Partner som skyller ifrån sig
Jag har varit tillsammans med min sambo i 8 år, och bott tillsammans lika länge. Han är en supermysig människa, kärleksfull och omtänksam... När han mår bra. Han har dock pendlat in och ur negativa perioder under tiden vi varit tillsammans (och innan vi träffades också), och när han har sämre dagar så tär det verkligen på mig. Mycket är hanterbart och när han har bättre perioder så ser han sina egna beteendemönster och påpekar själv att han måste försöka vara positiv och acceptera att livet är jobbigt ibland osv, men den insikten är som bortblåst när han möter motgångar.
Det största problemet är att han hela tiden skyller allt som går fel på alla omkring sig - i och med att jag alltid är där så blir det ofta mitt fel. Det kan vara allting från att vi fastnar i trafiken ("om du bara hade brytt dig om att kolla trafikuppdateringar innan vi åkte hade vi inte suttit här!") till riktigt allvarliga saker som hans hälsa ("om jag ser att du mår dåligt så agerar jag DIREKT, varför kan jag inte få detsamma från dig?"). Det är dock inte bara mig han skyller på, utan går det dåligt på jobbet så är det någon kollegas fel, får han stå i kö länge för att köpa en kaffe så är det för att personalen snackar för mycket osv. Det är konstant gnäll på att han är sjuk, han är trött, han får ju faktiskt aldrig sova, han är stressad för att han måste ta allt ansvar ekonomiskt (vilket inte är sant...). Han har haft en tuff start i livet och för mig är det uppenbart att han bär på en massa ilska och sorg inför det, som han aldrig har hanterat. Hans dåliga perioder skulle jag som lekman närmast beskriva som depressioner. Då är han HELT omöjlig, det går inte att resonera, det går inte att argumentera, allting blir han bara mer upprörd av och då heter det att "vid det här laget vet jag ju att du aldrig erkänner när du har fel, så varför försöker jag ens?". Martyrspel och skuldbeläggning.
Han har aldrig någonsin lagt ett finger på mig och det har hänt kanske 2 gånger under 8 år att han blivit så arg att han typ haft sönder någonting (gäller även för mig), för det mesta är det bara någon slags ledsen uppgivenhet och/eller frustration som kommer fram. Jag försöker att inte ta åt mig och har för länge sedan listat ut att han skyller på annat och andra när saker går fel därför att det är lättare än att acceptera att livet bara är orättvist, men när han ska börja hitta syndabockar för minsta småsak står jag typ inte ut. Vill bara skrika. Min förmåga att känna sympati för honom ebbar ut varje gång han gnäller eller spelar martyr för minsta sak.
Jag vet att han behöver terapi, och han har efter mycket slit börjat mjukna inför det - varit på rådgivning och ska börja träffa någon via vårdcentralen. Så det tipset behövs inte :) Utan jag undrar om någon har liknande erfarenheter? Jag varken vill eller orkar vara föremål för hans negativitet, orkar inte lyssna på gnäll. MEN jag vill leva med honom, jag älskar honom och han är inte en dålig människa... Några bra tips på hur man bäst hanterar det här i vardagslivet? Vad kan jag göra för att orka stå vid hans sida medan han reder ut sina egna problem?