Jag blev blåst på allting, precis allt. jag fick inget av det goda i livet, och jag förutsätter ingenting längre att det blir något av nåt. MER än 30 år av mitt liv försvann till ingenting. även barndomen, inga roliga minnen alls.
Jag vet, gnällinlägg nr 302.
Jaha ok..
Bästa sättet att hantera det är väl att inte låta de nästa 30 åren försvinna på att gnälla över de förra 30 åren. Det blir ju dubbelt förlorat liksom.
Titta framåt: vad kan du göra nu med nästa 30 år som är roligt, intressant och utvecklande? Och ja, jag fattar att det finns massor som du INTE kan göra, som du skulle vilja göra, men vad KAN du göra som är roligt?
Jag bara missade allt som ALLA unga för göra, dvs vara med en flickvän, få bra betyg i skolan , de blev inte mobbade, få ett bra jobb med bra lön, skaffa barn på sina EGNA villkor..., de allra flesta tar det som en självkllarhet att de kommer att träffa någon de kan bilda familj med, ingen ville ens vara med mig.
De allra flesta har roliga ungdomsminnen, där de var wild and crazy, men det fick jag aLDRIG CHANSEN att vara för ingen ville vara min kompis. Inte heller i barndomen hade jag någon kompis. Enbart pga lite övervikt, så gick alla ungar till brorsan. Ungar kan vara rent jävliga mot varandra. Utseendefixeringen börjar redan som barn. I mitt vuxna liv har jag bara haft 2 ytliga vänner och dom ville inte umgås utan att det skull e supas till. De var inga alkisar, men vanliga svenssons är så, de kan inte umgås utan alkohol. Hur jäkla kul är det att sitta på jobbet på fikarasterna och höra allt vad de andra gör med sina barn och familjer? Inget alls, har dels starka socilala fobier + att detta är jävjligt jobbigt att höra om andras familje r när ingen nånsin ville ha mig om du fattar. Och det är inget roligt att bli gammal med noll roliga ungdomsminnen, bara tråkighet på tråkighet, + att jag fick aldrig bestämma något hur jag ville ha det med vissa saker....men sådant fattar inte du som i din lilla trångsynta värld ska vara glad att man lever oavsett omsändigheter, det funkar bara inte så lillA DU FÖR ALLA.
och för den delen så är jag 50+ och sörjer varje dag för att allting i mitt liv sket sig, så det är inte bara att tänka vad jag kan göra som 60åring heller, och defenitivt inte med en obotlig kroppslig sjukdom. För min del spelar det ingen roll om jag så skulle dö imorron,, jag skulle inte sakna denna värld alls-