Ångest av att vara singel och ensam

Det blir bättre, din man var ju inget att ha.

Vänta med att dejta eller försöka träffa någon, det spär bara på ångesten och desperationen. Bygg upp dig själv först. Ägna dig åt din son, ägna tiden då han är hos pappan åt nåt meningsfullt - sjung i kör, träna, gå långa promenader, volontärarbete, bokcirkel etc etc etc.
Ge dig själv ett år där du inte ens tänker tanken att träffa någon ny.
Din exman är inte nödvändigtvis lyckligare än du just nu, det är bara som du tror. Det ÄR jobbigt att avsluta en längre relation, särskilt när det finns barn.

Hur har det gått TS?
Jag lämnade min man för 5 år sedan, vi har en son tillsammans och jag blev hjärtekrossad när han berättade att han inte ville ha fler barn samtidigt som hans bristande intresse för vår familj blev tydligare och tydligare. Jag var då 30 år, ville ge mig själv chansen att finna lycka, någon som värdesatte mig på riktigt och någon som ville bilda familj. Det hände aldrig, jag är idag 35 år och fortfarande singel. Jag är så otroligt ledsen över att livet inte blev som jag önskade. Jag har många vänner och familj som bryr sig om mig, jag har en fantastisk son, men jag känner mig så otroligt ensam. Mitt ex har berättat att det var hans största misstag att mista mig, men där finns ingenting kvar mellan oss.

Har dejtat och verkligen varit öppen för att möta någon, men det händer inte. Män visar intresse för mig men det blir aldrig på riktigt. Det är alltid något som skaver, antingen från mitt eller hans håll. Ibland försöker jag inbilla mig att jag måste sänka mina krav, men jag tycker att jag har en öppenhet samtidigt som jag vet att jag har så mycket att erbjuda. Jag är intelligent, har humor och är kvicktänkt, empatisk, omtänksam, stabil ekonomi/jobb, det finns en del som anser att jag är attraktiv? Nog borde jag slippa ?tvinga? mig att ta någon som inte känns tillräckligt rätt!? 
Tänk att det ska behöva vara så svårt.. Nu har jag just gett mig hän med en man som jag verkligen gillar, men han är så intrasslad i sin exfru att det hämmar allt, vi kommer inte framåt och det var där jag kände igen mig i dig. Han har uppenbarligen inte samma känslor och ambition som jag. Ska jag då stänga den dörren, igen.
Hur ska man nånsin landa rätt med någon ny, 35 år gammal och förälder. Fan så svårt!