Ska jag lämna min sambo för bonusbarnens skull?
Jag och min sambo har vart ihop snart 3 år. Hon har två barn sen tidigare, som var 1 och 2 år när jag träffade dem. Vi blev kära direkt och fick träffa barnen väldigt snabbt. Jag älskar barn, vill ha egna och gillade hennes barn väldigt mycket. Barnen har haft några tuffa år hos sin pappa, med mycket skrik och kanske tom fysisk misshandel (beror på definition) var bl a därför mamman lämnade barnens pappa. Min sambo har haft en rätt tuff uppväxt och upplevt mycket stress de senaste åren ( förvånad över att hon fortfarande står på benen ibland), vilket har lett till dåligt tålamod bl a när det gäller hennes barn.
All stress och skrik o bråk mellan min sambo och barnens pappa har såklart påverkat barnen. Som är väääldigt stökiga. Och eftersom de är så jämngamla så triggar de varandra konstant. Jag själv har tagit på mig rätt stor roll och sett dem som mina egna barn och försökt fått bukt på deras "stök".
Jag har alltid haft en väldigt tydlig bild av vad jag vill vara för pappa. Innan jag träffade min sambo hade jag aldrig skrikit åt någon, knappt höjt rösten, av ilska eller irritation. Kändes sådär när första gången blev åt ett barn. Som jag skrev tidigare var barna stökiga redan när jag träffade dem och det har bara blivit värre. Har nu kommit till den punkten då jag funderar på om jag verkligen Är bra för barnen. Jag blir alltid arg på dem, vad de än gör. Får ont i magen när de går upp ur sängen på morgonen (eller kvällen när de inte vill sova) , ont i magen när de börjar prata med varandra vid matbordet ( för de börjar ALLTID bråka då) , ont i magen så fort de börjar "gnälla" om något (tex att de inte får godis på en vardag). Jag har flera ggr lyft upp dem i armarna och skrikit på dem när de gjort väldigt fel. Tagit dem i armen och släpat dem till sitt rum. Går inte en dag utan de får skäll av aningen mig eller mamman. Hos pappan beter dig sig likadant enligt honom. Jag har vid flera tillfällen stannat upp och tänkt "vad fan håller jag på med".
Jag är normalt sett en väldigt lugn person, " lugnet själv" som bekanta säger. Men mina bonusbarn får mig så arg som jag aldrig varit förr. Finns inget som gör mig arg på det sättet de gör. Och jag kan inte kontrollera mig för jag vet inte hur. Har googlat väldigt mycket om ilska.
Det har känts ett tag som att jag gör dem värre än vad de redan är. Att jag skadar dom.
Min sambo är för övrigt kroniskt sjuk, vilket gör att hon har ont varje dag. Hon orkar inte mycket, sliter arslet av sig för att få allt att funka, men ändå känner hon att hon dragit ner mig i skiten (en annan historia) och mår jättedåligt över det. Hon har inget fast jobb och just nu betalar jag det mesta i huset vi bor i. Hon behöver väldigt mycket stöd och jag gör så gott jag kan samtidigt som jag försöker ta hand om hennes barn och vårt hus. Och jobba heltid.
Åter till barnen. Jag tror inte de känner sig trygga med mig längre. Har fått den känslan bara. Ibland när jag lägger händer på deras axlar ( om jag står bakom dem tex) så ryggar de tillbaks, som att de är rädda för mig. Skäms flera ggr i veckan. Den minsta hade problem med att sova i början när jag träffade dem, men när vi fick pappan att ha dem varannan helg istället för vecka så somnade han på några minuter. Nu har han börjar strula igen med nattningen och jag tror det beror på mig. Jag känner mig helt slut. Känner ingen glädje i något längre. Min sambos barn har blivit en börda nästan. Min sambo har några få stunder om dagarna med glädje eftersom hon har konstant ont och jag orkar inte ta hand om någon av dem längre. Vilket känns förjävligt och jag skäms för att säga det. Men jag tycker synd om barnen som inte får någon trygghetsboende för tillfället. Och jag orkar inte längre kämpa.
Är det bättre jag lämnar min sambo? Barnen har upplevt tillräckligt med skit. Jag älskar henne med hela mitt hjärta. Men ibland funderar jag på om vi båda skulle må bättre av att skiljas åt. Är det någon som är i samma sits? Eller liknande. Vet inte vad jag ska ta mig till...
