Hur blir man en "tight" familj?

Skulle också gärna vilja ha svar på detta. Sitter i samma båt tyvärr ????

Har två små barn tillsammans med en man jag känner att jag inte längre älskar riktigt så som jag "borde". Är så mycket som gått upp för mig det senaste året som jag inte sett innan och det gör att jag inte kan känna riktigt sann glädje när vi alla är tillsammans.. vet innerst inne att jag borde lämna min sambo för allt jag känner just nu är att saker o ting känns fel. Men för barnens skull kämpar jag på ett tag till. Vissa dagar känns det bättre, andra sämre. Han får mig inte att känna mig 100% älskad och trygg på grund av att vi är så olika tror jag... Kram till dig och hoppas du finner en lösning??

Jobbigt!
Jag älskar min sambo kan inte känna total sann och äkta glädje när vi alla är tillsammans. Precis som om jag inte känner riktig samhörighet eller nåt. Jag älskar mina barn såklart också.
Vet inte hur man SKA känna?
Jämför mig ofta med andra familjer och tror de är lyckligare, gör roligare saker, har mer lyckliga barn mm. Hur ändrar man tankesätt och känslor?

Tror inte att det finns några familjer som känner 100% vi mot världen hela tiden. Man är ju olika som individer och det finns ju yttre omständigheter utanför hemmet som påverkar. Så länge det är mer + än - så är det bra! Det ör de små sakerna i vardagen som gör det tycker jag :)

Sant. Men ibland när man är på semester med familjen, gör roliga saker mm så kan jag ibland känna att jag inte är lycklig fast jag borde vara det!!! Men vet inte varför. Känner precis en sån där "hemlängtan-känsla" man kunde känna när man var liten och var borta!

Så intressant ! Jag känner likadant. Älskar mina tre pojkar och man men ändå känner jag mig inte helt bekväm (svårt att förklara) känns ibland som att jag gästspelar och att det inte är min familj ????

Verkar inte vara ensam om denna känsla...
I vilka situationer känner du såhär?
Kan du få en känsla av att "längta hem"?
Har du gjort något åt detta? Har du sagt det till dun man?

Hej

Jag vet faktiskt inte "hur" man gör - men jag tror det är väldigt individuellt vad man känner OAVSETT hur man gör. Om du förstår vad jag menar?

Jag kommer från en familj där vi är väldigt nära varandra. Har alltid varit och nu när alla flyttat till egna hem och skaffat egna familjer är känslan fortfarande stark - vi vet att vi är familj och alltid alltid kommer finnas där och stötta oavsett vad som händer och hur gamla vi blir. Vi hann bli rätt stora innan vi insåg att det vi hade som familj var ganska ovanligt. De flesta av mina vänner älskar sin familj men den är inte så "stark" och självklar liksom. Svårt att förklara..

Hade flera vänner som tonåring som kom och umgicks (hade när jag var ledig nästan alltid en eller två vänner som sov över) lika mkt för att få träffa min amma som att träffa mig :)

De sa att deras egna närstående vuxna aldrig lyssnade och aldrig pratade med dem som jämlikar. Kändes konstigt.

Iallafall- jag försöker få samma känsla med mina barn. Min man också MEN krasst sett är det mina barn jag står närmast. Jag älskar min man och vill dela livet med honom men vår kärlek är inget som växt ihop "hela livet" som det blir med barnen. Svårt att förklara :)

Jag pratar mkt med barnen, om känslor - både deras och oss vuxnas. Vi pratar mkt om hur mkt vi älskar varandra, att vi alltid har varandra och att man alltid kan komma om det är ngt. Och självklart VISAR vi att det är så också. Visar när vi är glada o lyckliga men låter barnen se när man är trött och ledsen också. Vi säger "jag älskar dig" flera gånger om dagen - och menar det innerligt varje gång - oavsett om vi är glada, arga eller ledsna. Vi är mkt fysiska. Kramas, sitter nära, sover ihop med varsitt barn.

För mig är detta självklara saker och jag tror det är det för de flesta. Att det ger en samhlrighetskänsla är för MIG naturligt men jag vet inte hur det är för andra..

Jag gick hos en terapeut en period genom arbetet (hände saker på jobbet som gjorde att jag inte riktigt mäktade med) och fick frågan av terapeuten om jag fick tid till att göra sånt som fick mig att "må bra" och inte bara vara med familjen (min man har en skada som gör att han inte kan bidra varken ekonomiskt eller med det vardagliga hushållsgörat lika mkt som normalt, så mkt ligger på mig) och jag kände att det är MED familjen jag mår bäst. Många behöver tid till att träna, gå ut med vänner, resa med jobbet isvatten för att "hinna med sig själv och må bra ". För mig är det tvärtom - måste jag vara borta från familjen i onödan mår jag inte bra. Är jag ledsen är det till min familj jag vill - där tankar jag styrka.

Självklart bråkar vi och jag kan vara innerligt trött på både man och barn ofta, men de är ändå min kärna. Jag och min man har varit ihop i snart 20 år och jag är helst inte ifrån honom mer än en till två dagar. Barnen sover borta mkt men det är inte för att jag inte vill ha dem hemma utan för att vi prioriterar deras relationer med far och morföräldrar - de är nästan lika sammansvetsade med dem som med oss föräldrar :)

Ett rejält trauma brukar göra att man sitter ihop när skiten är över.

Ni som "längtar hem", skaffade ni barn som unga? Eller väldigt tidigt i relationen?

Kan det vara så.att ni inte fick bo själv, bli vuxna och självständiga innan ?

Jag fick samma känsla när jag bodde själv och studerade. Ville bli liten och vara en del av min ursprungsfamilj igen. Den känslan försvann med åren som jag bodde själv och skötte mig själv. När jag sedan blev sambo så var jag redan trygg i mig själv.

Jag och min make levde ihop i många år innan vi skaffade barn. Vi lärde känna varandra utan och innantill, vi gifte oss, köpte drömhuset och byggde upp ekonomin tillsammans. Vi hade en stark vi-känsla och familjekänsla redan innan barnen kom.

Vi gör lite annorlunda än brumma. Vi pratar och har mycket närhet men vi har aldrig samsovit utan prioriterat att få den stunden som ett par. Vi älskar våra barn och gör mycket tillsammans med dom men har även andra intressen. Vi tar oss tid till våra egna intressen. Det ger oss energi att orka utan att bråka eller bli irriterande på varandra. Några gånger per år så har vi tagit en helg själv som par. Då har barnen varit hos släkten och vi har haft fullspäckat med romrantik :) Vi har alltid upplevt att barnen vunnit på att vi vårdat vårt äktenskap. Vi bråkar inte, är glada och har mer energi då.

Vi har även en aktiv fritid hela familjen med intressen som vi alla delar.