15 åring väljer bort kompisar?

Är det bonussyskon? Kan tänka mig att hon kanske känner sig utanför i den nya familjen? Det är inte alltid lätt när föräldrar separerar och skaffar nya familj för att sen slåss om uppmärksamheten. 

Kan ju vara så att kompisarna inte är speciellt bra kompisar eller att hon inte vill vara med dom så ofta.

Bonus, hel och halvsyskon. Hennes föräldrar har varit separerade i 12 år nu, och vi har varit en familj i 6. Hon har egentligen ingen anledning från vårt håll att känna sig utanför, då hon har varit med förr och så men på senare år valt detta. Genomgående har hon alltid velat vara ensambarn och alltid velat ha odelad uppmärksamhet. Hon har svårt att hantera samtal i grupp, hon går undan så fort något annat syskon tar till sig uppmärksamhet eller omnämns. Kan inte närvara när någon annan pratar utan att hon är involverad. Väldigt tystlåten och tillbakadragen, inte alls känslosam. Det spelar hon ofta på, för vuxna köper att hon är oskyldig, men är väldigt kalkulerande egoistisk gentemot syskon och osynligt elak. Kan verkligen säga elaka kommentarer i vuxnas frånvaro, grundat på avundsjuka. Vad jag tror.

Hon har kompisar i skolan, men inget intresse på fritiden. Händer nån gång ibland. Varför?

Och på vilket sätt är detta din ensak? Lägg dig inte i.

Då är det kanske inte speciellt nära kompisar, "Varför"? Kanske för att det är så livet är, man blir inte bästa vän med alla vänner man har i livet, vissa är man bara vän med i vissa miljöer och har lite svårt för att umgås med dom i andra miljöer (exempel på detta: skola, arbetsplats).

Inte ett dugg konstigt.

Det låter som en tonåring som har det jobbigt. Och det låter som att hon känner sig utanför i er familj även om du inte tycker att hon borde det. Hon är kanske annorlunda än er andra, mer introvert, tillbakadragen och känner att det inte passar i er familj för ni andra är inte som hon. 

Jag känner igen mig i det du beskriver från min uppväxt. Jag hade inte många kompisar, har alltid varit tystlåten och introvert. Det passade sig inte i min familj där det premieras att vara aktiv, utåtriktad, ha tusen vänner. Det har tagit mig ända tills vuxen ålder att acceptera mig själv som jag är

Att inse att man får vara som jag, man får gilla att vara ensam, föredra ett fåtal nära människor istället för många ytliga, får föredra att vara ensam framför samvaro med människor som får en att känna sig ensam.

Att hon är som du beskriver elak, kalkylerande och egoistisk, avundsjuk är ju i viss mån normalt för en tonåring och även i syskonrelation. Men det kan också vara ett försvar mot omvärlden som i hennes ögon tycker att hon inte duger som hon är. 

Du kanske skulle försöka se henne med lite mindre dömande ögon och se om du hittar en människa därinnanför. 

Men det gör hon uppenbarligen så förminska inte hennes känslor nu. Hon verkar inte alls trivas i er nya familj så det måste finnas en anledning. Från din sida verkar det ju vara avundsjuka. Varför skulle en 15 årig tjej inte vilja umgås med sin pappa när hon får tid?

Det är väl inte helt ovanligt att man har lite extra behov av att bli sedd som tonåring samtidogt som förväntningarna från vuxenvärlden är att man alltid ska välja kompissar först, så det där kan ju bli lite svårt om man inte agerar efter den tänkta normen.

Att hon valde pappa framför kompisar skulle ju kunna beror på att hon kände sig utanför i hemmet men likaväl att hon känner sig utanför i konpisgruppen/ inte har någpn kompis som hon känner sig bekväm med att fråga om att hitta på aktiviteter. Dvs det kan ha med familjesituationen att göra men likaväl med situationen med kompisar. Eller så är det ingen grej alls utan bara en tjej som just nu har extra behov av att träffa sin pappa.

Att hon föredrog att hitta på bio mm med pappa istället för kompisar är väl inte alls konstigt om hon inte har så mycket vänner att umgås med på fritiden.

Så om och i så fall vad man ska göra beror väl lite på, har hon svårt med vänner kanske hon kan behöva lite hjälp där. Sen har barn olika behov av föräldranärhet och personligen rycker jag att man ska finnas där för barnet när barnet behöver en - som pappan som följde med på bio tex. Så att man inte säger nej till aktiviteter för attman tycker att barnet borde vilja något annat.

Förstår inte ditt dilemma. Varför skulle inte 15 åringen vilja ha egentid med sin pappa.  Det måste vara sjukt jobbigt att bo i en familj, med minst 3 ytterligare syskon. Särskilt om man är introvärt (som är helt OK att vara)

Och du vet att det finns personligheter som inte klarar av mer än en person åt gången? Kanske är hon en sån personlighet? Och att det är därför hon sätter värde på egen tid med en vuxen och avstår från äventyr med hela familjen.    

Du som är förälder borde ju känna till att man inte ska projicera sina egna behov på sin barn? Det är precis vad du gör när du tycker att hon borde välja på ett visst sätt. Du är sannolikt uppvuxen under helt andra förutsättningar än denna flicka.

Någonstans anar jag en svartsjuka i det du skriver. kanske är det så att du behöver fundera över dina känslor i situationen, istället för att lägga energi på att förminska bonusdottern.