• Anonym (T)

    Någon annan som har gjort en klassresa nedåt?

    Det kanske är en provocerande fråga men jag vet inte hur jag ska sammanfatta det annars.
    Jag växte upp i en mycket förmögen familj med föräldrar som umgicks med kändisar och hade s.k.högstatusjobb. Det var paradvåningar, exklusiva semestrar på lyxhotell och rent allmänt ett väldigt privilegierat liv.

    Idag för jag en mer normal tillvaro och har ingenting kvar av det livet. (Jag kan inte gå in på varför utan att outa mig.) Jag har ett kontorsjobb, bor i hyresrätt, är ensamstående och har inga besparingar att tala om.

    Jag kan inte påstå att jag lider av det. Jag är tacksam för det jag har. Ibland känns det märkligt att ingen av mina nuvarande vänner delar mina erfarenheter. Vi har inte så många gemensamma referensramar från barndomen. Idag vet jag vad det innebär att vända på slantarna men jag kan inte låtsas som om jag vet hur det är att växa upp så.

    När jag lär känna nya personer undviker jag att berätta om min uppväxt eftersom jag vet att det kan sticka i ögonen på folk och sedan blir det en massa följdfrågor som jag inte orkar svara på.

    En sak jag har märkt är att jag har mindre auktoritetsskräck än en del andra. Jag växte upp med personer som hade makt så jag blir inte så imponerad av chefer som jag kanske borde bli. Jag är trots allt beroende av mitt jobb. 

    Ibland verkar folk fortfarande tro att jag är förmögen trots att jag inte har berättat om min bakgrund. Jag är definitivt inte snobbig men det måste vara något jag gör omedvetet som ger det intrycket vilket är rätt ironiskt med tanke på hur jag egentligen lever. När jag nätdejtade för några år sedan var det nästan bara förmögna män med s.k. statusjobb som kontaktade mig trots att jag skrev om min nuvarande tillvaro och hade normala bilder. Jag svarade inte på deras meddelanden. Det skulle aldrig fungera. Ibland känns det som om jag inte riktigt blir en i gänget på jobbet av den anledningen trots att vi alla lever liknande liv. Jag vet faktiskt inte varför eftersom jag samtidigt är omtyckt på jobbet och får många förtroenden.   

    Det enda som egentligen stör mig är att jag känner mig misslyckad som förälder eftersom jag aldrig kommer att kunna ge mitt barn allt det jag fick. Jag är mycket mer närvarande i barnets liv än mina karriärföräldrar och jag vet av egen erfarenhet att man kan vara olycklig fast man är rik. Det har jag sett många exempel på i min omgivning. Ändå är det svårt att bli av med den känslan.Jag tänker att jag som hade alla förutsättningar borde ha åstadkommit mer. Jag menar verkligen inte att föräldrar i min nuvarande situation är misslyckade utan det är en högst personlig reflektion över hur mitt liv började och hur det sedan blev.  

    Det här är inget jag tänker på dagligen men jag påmindes om det förra veckan när mitt barn tog hem en kompis som lever ungefär det liv jag gjorde som barn. De är fortfarande för små för att tänka på sådant men snart kommer mitt barn att inse skillnaden. Jag minns när jag tog hem kompisar ibland som blev helt ställda av hur vi levde. Jag fattade inte hur det måste ha känts då men nu är det mitt barn som kommer att känna så.

    Är det någon här som har liknande erfarenheter? Jag träffar sällan personer numera som har det så det skulle vara intressant att läsa hur ni ser på saken, särskilt om ni har barn. Kan ni i så fall känna den där skulden gentemot barnen?         

  • Svar på tråden Någon annan som har gjort en klassresa nedåt?
  • Anonym (WW)

    Ja. Jag har absolut också gjort klassresan nedåt. Är också ensamstående med barn.

    Sverige utvecklas åt helt fel håll. Det är väldigt väldigt många som gjort och kommer göra dessa nedåtklassresor.

    I mitt fall beror det på att mina föräldrar blev långtidssjuka och dog och att en korrupt del av släkten rånade mig på mitt arv. Jag har ändå med näbbar och klor försökt hålla mig kvar vid något, kämpat för att inte halka allt för djupt ner i träsket och därmed hållit mig kvar med näsan ovanför vattenytan. Men jag ser situationen kallt nuförtiden. Jag måste från Sverige.

  • Anonym (Folk tror nog jag är WT)

    Jag känner igen mig mkt. Som barn tillhörde jag övre medelklassen, bodde bäst i hela området och var nog i efterhand även rätt bortskämd, hade inte heller mkt respekt för lärare och andra auktoriteter. Varför skulle jag om mina föräldrar ägde ett eget företag som omsatte miljoner? Van vid hotell, resor och äta fint, alltid.

    Idag är jag över 30 och är förvisso högutbildad men jag bor i ett sunkigt område och har inte mkt att röra mig med pga yttre faktorer. Jag har inte någott rikt socialt liv heller men dom vänner jag hade tillhörde ytligt sett oftast en lägre klass vilket gjorde att jag inte kände mig hemma med dom. Om jag träffade östermalmsfolk kände jag inte mig hemma där heller. Jag bryr mig inte om märkeskläder eller betala massor i månaden för att bo fint, jag är snål som vuxen, folk på gatan tror nog jag är WT eftersom jag alltid går med sunkiga (billiga) kläder. Jag bryr mig inte ett skit om vad dom tror, jag vet vart jag härstammar.

