Flickvän förändrad efter jobbyte och ett års misslyckade försök till graviditet

Det är nog bara en tillfällig period. Ge henne lite lina och försök att sluta noja. Risken är att det bara blir värre då och hon känner sig ännu mer pressad. Människor förändras under hela livet och det är helt normalt. Dessutom är 27 ganska ungt för kvinnor i storstäder att skaffa barn. Det är inte heller ovanligt att man börjar fundera på om man är på rätt spår i livet när man börjar närma sig 30.

Om jag var du skulle jag koppla av, förstå att detta med barn var för tidigt för din tjej, acceptera det och ta hand om er kärlek istället. Inom 5 år kan det mycket väl vara hon som kommer vara mest "på" om att få en unge. Om du absolut inte kan vänta kanske du borde avsluta relationen och försöka hitta en kvinna närmare din egen ålder istället som kanske är mer sugen på att bli förälder.

Din flickvän är snart 30 år och ni har varit ett par under hela hennes vuxna liv. Nu har hon bytt jobb, mött andra typer av människor som säkert attraherar henne efter att ha levt ett lugnt och tryggt liv med dig.

Om du har otur är det en livskris för henne som kommer leda till att ni bryter upp. Hon har sett sig själv och sitt liv med nya ögon iom det nya jobbet och dras mer till det än det gamla. Det är tyvärr inget ovanligt att kvinnor i 30-års åldern bryter upp, jag är själv ett exempel på det.

Din roll i det hela är nog att bara finns där och vara den du är. Att hon älskar dig stämmer säkert, det handlar inte om dig alls utan om henne och hennes syn på sig själv och sitt liv.

Hej,

Känner mig helt och fullständigt förvirrad efter ett par tvära kast den senaste dryga månaden och tänkte därför dra min berättelse här och hoppas få några goda råd. Det blev en ganska lång berättelse, så förhoppningsvis har någon ork och tid att läsa.

Efter att ha varit tillsammans och haft en väldigt fin relation i 8.5 år bestämde jag och min flickvän oss för att försöka skaffa barn i början av 2016.

Vi har alltid älskat varandra och varit kära i varandra. Som alla andra par har vi självklart haft våra gräl och mindre problem, men att det ska vara vi har det aldrig funnits några som helst tvivel om. Ibland har det i ärlighetens namn nästan känts som om det gått lite för lätt.

Att skaffa barn var ett beslut som vuxit fram och det kändes som ett naturligt och spännande steg i våra liv.

Jag var 35 och hon 27 och var båda fast anställda sedan en tid och sambos sedan 7 år tillbaka, så situationen var väldigt stabil.

Hon slutade med p-piller och vi satte igång våra försök. Allt kändes spännande och hoppfullt i början förstås - tanken på att det kunde vara svårt att bli gravid var inget vi riktigt tagit med i beräkningen.

Efter några månaders fruktlösa försök började det självklart kännas lite tungt och en viss oro började växa fram, men jag upplevde det ändå som om vi kunde prata om våra känslor och var fast beslutna om att fortsätta försöka.

Något halvår efter att vi satte igång fick min flickvän ett svagt plus på graviditetsstickan. Hoppet blossade upp men slocknade ganska kort därefter då det visade sig vara ett troligt tidigt missfall.

I den här vevan började min flickväns arbetssituation dessutom försämras. Inget katastrofalt men diverse omständigheter med projekt som fungerade dåligt (inte pga henne) gjorde att hon började vantrivas och bli frustrerad.

Till en början var vår tanke att hon skulle hålla ut och jobba på under de (förhoppningsvis) enstaka månaderna som återstod innan föräldraledighet skulle ta vid. Men efter ytterligare ett par omgångars misslyckade försök kom vi gemensamt fram till att det var bäst för oss båda om hon letade efter ett nytt jobb trots våra planer och den potentiella otryggheten det kan innebära att bli gravid tidigt under en ny anställning.

Hon fick ett nytt jobb och i slutet av förra året diskuterade vi att ta en paus - tjejen kände att hon ville ha ett par månaders ro för att fokusera på att komma in i nya jobbet. Hon kände dessutom att allt graviditetsrelaterat hade tärt på henne en hel del - ägglossningstest och planerat sex, anpassad kosthållning, och sist men inte minst den nervösa väntan och besvikelsen då mensen kom varje månad.

