren som inte fungerar, han är uppslukad av sina specialintressen, kommunicerar efter inlärt mönster (inte så charmigt när man väl knäcker koden), och värst av allt är hans samlar-mani. Det är omöjligt att skapa ordning hemma och problemet växer för varje skåp jag öppnar. Det är hans samlar-mani som alla våra konflikter bottnar i, och jag har inte lyckats hitta någon hjälp och han vill inte bli hjälpt.
Han har en massa bra sidor och jag har varit galet förälskad i honom. Han är snäll, såg ruggigt bra ut och skulle kunna göra det igen, duktig på att laga mat, världsvan, omtyckt på sitt jobb och duktig på sitt jobb och han älskar mig villkorslöst och jag får allt det utrymme jag behöver för mina fritidsintressen. Sen är han INTELLIGENT och det är det som attraherar mig mest. Jag har aldrig tidigare blivit kär på riktigt, förrän jag träffade den här mannen. Tyvärr är det nog hans intelligens som också ställer till det för det går inte att argumentera sig ur situationer eller konfrontera hans samlarmani. Jag är rätt skarp själv men jag har blivit totalt bortdribblad av alla hans förklaringar.
Jag har tänkt så att jag inte ska köra något tvåfrontskrig utan se till att bli frisk från depressionen först, men månaderna går och jag blir nog inte frisk heller utan att fatta något beslut om det här med barn och den här relationen.
Om ingen annan har någon mirakelkur att komma med så är min känsla idag att jag inte skulle klara av att skaffa barn med den här mannen. Jag skulle få ta allt ansvar och dessutom ta hand om allt han ställer till med. Sen är det det där med ärftligheten också.
Att kasta sig ut och träffa någon annan för att skaffa barn känns inte rimligt. Ärligt talat är jag inte ett dugg sugen på att träffa någon, även om det känns otroligt ensamt i det här förhållandet nu.
Och jag vill inte skaffa barn ensam heller.
Jag har funderat på att satsa på annat än barn, och det kan vara depressionen, men det som förut kändes meningsfullt (jobb, hobby) har helt tappat sin mening.
Jag tror att det bästa jag kan göra är att hitta ett förhållningssätt som får det att fungera hemma och bara strunta i det där med barn, allt annat i mitt liv är ju toppen. Vet att man inte kan "bota" Aspergers men det kanske går att hitta rutiner som fungerar? Jag vill verkligen inte flytta och jag vill ha kvar allt bra vi har i vårt liv.
Någon som har något tips?
Jag har pratat med habiliteringen men det finns som ni säger inte mycket hjälp att få utan diagnos, varken för honom eller mig. Har sökt terapeuter som kan något om asperger men får noll träffar på google. Däremot hoarding finns det specialister att ta hjälp av, men det kräver ju att han själv engagerar sig.