  • Anonym (Kulturskribenten)

    Hej! Vad intressant du beskriver din klassresa nedåt. Jag skriver om klassresor i detta nu och söker just nu en person som just vill tala om en sådan "nedåtresa". Är det något du skulle vilja berätta om även i ett mer offentligt sammanhang? Givetvis går det i så fall bra att vara anonym även där. Om ja, så hör av dig här via tråden. 

  • Meddelande borttaget
  • Anonym (Klasser kan inte förenas)
    DominantPoly skrev 2023-01-04 11:58:44 följande:

    Enda viktiga i slutändan för barnet är hur mycket tid och omtanke det får av dig. När den tänker tillbaka så är det inte antalet rum eller vilket märke på telefonen som var relevant för uppväxten.

    Ger du barnet tid och kärlek så räcker det.


    Det är tyvärr inte sant. För så fort barnet kommer ut i skolmiljö och börjar jämföra sig med kompisar och vill ha vad de andra vill ha så kommer skammen och insikten. Har varit där själv och levt och fått uppleva verklighetens klasskillnader och fördomar. Barn är extremt känsliga för klassmarkörer, hur de värderas, ser ut, hur föräldrarna lever och upplevs av andra osv.

    Kärlek räcker inte långt i detta avseende tyvärr.
  • Meddelande borttaget
  • Anonym (Klasser kan inte förenas)
    DominantPoly skrev 2023-01-04 14:53:04 följande:
    Så är det tillfälligt så klart, ett barn kan bli ledsen om någon annan har mer än den. Den kan räcka med att ena syskonet får mer i chipsskålen. I förlängningen är det inte så dock. 
    Delar inte din åsikt och har andra upplevelser. Med vuxen insikt kan det t o m göra mer ont trots att man är intelligent nog att värdera andra egenskaper och tillgångar. Idag mer än nånsin tror jag människor känner stora klasskillnader. Samhället har förändrats drastiskt bara sista 5-10 åren.
  • Citronella
    Anonym (Klasser kan inte förenas) skrev 2023-01-04 14:58:55 följande:
    Delar inte din åsikt och har andra upplevelser. Med vuxen insikt kan det t o m göra mer ont trots att man är intelligent nog att värdera andra egenskaper och tillgångar. Idag mer än nånsin tror jag människor känner stora klasskillnader. Samhället har förändrats drastiskt bara sista 5-10 åren.
    Som barn kan det kännas fruktansvärt att syskonet får två millimeter mer saft eller att kompisen har en märkeströja men det är inget man kommer ihåg som vuxen. Att bli upprörd ibland är en del av livet det är så barn lär sig klara motgångar. 
  • Anonym (Klasser kan inte förenas)
    Citronella skrev 2023-01-04 18:09:04 följande:
    Som barn kan det kännas fruktansvärt att syskonet får två millimeter mer saft eller att kompisen har en märkeströja men det är inget man kommer ihåg som vuxen. Att bli upprörd ibland är en del av livet det är så barn lär sig klara motgångar. 
    Det får stå för dig. De exemplen du tar upp är ju inte jämförbara med att se sina vänner eller klasskompisar ha senaste jackorna när du själv måste springa runt i en från Myrorna eller City Gross eller kommer hem till dina vänners palats och ser deras senaste mobiler och cyklar osv. Mellan syskon kan det också förekomma orättvisor som skadar och dröjer sig kvar som kan handla om pengar, men det som skadar mest är skillnader i tid och engagemang från föräldrar som direkt kopplas till kärlek.
  • Snöochsot

    Hej 
    ja, jag har faktiskt gjort en sådan resa. Jag började ungefär som du men  är idag fattig som en kyrkråtta.
    Det hade att göra med att jag växte upp med mobbing och våld som aldrig slutade, ingen riktig vän , inga nära släktingar. 


    Jag höll på att utbilda mig inom ett akademiskt yrke men min familjs våld satte stopp för det.

    Jag såg ingen framtid för mitt liv. Jag trodde allt var över. Jag skämdes över min existens. Jag klädde mig i trasor och hade ätstörningar. 

    I några år bodde jag i mina föräldrars garage. Jag sov på dagen och var vaken på natten. 


    En dag bestämde jag mig för att försöka igen. Jag började studera på universitet. Tyvärr träffade jag en kille som visade sig vara narcissist. Jag bröts ned under flera år och förlorade hoppet. Till slut utbildade jag mig till konstnär vid en konsthögskola istället. 
    Jag har djupa svackor då jag inte går framåt utan isolerar mig från omvärlden. Jag firar högtider ensam eftersom jag blivit misshandlad under tidigare jular osv.

    Jag har ingen familj.

    Lider jag av att jag inte blev det jag ville? Ja fruktansvärt. 
    Jag tänker prova igen att staka ut en väg för mitt liv nu ; nu när jag vet det jag vet om livet, nu när mitt självförtroende är lite bättre och nu när jag vet hur man tar sig upp från ett mörkt hål.
    Jag siktar naturligtvis inte på att bli rik bara för sakens skull; jag siktar på att leva med ett starkt syfte. 


    Inte heller jag imponeras av chefer och liknande.
    Människor är bara människor.
    Jag imponeras av vänlighet och mod.

    Jag tänker prova igen att leva det liv jag vill leva.

    och det livet får gärna vara härligt. Inte slösaktigt, men av kvalitet och höga värden.


     

Svar på tråden Någon annan som har gjort en klassresa nedåt?