Klarar inte att göra slut.. HJÄLP!

..

Du skriver att du är i en depression just nu. Hur länge har du varit det? Det kan nämligen få en att känna som du gör.

Sen så undrar jag vad du tänker om att du ska göra när du har gjort slut. Är det för att få vara ensam och bara ta hand om dig själv eller för att hitta nån som du tror du passar bättre med? För på mig låter det som att du har en väldigt bra pojkvän som du trivs med och dessutom är attraherad av. Och de växer inte på träd. Gräset är inte grönare på andra sidan som man lätt kan tro. Möjligen om man lever i ett destruktivt förhållande men inte om man har en bra relation.

Jag drog ut på att göra slut med mitt ex och mitt bästa råd är att följa ditt hjärta. Det är jobbigt att såra någon annan men om du upplever en bråkdel av stressen jag upplevde medans jag drog ut på det så kan jag garantera dig att det kommer kännas bättre efteråt. Jag drog ut på det pga att inte såra den andra personen samt liknande känslor som dig, tror också det är en släng av separationsångest

Depressionen kan ju även bero på att du känner att du har fastnat i livet dvs att du inte har vågat ta steget att göra dig fri från relationen. Bara en mot-tanke till inlägg #2..

Du verkar veta redan vad som är rätt val så nu gäller det att ta det steget.

Vill bara lägga till att det är det felet många gör idag. Att de följer sina hjärtan. Sanningen är att en bra fungerande relation handlar mer om hjärna än hjärta. Jag säger inte att man alltid ska vara kvar i en relation men 8 gånger av 10 så borde man nog ha stannat. Problemet ligger snarare i att folk går in för snabbt i relationer.

Det där med känslor är nåt irrationellt och flyktigt så jag tror inte man ska lägga allt för stor vikt vid det. Annars kommer man ju få byta partner hela tiden. Och vill man leva så så är det ju absolut inget fel med det heller. Alla måste göra det som var och en mår bäst av.

Nja. I mitt fall gick det så långt att jag fick söka läkarvård pga stress. Fick eksem, sömnproblem osv. Tror absolut på att följa sitt hjärta. Känns det inte rätt och tar massa energi ifrån än så är det inte rätt person att vara med

Som sagt det finns undantag.

Jag var ihop med en kille i åtta år, där de sista fyra åren var en plåga. Velade också väldigt mycket fram och tillbaka om jag borde göra slut eller inte - han var ju en så snäll och go kille.

Med facit i hand borde jag gjort slut m y c k e t tidigare. Jag drog ut på det så länge att jag inte ens blev ledsen när det till slut hände, utan jag kände mig enbart lättad. Både han och jag är lyckligare nu när vi inte längre håller varandra tillbaka. Vi ville nämligen helt olika saker i livet: jag längtade efter barn och familj och att flytta ut på landet, han ville typ resa runt i Sydamerika och volontärarbeta och bo i Los Angeles och Barcelona och backpackra runt Asien. De livsplanerna krockade ju rätt rejält och förr eller senare var vi tvungna att inse att det aldrig skulle gå.

Går era drömmar ihop? Vill ni göra samma saker i livet? Kan ni arbeta tillsammans mot era gemensamma mål? Eller krockar det? Känslor av kärlek går väl upp och ner en del och det är okej, men har man som du varit osäker halva förhållandet är det troligt att något inte stämmer. Vad är det som gör att du inte kan "vara dig själv" med honom?

Sätt en tidsgräns. Tre månader eller ett halvår eller så. Gör ditt bästa fram till dess, satsa på förhållandet, prata mycket, dröm tillsammans... Och om det inte känns bättre är det dags att inse att det får vara nog.

