Trött av socialt umgänge

Det är inget fel på dig.

Människor är olika och jag skulle tro att du, liksom jag, är introvert. Det betyder bland annat att umgås med andra (som du inte känner väl) slukar energi. Hos extroverta människor ger det istället energi. Tyvärr är samhället mer positivt inställda till och ser det extroverta som det "normala". Vilket inte är sant. Men det får många att må dåligt över att vara "annorlunda".

Mitt råd är att lyssna på dig själv och acceptera dig själv som du är. Bra att du planerar in vilodagar! Du kommer aldrig att älska sociala tillställningar. Och det är ok.

Ett litet test jag hittade. Finns säkert nåt bättre men detta kom upp först

iform.se/halsa/psykologi/test-ar-du-introvert-eller-extrovert

introvertinfo.se/

Kan tipsa om en bra bok: "Introvert - den tysta revolutionen" av Linus Jonkman.

Det finns säkert mer faktabaserade böcker, men jag tyckte det var skönt att få en förklaring till varför jag alltid känt mig udda och har även lånat ut den till andra (bl.a. min chef) för att de ska förstå hur jag funkar.

Tack för tips och test! Testet stämde väldigt bra men det var nog väntat. 
Ni har rätt i att man kanske bara ska acceptera att man är så och sluta tvinga sig själv till saker man mår dåligt av. Jag har faktiskt blivit bättre på att säga nej med åren. 

Till saken hör att jag har ett barn som fungerar ungefär likadant. Det kan förstås vara inlärt p.g.a. mig men jag tror inte det eftersom han är betydligt mer social än jag trots allt. Han gillar t.ex. stora tillställningar och blir inte orolig som jag, (tack och lov), men han tröttnar rätt fort på ytligt umgänge, även om han uppfattas som social och lättsam. Han har några vänner som han verkligen gillar att hänga med men vill inte ingå i något kompisgäng. Vännerna är som han - gillar fakta och konversationer med mer djup. 

Skolan tar upp ibland att han gärna är för sig själv men konstaterar samtidigt att han inte verkar må dåligt av det. Om han hade mått dåligt och känt sig ensam skulle jag förstås göra något åt det men nu tänker jag att han måste få vara som han är. Han har trots allt vänner. 

Jag minns hur hemskt det var att som barn släpas runt på en massa ytliga tillställningar, jag smet ofta därifrån ut i trädgården eller skogen. Jag växte upp i en privilegierad miljö där allt handlade om yta och jag avskydde det verkligen. Jag var väldigt kreativ, precis som min son, och hade alltid små projekt för mig. Det är en sak som en del verkar ha svårt att förstå - att det faktiskt kan vara givande och inspirerande att vara ensam.      

Jag känner igen mig i allt du skriver utom att jag oroar mig för stora tillställningar, jag älskar sådant, men efteråt sover jag minst 12 timmar och ligger i sängen resten av dagen. Jag kan inte heller jobba en hel dag och sedan på after work, jag är så trött att jag inte registrerar vad folk säger.

Har du också problem med att du inte klarar av att sköta hushållssysslor och ta hand om dig om du jobbar heltid? Jag fixar inte det om jag jobbar heltid så nu jobbar jag deltid och mår mycket bättre.

Ja, det känner jag verkligen igen. Det blir lätt kaos här hemma om det är stressigt på jobbet.

Det märkliga är att jag nästan är outtröttlig intellektuellt. Min chef brukar kommentera min arbetskapacitet som han anser är exceptionell. Jag kan t.ex. strukturera stora mängder information, skapa system och konkreta planer på nolltid och arbeta långa pass utan att bli trött.

Det är det sociala och praktiska som gör mig utmattad och då menar jag inte fysiskt utan mentalt. Jag är en hopplöst opraktisk person och måste tänka ut en struktur för att t.ex. plocka fram fika på jobbet.  

Dessutom tänker jag inte på sådant. Mina kolleger är bättre på att t.ex. serva inför möten. Jag har en färdiga agenda och är effektiv när jag leder möten men glömmer att fråga om folk vill ha en kaffe etc. Kollegerna har pyntat sina skrivbord medan mitt skrivbord är ett kliniskt kaos men med tydliga strukturer och system på väggen.  

Jag har också funderat på att gå ner på deltid men jag är ensamstående så det skulle kännas ekonomiskt. Fast pengar är ju inte allt, och jag skulle ha en ok inkomst ändå.