Nu blev det inte riktigt så, utan vi fortsatte - dock utan den strikta planeringen vi följt tidigare.

Hon verkar trivas på sitt nya jobb - hon har bytt ett statligt jobb med mycket tröghet i rutinerna och kollegor utan större ambitioner eller framåtanda, till ett företag i privat sektor med många unga, drivna och duktiga personer.

Hon har roligare än på sitt förra jobb, men upplever också en större social press på att passa in.

Fortfarande ingen framgång med våra sporadiska försök, och vi beslutade oss för att göra en fertilitetsutredning.

Datum för utredningen började närma sig.

Jag känner själv att det blir skönt att förhoppningsvis få någon form av visshet i vad som eventuellt är fel.

Så i början av mars, när datum för undersökningen börjar närma sig, säger hon att hon känt sig lite nere en tid men vill inte riktigt prata om varför. Jag pressar henne lite och till slut berättar hon att hon på sistone tappat lusten för att skaffa barn. Från att ha tänkt på det i tid och otid - funderat på namn, tänkt igenom föräldraledighet osv osv - är längtan helt borta.

Hon har försökt få den tillbaka, förklarar hon, utan att lyckas.

Hon ber om ursäkt och är ledsen, eftersom hon vet att inget förändrats för mig, men jag anklagar henne inte utan försöker förstå.

Jag frågar om det på något sätt har att göra med att hennes känslor för mig har ändrats, och hon säger att hon inte tror det.

Det här kan låta som en liten sak, men för mig var ordet "tror" chockerande. Under de nästan 9.5 år vi nu varit tillsammans har ingen av oss någonsin uttryckt någon som helst osäkerhet om våra känslor för varandra.

Efter det här har inget varit sig likt.

Hon har vid senare samtal berättat att hon upplever en stor osäkerhet kring allting i sitt liv och vad hon vill just nu, också vad gäller vår relation.

En del av det hela är att hennes nya jobb på något sätt fått henne att känna ett större behov av sociala kontakter, och hon säger att hon funderat mycket över varför hon ofta haft en väldigt liten bekantskapskrets.

En del av hennes tankar verkar handla om hennes uppväxt, som ur vissa perspektiv varit komplicerad och stressande, och i vilken mån den format henne som person.

Vi gjorde fertilitetsutredningen, och är ännu inte färdiga. Jag har lämnat spermaprov men inte fått svar, hon gjorde en undersökning som jag vet att hon bävade inför, där svaret tyvärr blev att det såg OK ut men att hon hade någon form av buktning som de behövde titta på vid ett nytt besök.

Det är där vi befinner oss idag, i väntan på hennes återbesök som bör ske någon gång nästa vecka.

Jag vet att det var ett stort bakslag för henne att behöva göra återbesöket - hon var nervös inför det första och hade sett fram emot att lägga det bakom sig.

Hon har sedan det där samtalet ofta varit väldigt kall och frånvarande - något som jag inte kan låta bli att bli väldigt sårad och orolig över då vi alltid haft en så kärleksfull relation med mycket närhet och ömhet.

Mellan varven kan jag skymta hennes "vanliga" jag igen, men jag upplever det allt oftare som om hon "försvinner" och blir kall och svår att få kontakt med.

Hon har gått från att säga att hon "tror" att hon vill fortsätta vara med mig, till att säga att hon knappt vet någonting just nu.

Jag försöker låta bli att pressa henne och ställa frågor, men det är inte lätt då jag önskar att jag bättre kunde förstå vad som rör sig i hennes huvud.

Jag har undrat och frågat henne om hon träffat någon annan på sitt nya jobb, men hon verkar faktiskt ärlig när hon säger att det inte är något sådant.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag antar att jag bara kan försöka låta henne få sin tid och sitt utrymme, men det är otroligt nedstämmande och frustrerande att hon stänger ute mig på det här sättet.

En tanke jag haft är att hon kanske innerst inne känner en stark oro inför att få höra att hon är infertil, och att hon tror att det då kommer sluta med att jag lämnar henne (något jag lovat att jag inte har några tankar alls på att göra). Det skulle kunna förklara att hon distanserar sig från mig i försvarssyfte.

Något annat jag funderat på är det i första hand handlar om att hon fått smak för socialt liv av det här nya jobbet och inte ser mig passa in i detta.

