Kan man ens ha ett förhållande med någon som saknar större delar av empatisk förståelse?

Jag är tveksam om man kan omvända en annan människa och göra hen empatisk. Ni har dessutom varit tillsammans i två år, och om det inte skett någon förändring under de två åren så ja...

Empati för mig är att se vad en annan person behöver, att kunna placera sig själv i en annan människas skor. 

I mitt första förhållande var jag praktiskt taget min flickväns kurator, men när jag behövde prata fanns hon inte där för mig.

Har sedan haft förhållanden som varit med jämlika, där vi båda gett och tagit ungefär lika mycket. 

Varför vill du fortsätta att leva med honom? Finns där någonting värt att hålla fast vid eller stannar du kvar för att du är orolig över vad som kan hända om du bryter upp?

Har levt med en man som saknade empati mot mig.Jag säger bara..aldrig mera sån man!Nej.

Det verkar ju tämligen svårt att ha ett förhållande med en person utan empatisk förmåga, en sådan person skall nog bo själv för allas bästa. Du har ju försökt i två år räcker inte det? TS borde vara expert på området. Jag vill nog påstå att gräset är grönare på andra sidan så ta och bryt upp och gå vidare...

I en fungerande relation är man lyhörd, man hör och ser varandra, man respekterar varandra. Man behöver inte alltid vara överens men då kan man prata och resonera om saken utan att någon ska bli nerkörd i skorna. 

För mig är grundstenen i ett förhållande det att man ser varandra och vill varandra väl. Alla har vi våra dagar när vi inte riktigt lyckas se vår partner för att vi själva inte mår bra, men blir det för många sådana dagar så kollapsar förhållandet. Och om partner inte ens har viljan att se en så är det nog kört. Varför skulle han försöka lära sig något som han inte är intresserad av att kunna?

Jag älskar ju honom och vill så himla gärna få det att funka! Jag bryr mig enormt mycket när han har mått dåligt men när jag mår dåligt eller varit sjuk , gjort sjukhusbesök så får man be om lite förståelse eller uppmärksamhet för att han ska förstå att man mår dåligt.

Har både förlorat kontakt med min familj igen, samt måste avliva min hund pga vissa saker, är sjukskriven och nu måste jag undersöka min tarm då enligt min läkare sa jag hade inre blödningar , behöver ju inte va något men är orolig ändå. Ska dra ut/opera bort en visdomstand om några veckor och det är bara väldigt mycket på en gång. Han ser jag gråter över sorgen förlora min hund men då säger han bara "men ta upp honom i sängen kela med honom så får du lite mer kvalitetstid"

Sen går han och får små ilskeutbrott om en soppåse gått sönder eller om katten väcker honom på natten.

Jag gjorde ryggmärgsprov förra året och var söndernervös ,jag fick be om stöd många gånger. Även den gången jag hade så ont av en urinvägsinfektion att jag beställde taxi , han ville inte ens följa med båda av dom här gångerna utan suckade massa och tyckte de va pinsamt åka taxi (tror de va en större taxi som ser ut som en skåpbil)

Åkte på en rejäl förkyldning i höstas då jag hostade sönder mina lungor i 2 veckor, spydde en gång på badrummet men han gick bara förbi, sa inte ett ljud.

Detta är småsaker jag berättar. Det känns som han blir irriterad varje gång jag mår dåligt , vetinte om det är för han inte vet hur han ska hjälpa eller om det är för han känner sig tvingad finnas där.

Jag finns där nästan varje gång han har ångest eller mår dåligt. Kan va över när han failade över några tentor i skolan eller till att han är förkyld och behöver någon som lagar mat och bryr sig.

Vad ska man göra??

Han bryr sig inte lika mycket om dig som du bryr dig om honom. Kan då bero på att han saknar empati. Det där är ju inget värt att klamra sig fast vid. Kanske det är så att ni inte passar varann...