Vad är kontrollerande egentligen?

Att nån ska ha koll på var man är hela tiden, kollar ens e-post, mail, facebook etc. Såna saker t ex.

Vill ha koll på allt du gör, var du är, vilka du umgås med, vad du har på dig, hur du gör saker och ting. 

Att man inte få göra som man vill. Klä sig som man vill, träffa vem man vill. Givetvis räknas inte otrohet in här, eller att supa som ett as framför barnen. Inom rimliga gränser helt enkelt.
Att det ska kollas mail, telefon och Facebook.
Att det rings när man är iväg nånstans.

Om någon regelbundet vill kontrollera överenskomna regler och inte litar på dig.

Någon är tillräckligt kontrollerande i och med att du känner så.

Kontrollerande beteende behöver ju inte vara extremt för att vara ett (stort) problem. Det räcker att någon har synpunkter på tex ens klädsel, tycker att man inte ska träffa den och den kompisen så ofta, lägger sig i ens vanor (tex vad man äter, hur mkt man tränar) etc. Det kan såklart vara en ganska fin gräns mellan att visa normal omsorg och att vara kontrollerande, men som någon ovan sa: känner du dig kontrollerad är det förmodligen något som är fel.

Beror ju på vad man själv har för referensram. Själv ogillar jag om min partner ringer när jag är borta en kväll till exempel. Blir extremt irriterad och upplever det som ett kontrollbehov. Andra ogillar om partnern inte ringer för då känner de sig bortglömda....

Mer allvarligt kontrollerande är om någon sätter /försöker sätta "regler" på en, om vem man ska träffa, vilka kläder man ska ha, när man får vara iväg osv osv. Samt kollar någons mail och/eller telefon. Sånt är privat och det tittar man inte på.

Medhåll!

Vad som är "kontrollerande" eller inte beror mycket på vilket förhållande man har. Det kan upplevas som kontrollerande om en partner vill ha koll på var man är, med vem man är och när man kommer hem. Å andra sidan finns det mängder med lyckliga par som tycker att det är naturligaste i världen att alltid ha koll på varandras varanden och göranden. Det blir helt enkelt det ovälkomna som är kontrollerande.

Jag har levt med en bipolär person och är van att få "du är kontrollerande"-kortet draget mot mig titt som tätt, så jag har lärt mig se igenom det där. Är man lite psykiskt skruvad eller retoriskt slipad så kan man få nästan allt till ett "kontrollerande" beteende. Minns till exempel att jag erbjöd mig att hämta mitt ex efter en fest. Och att jag undrade var hon gjort av fem tusen kronor som skulle vara gemensamma pengar. Och att jag bad henne vara försiktig med att lämna ut sitt riktiga namn på nätet. Allt det där gjorde mig till ett kontrollerande svartsjukemonster. Hon kunde argumentera ganska bra för det, så det var riktigt jobbigt.

Det B säger är ganska bra beskrivet. Och känner du att du måste be om lov och har en klump i magen när du ska be att får göra något - då är det fråga om kontroll. I en bra relation VILL man ha kontroll på varandra och då är det önskat. Jag vill fråga min nuvarande om lov innan jag bestämmer något.

En del har också problem då de känner sig kontrollerade av små saker och är rädda för att vara sårbara. Ett problem åt andra hållet.

Min kompis flickvän är sjukt kontrollerande. Varje gång han är med en kompis ringer hon hela tiden och vill att han ska komma hem. Hon ringer honom på jobbet, när han sitter i möte ringer hon på jobbtelefonen. Hon är ute och festar och då ska han vara hemma och städa, hon vill inte att han själv går ut då.

Håller med i mycket av allt som sagts.

Känslan är givetvis oerhört viktig - känner man sig kontrollerad så gör man nog klokt i att berätta och ta en diskussion kring det.

Just detta när det uttrycks i termer av "regler", eller rent av "förbud" - och det inte finns några vettiga motiveringar, då kan man nog ta sig en funderare. Eller när det avkrävs lösenord, inloggningsuppgifter till än det ena än det andra...

Men jag slänger in en brandfackla! Det kan vara klokt att samtala kring den här typen av frågeställningar (tänker på TS) om det dyker upp i ens relation. Det finns folk som är mer eller mindre "kontrollerande" eller som utvecklar den sidan över tid, men som kanske skulle önska att det inte var sådana - men pga "dåliga" erfarenheter hamnat där. Människor som kanske inget hellre önskade att det kunde "slappna av" men som inte klarar det (själva - utan uppmuntran och "förstärkning" av sin partner).

Tycker inte att det är en brandfackla, utan en fullt rimlig slutsats. De flesta människor beter sig på ett sätt som just de tycker är rimligt och självklart. En del människor växer upp med kontrollerande föräldrar och då blir det ett självklart sätt att visa kärlek.

Att fråga sig vad som är "rätt" och "rimligt" beteende tror jag dock är en återvändsgränd, för du kan inte påverka andra i någon större omfattning. Tänk i stället på vad du är beredd att stå ut med (och inte).