Han vill flytta utomlands

För mig hade det varit avgörande vilket land eller del av världen. Är det inom Europa så är man ju i Sverige på några timmar och då jag träffar mina föräldrar varannan månad ungefär så hade det inte varit någon större skillnad.

Förstår att det kan kännas svårt. Varför kan du inte arbeta med det du gör utomlands?

Speciellt då ni inte har barn än, kan det ju vara roligt att passa på nu, då det bara är ni två. Ni kan ju alltid flytta tillbaka till Sverige när ni fått barn, för att vara närmare släkten.

Han kan flytta utomlands och du kan stanna i Sverige.

Jag hade inte lagt mitt liv åt sidan för någon.

Min man har många kollegor som flyttar både tillfälligt och permanent men det är inget för mig.

Jag vill jobba, ha min egen identitet och jobba ihop min pension.

Jag hade bara flyttat om

1. Han tjänar så pass mycket att om jag inte får ett jobb att han då kan ge mig motsvarande min lön varje månad.

2. Hans företag ordnar med min pension.

Annars?

Hell no,

Har han blivid headhuntad eller varför söker han jobb utomlands innan ni ens är överens i frågan?

Kolla om du kan ta ett år tjänstledigt och ge det ett år utomlands, sen omförhandlar ni innan ni försöker få barn.

Jag träffar min familj flera gånger i veckan, det är inte i Europa. Företaget han arbetar på vill ha honom i landet och erbjöd honom. En stor löneförhöjning och han kommer kunna försörja mig, men jag kommer tycka det är urtråkigt att bara sitta hemma. Mitt arbete kan inte praktiseras utomlands.

Då hade jag inte gjort det.

Då är du ju helt beroende av honom ekonomiskt.

Tänker han a) att det gärna skulle vara en permanent flytt och isåfall under vilka förutsättningar då, eller menar han b) att det skulle vara en upplevelse i sådär 1-3 år framöver som ser bra ut på cv:et för honom och sedan flyttar ni tillbaka till Sverige och han avancerar ytterligare och du börjar jobba igen? Är det VIKTIGT för honom eller är det mer "jag känner för att prova det här? Min man var i situation b)och behövde tjänstgöra utanför Europa i två år för att meritera sig. Jag tog först tjänstledigt för studier och han försörjde mig med gemensam ekonomi så jag hade tillgång till hela kontot med hans inkomst. Passade sedan på att få barn så att jag "klarade undan" föräldraledigheten och gick tillbaka på jobbet som vanligt när vi kom tillbaka. Tog inte ut någon föräldrapenning heller utan sedan hade vi massor av dagar att dela på när vi bosatte oss i Sverige igen.

Visst var det kämpigt med hemlängtan och noll möjlighet till avlastning från släkten med barnet som vi skulle ha haft i Sverige, men det gick överlag bra, dagar rullade på snabbt efter ett tag med barnet. Vår utlandstid förde oss närmre varandra och både vår ekonomi och relation är (ännu) bättre nu. Jag poängterade tydligt att jag gick med på det som en uppoffring och att han skulle vara tacksam att jag underlättade för oss att fortsätta vår relation under satsningen på hans karriärmöjligheter (vilka annars troligen hade avstannat inom yrket utan utlandsperioden). Han är tacksam och vi ångrar inte den tiden, men det kan man ju bara känna själv hur anpassningsbar man vill eller klarar av att vara för att den andre ska få pröva sina vingar och hur man tror att det påverkar en själv och relationen.