Vad göra med 18-åring som inte beter sig ok?

Du låter inte som någon särskilt engagerad mor åt ditt äldsta barn..

Rent juridiskt är hon myndig och har rätt att göra som hon vill. Rent juridiskt har du trots att hon är myndig ett försörjningsansvar för henne tills hon gått ut gymnasiet. Du kan slänga ut henne men du ska i så fall stå för hennes hyreskostnader.

Rent moraliskt undrar jag hur du kunnat låta henne komma och gå som hon velat de senaste åren utan att bry dig om hennes uppenbart dåliga mående. Trivs hon inte hemma? Har hon skolsvårigheter? Drogproblem?

Ja jag vet hela den biten om att jag är försörjningsskyldig osv. Och jag/vi tänker inte slänga ut henne. Hon säger att hon inte vill bo hemma eftersom hon inte kan gå ut oxh vara med kompisar när hon vill. Hon har inga skolsvårigheter och inget tyder på drogproblem.

Om du missade det så har själv mått väldigt dåligt. varken jag eller min man har haft orken till att "ta i med hårdhandskarna" annars hade vi gjort det. Jag vet att hon är myndig men samtidigt så kan jag tycka att är man vuxen i samhällets ögon så ska man kunna bete sig vuxet också. Ta hänsyn till de som man bor med, höra av sig, lyssna på vad som gäller där man bor osv. Skulle jag bo hemma hos min mamma så skulle ju jag följa det som gäller där, informera om saker som ska ske osv.

Det är ju hos er som föräldrar problemet ligger hos. Skärp er!!!

Fast ts ber ju om råd, sluta att hacka på henne.
Det är ju ingen enkel sak precis.

Kan du inte ha ett samtal med dottern och komma överens om regler som funkar för er båda? Prata med henne som med en vuxen person.

Sköter hon skolan och inte har problem med alkohol och droger är det förståeligt att hon föredrar att vara i stan där hon har jobb och kompisar.

Förklara att du blir orolig när du inte vet var hon är, att du förstår att hon är myndig och i stort sett vuxen, men att det vore väldigt bra om du i alla fall får veta var hon sover, också för att du ska kunna ge henne pengar så hon kan bidra till hushållet om hon bor hos någon.

En rimlig kompromiss kan väl vara att hon meddelar var hon är, och att du kanske ser till att träffa föräldrarna till de kompisar hon bor hos, tackar och erbjuder lite pengar för extrakostader (mat, el, vatten).

Men kan ni inte hjälpa henne hyra en lght i stan då? Vid 18 är vi många som flyttat ut fast vi gått i skolan samtidigt. Med hennes extrajobb kanske ni tillsammans har råd?

Att man själv som förälder mår dåligt är ingen ursäkt för att man negligerar sina barns behov.

Som vuxen gör man som man själv vill. De flesta beter sig väl av egen fri vilja men uppenbarligen inte din dotter (eller hon beter sig inte som du vill i alla fall) och någonting beror det ju på.

Det du kan göra är att berätta för henne vad du har för önskemål gällande beteende och uppförande och hoppas på att hon tar till sig det. Mycket mer än det kan du inte göra.

Om jag ska vara ärlig låter du som en lat mamma. Väluppfostrade barn kommer inte av sig själv. Anstränger man sig inte som förälder så får man leva med konsekvenserna.

Men tänk på att det aldrig är för sent att reparera relationer. De flesta barn vill komma överens med sina föräldrar. Nu kommer det kanske vara lite svårare om du negligerat henne ett tag men det går.

Jag förstår naturligtvis att ni tycker det vore ren artighet att höra av sig o säga att hon sover borta hos NN så ni vet. Men ärligt talat förstår jag inte problemet. Det låter rätt så guld. De flesta har problem med osjälvständiga vuxna barn som vägrar jobba, går o drar hemma o inte sköter skolan. Problemet här är istället att hon skaffar jobb och övar sig på vuxenlivet. Inga droger o skolan går bra. Är ju fantastiskt. Vid 18 skall man vara trött på föräldrar o syskon o längta efter självständighet. När hon väl är utflyttad på riktigt så hittar ni en ny relation som jämlika vuxna.

Jag ger ett samlat svar till alla här. Jag tror inte en del förstår hur dåligt man kan må i en förlossningsdepression, mer tänker jag inte säga.

Dottern har inga skolproblem, hon är dock inte en stjärna. Hon kämpar på och det går bra. Varken mer eller mindre.

Att träffa föräldrarna till de kompisar hon sover hos går tyvärr inte. De tre som vi vet/tror hon umgås med har en av dem alkoholiserade föräldrar, en är gravid och har en mamma som har yngre barn planerade i fosterhem. Mamman går inte att resonera eller prata med, jag har försökt. Den tredje bor inte hemma, hon bor med sin kille.

Dottern uppför sig alltid när hon inte är hemma. Alla har alltid sagt att våra barn är väluppfostrade och sköter sig så bra.

Jag har suttit ner med dottern otaliga gånger och pratat. Hon har fått sagt sitt, vi har sagt vårt. Vi har varit noga med att hon får vara delaktig men att vi ändå varit vuxna och har sista ordet i vissa saker. En del saker är inte förhandlingsbara.

Lägenhet i stan finns inte att hyra. Ingen som passar ekonomin iallafall.

Men är det så farligt att hon kommer och går. Hon är ju vuxen och det tillhör väl normal utveckling att frigöra sig från familjen.

Vad är det största problemet? Att hon inte berättar var hon är?