Jag är en relativt blyg person med fåtal vänner som trivs rätt så bra på egen hand, men jag har också sagt till henne att om hon känner att hon vill ha ett rikare socialt liv så anstränger jag mig gärna för att bli en del av det. Det sista jag vill är att hämma henne.

Samtidigt känns det inte riktigt logiskt, att några enstaka månader på ett nytt jobb skulle få henne att tvivla så starkt på en nästan 10 år lång lycklig och kärleksfull relation (jag vet att hon alltid älskat mig, hon var alltid den som var orolig över att jag skulle lämna henne, trots att jag alltid försäkrade henne om att det inte skulle hända).

Vad säger ni?

Jag inväntar hennes andra undersökning och resultaten från det och mitt spermaprov och hoppas så innerligt att allt ska bli som förr efter det, men jag är livrädd för att det inte blir så.

För mig känns detta som en direkt mardröm. På riktigt helt overkligt. Att vi efter 8.5 år i en lycklig relation bestämmer oss för att ta det  ultimata steget och skaffa barn, och ett år senare inte har lyckats få barn och dessutom kanske är på väg att separera. Det är riktigt tufft för mig att hantera, varje dag är blytung.

Jag kan känna igen mig jättemycket i det du skriver. Jag tror att det är för dig som det var för mig, nämligen att de där 8,5 åren spelar väldigt mycket roll. När jag började bli riktigt illa behandlad i mitt förhållande hade det gått över tio år. Självklart trodde jag att det var en "fas" och att det skulle gå att ordna upp eller att det skulle gå över.
Jag och mitt ex var väldigt unga när vi träffades och jag tyckte att vi hade det bra. Det var väldigt mycket "vi" och det tyckte jag om. Det var i samband med att vi var tvungna att komma ut i arbetslivet och vi började prata barn som det sket sig. Det hon gick igenom påminner mycket om det du beskriver.

Tvåsamhet och trohet ÄR fint och viktigt, men finn dig inte i att bli dåligt behandlad bara för att ni planerat en framtid tillsammans. 
Det är populärt att prata om psykisk misshandel här på forumet och jag tycker att termen felanvänds ofta. Men att börja antyda att man tvivlar på sitt förhållande och ändå stanna kvar - det är misshandel på riktigt. Det utlöser ofelbart en *fruktansvärd* ångest och vanmakt hos den andra parten. 

Håll dig långt, långt borta från människor "inte vet vad dom vill" och som pratar om "svackor" och "pauser". Dom lovar runt och håller tunt, alltid med hänvisning till sitt uppenbarligen helt opåverkbara känsloliv. Världen är full av människor som är beredda att hänge sig och ta ansvar för sina egna känslor. Hitta någon ny och bättre. Gråt över de 8,5 åren om du behöver. Det är många år och mycket att gråta över, det vet jag.
 

Jag tycker att du ska hålla i huvudet exakt vad som händer nu. Att det är *hon* som krisar, inte du. Man tänker sig att människor som krisar ska behöva tröst och stöd, men många hanterar kriser genom att ta avstånd från- och anklaga sina nära och kära för vad som hänt. Det är ett mönster du sannolikt kommer märka av fler gånger, så tänk dig för vilken framtid som väntar dig. 

Det är sunt att tänka på sina egna känslor och inte trycka tillbaks dom även om partner mår dåligt. Du beskriver att du (med rätta) mår väldigt dåligt av det här. När du försöker reparera det blir du avvisad. Hon blir irriterad och säger att hon behöver utrymme. Hon har ingen förståelse alls för den situation du befinner dig i. Då måste du ha förståelse för den själv i stället. Du är sårad och har all anledning att vara det. Att bli avvisad och ignorerad då ska du inte acceptera, tycker inte jag.

Min historia är *jättelång* och jag ältar den inte så mycket längre. :) Men jag känner så väl igen den här onda cirkeln där hon sårade mig djupt gång på gång, och jag fick aldrig några förklaringar eller ursäkter. Jag fick bara höra att jag var grym och ego som ville prata om mina egna känslor när hon faktiskt mådde så dåligt. 

Hoppas för all del att ni ror det här i hamn, men jag råder dig verkligen att tänka på dig själv i första hand för hon verkar ha slutat med det.