Jag är i precis samma situation. Har velat göra slut i 1,5 år, och har varit ihop 3 år. Har försämrats varje dag till depression och självmordstankar pga att jag inte klarar av att göra slut. Jag har kontaktat psykolog och pratat med flera om att jag tänkt göra slut men sen har jag ändå aldrig vågat eller klarat av. Så jag är fortfarande i detta förhållande och varje dag stagnerar/försämras jag istället för att utvecklas som person. Och vi har ett perfekt förhållande, men jag bara mår dåligt av att vara i detta förhållande eller ett förhållande över huvudtaget. Jag vill vara singel och leva ett livslångt singelliv. Jag har allt för stora drömmar i livet för att kunna ha ett förhållande vid sidan om också. Jag tänker varje dag på att göra självmord dock, för jag lider enormt mycket av att vara i förhållandet. Sitter bara hemma och har gjort det i nästan två år nu, sitter här och gör ingenting. Spelar spel på telefonen, jobbar inte, studerar inte. Gör absolut ingenting. Och mina drömmar går till spillo pga att jag är extremt depressiv varje dag. Ligger bara i sängen eller sitter i soffan och gör ingenting. Och låtsas hela tiden att jag är glad åt min flickvän. Kan inte fatta att hon inte lagt märke till det ännu. Vi har haft ett långdistansförhållande i 3 år då hon bor i Polen och jag i Sverige. Vi sitter hela dagarna på Skype eller telefonen och pratar. Och jag är så sjukt trött på den där skiten. Jag har aldrig varit för teknologi, och naturen och kreativa saker har alltid varit mina intressen. Men de senaste åren har jag bara suttit hemma på telefonen eller datorn och gjort ingenting. Druckit alkohol och rökt gräs för att stå ut med mig själv och livet. Ofta sover jag på dagen och är uppe hela natten för att kunna vara för mig själv och inte behöva vara med henne hela tiden. Vad ska man göra i en sån här situation? Jag har förlorat allt. Mina vänner, min ekonomi (är hela tiden bankrupt pga henne), har riskerat bli hemlös hela tiden pga av henne, har förlorat vem jag är - hela min identitet. Jag vet inte alls vad jag är längre. Känner inte igen något i mig själv längre pga henne. Men ändå kan jag inte göra slut. Hon är världen snällaste, generösaste, finaste, hjälpsammaste, mest godhjärtade, sensitiva och vackraste person man kan träffa. Men jag bara klarar inte av det längre. Jag behöver vara singel, annars kommer jag antingen ta livet av mig eller bli galen (få psykos eller något).

Mitt enda råd är att följa ditt hjärta. Livet är för kort för att leva i förhållande där man inte trivs. Jag har varit i samma situation och så skönt det var att bara få vara själv, när det väl var över. Det var ingenting fel på min sambo, jag kände bara inte så som jag ville att det skulle kännas (och som jag visste att det kunde kännas).

Du vet innerst inne vad om är rätt.

Har man barn tycker jag att man ska göra allt för att undersöka om det går att reparera, har man inte det och det har gått 1,5 ÅR så kommer det nog inte vända.

Jag har barn och det försvårade allt, men i slutändan var det ändå rätt.

Jag vet hur jobbigt det är och det tar tid.

Det finns undantag.

Kan du snälla skriva till mig så vi kan prata om detta då jag tror vi kan hjälpa varandra. Jag tänker då vi har ett så identiskt problem

Hur ska folk gå in långsammare hade du tänkt? (för de verkar inte bo ihop och än mindre ha barn). Jag är av den andra åsikten, så länge man är fri från förpliktelse så ska man inte fortsätta om det inte känns rätt. Det är bättre att lämna innan man sitter fast med barn, gemensamt hem, gemensamma traditioner.
Så innan man har slagit ihop sina hem, innan man gör några större beslut, så får man tänka med hjärtat.

Men jag håller med om att många har lite för bråttom att ta nästa steg i förhållandet (flytta ihop, bilda familj etc)

Tillägger, jag är väldigt glad att det inte blev något mer med de män jag brutit upp med (och även med de som bröt med mig), jag är glad att jag (och dom) följde sina hjärtan (och några av dom har jag fortfarande kontakt med och det är jättebra män, men inte för mig)