Utmattningssyndrom och depression - blogg

En till här! Följer dig gärna!

Jag har blivit diagnosticerad med utmattningssyndrom för ca 3 månader sedan.... Det var först då jag våga söka hjälp på riktigt, via psykiatrin. Jag förstår nu att jag levt med en "dold" utmattning i flera år. Har bara inte vågat/vecka erkänna det för mig själv... Man kan säga att min kropp och hjärna har blivit dysfunktionella pga det. Jag skämdes så mkt för min utmattning att jag till slut trodde livet skulle vara såhär och att kroppen typ skulle vara sån att det var normalt. Och med det menar jag att hjärnan typ inte funkar ordentligt. Fick för mig att tro att det var helt normalt att gå med ständig yrsel, att jämt känns sig vimmelkantig, svårt att förstå vad man läser, att sitta i fika-rummet med kollegor blev som ett stort brus bara och ja ba: ja detta e väl helt normalt..

Tills jag typ en dag vaknade upp och insåg: men herregud, såhär kan jag inte leva. Dags att erkänna att jag är utmattad.

Typ så.

Härligt att komma i kontakt med en till! För mig var det samma, jag ser att folk pratar men vet inte om vad, jag känner mig yr, svimfärdig, migrän liknande huvudvärk, kan inte minnas saker osv. Väldigt obehagligt!

Jag vaknade inte upp fören min pojkvän tvingade mig till sjukhus. Han ville prompt åka in akut men jag vägrade. För jag är ju inte sjuk! Knäppt hur man tänker.

Här har ni en till, jag blev sjukskriven i september 2016 och är fortfarande sjukskriven för utmattningsdepression.

Det här är det värsta som någonsin hänt mig, jag har i princip sovit bort de 7 senaste månaderna och totalt gått på 1 promenad. Från att ha varit ute och tränat flera dagar i veckan och ha varit en hyffsat livsglad mamma till tre underbara flickor med många bollar l luften till att tapa all livsglädje och inte ens orka duscha eller borsta tänderna. Umgås jag socialt en dag blir jag illamående och får huvudvärk och kan bli liggande i 1-2 dagar.

Vid ett tillfälle ville jag knappt leva längre.

Jag känner mig oerhört ensam och oförstodd och det känns som att jag har förlorat "mig själv".

Idag har jag legat i sängen sedan jag lämnat barnen i skolan vid kl 0800 och har inte gått upp än.

Känslan av att folk kanske inte kan förstå hur sjuk man faktiskt är tär. Man hittar inte på, man är fysiskt sjuk.

Vad får ni för hjälp?

Äter ni mediciner?

Tack för att du skriver och delar med dig!

Känner igen mig men har inte kommit dit att jag låter mig krasha igen, kanske låter knäppt?

Idag var jag på utvecklingssamtal i skolan. Kommer inte ens ihåg nu i efterhand vad dom sa, allt snurrar, huvudet håller på att gå i bitar.

Du är inte ensam! Ska jag vara ärlig så kan det hå dagar mellan att jag borstar tänderna/duschar.

Jag försöker hålla igång som vanligt framför barnen. Jag vill bara lägga mig. Vill vara själv. Vill stänga in mig i sovrummet. Dra täcket över huvudet och ge upp. Jag önskar att jag lät mig det mer än jag gör för jag tror det är en del i läkandet. Jag blir nästan arg på mig själv att jag fortfarande inre lyssnar på min kropp utan kör över den om och om igen.

Känslan av att förlorat sig själv är hemsk.

Styrke kramar till dig!

Jag får antidepp, sömntabletter och går till kurator och psykiatrin.

Jag har varit helt sänkt i några dagar och min lilla energi har gått till alla måsten hemma med körningar till kalas osv. Men nu är jag igång och skriver igen.

Här är ännu en med utmattning. Känner mig också lat och missförstådd. Gör det inte bättre att jag har ett narcissistiskt ex som inte är sen med att påpeka hur otillräcklig, svag och dålig jag är. För många år sedan blev han utbränd av sitt jobb. Jag tog ensam hand om ekonomi, hus oh våra små barn i 5 år innan jag krashade fullständigt.

Tecknen fanns där hela tiden men jag ignorerade dem för HAN var ju slut. HAN behövde vila och det var HONOM det var synd om. Till slut orkade jag inte mer och lämnade honom för drygt 1 år sedan. 6 mån innan skilsmässan small det och jag blev sjukskriven och sängliggade. Och i samband med det värdelös i min makes ögon. Det var då jag insåg hur lite jag betydde för honom och tog ut skilsmässa. Flyttade med barnen, kontaktade vården och fick tack och lov hjälp direkt i form av medicin och samtalskontakt.

Idag är jag enormt stresskänslig och slutkörd i perioder men nu blir jag sängliggande som mest några dagar åt gången. Är en typisk "duktig" människa och har haft svårt med insikten att jag är sjuk även fast det inte syns på utsidan så har stora problem med att anpassa mig till mitt "nya" liv. Har dock depressionen under kontroll nu och kämpar för att ta mig upp ur utmattningen.

Så du är inte ensam ts. Följer gärna din kamp för jag känner mig också ensam. De flesta av mina vänner och bekanta har vänt mig ryggen då jag under lång tid inte orkat umgås med någon. Har 4 vänner som följt mig genom hela min kamp och finns kvar vid min sida och gör allt de kan för att stötta mig och barnen.

Måste säga att det värmer att höra att vi är fler på något konstigt sätt. Det är så skönt. 

Jag förstår att du är där du är! Mitt ex som jag iof separerade med för 7 år sedan var också narcissistisk. Hemskt att leva med och hemskt hur dom sakta men säkert trasar sönder en. Jag kommer i resten av mitt liv vara ärrad av honom och det är nog en anledning varför jag är där jag är idag. 

Jag har inte heller många vänner kvar, bara 2 av mina vänner har stannat, dom andra har vänt ryggen för att jag inte orkar vara social och umgås. 

Tycker det är väldigt starkt av dig att lämna ditt ex för det är inte lätt. Stor styrke kram till dig! Jag vet hur dom kan vända och vrida saker så att allt är ens egna fel och man blir blind och stannar. 

Tack för att du vill följa! Skönt att vi kan vara fler som stöttar varandra i det här! 

Hur går det för dig?