Hjälp! Hur kommer jag över min vän? (OBS lång text)
Behöver skriva av mig lite och har inte riktigt pratat med någon om detta och hur jag verkligen känner. Inte för att jag inte har några vänner att prata med, utan för att jag har svårt att sätta ord på mina känslor och hur mycket hon betyder för mig. Detta handlar om vänskapen med min bästa kompis jag väljer att kalla A som idag är psykiskt sjuk. Hur jag kan hjälpa henne, om jag kan det? Hur jag kan gå vidare i livet? Kommer jag alltid bära denna sorg inom mig?
Historien från början (förstår om du inte orkar läsa, hoppa i så fall till slutet) :
Jag flyttade till ett nytt ställe när jag skulle börja fjärde klass och fick många nya vänner. Jag har alltid varit en person som är väldigt utåtriktad så blev snabbt ganska populär i skolan. A var en av de personerna som inte drogs till mig och de jag brukade umgås med. När vi började sexan så lottades det ut vilken bänkkompis man skulle få och jag fick A som bänkkompis. Hon gillade inte mig och jag var jättenyfiken på henne och varför hon var så hemlighetsfull och inte vågade öppna upp sig. Hon var tyst och blyg.
Tiden gick och jag nästan tvingade mig på henne för att vi skulle bli kompisar. Jag har aldrig haft så svårt att nå fram till någon som A! Är så glad att jag fortsatte försöka för vi blev bästa vänner. Av någon konstig anledning så lyckades vi av slumpen bli bänkkompisar hela sexan och det var starten på våran hemliga vänskap. För på lektionerna var vi bästa vänner, men på rasterna var jag med mina andra vänner och hon med sina. När vi skulle börja högstadiet så parade jag och A ihop oss så vi kunde fortsätta i samma klass, vilket också blev så. Vi blev de bästa vännerna man kan tänka sig. Vi var så tighta och så lika på många sätt. Utifrån sett var vi helt olika. Jag var framåt och pratade hela tiden, hon var blyg och den mest försiktiga människa jag mött. Men det var en perfekt mix, vi fick varandra att bli bättre människor. Hon gjorde mig lugn och ödmjuk och jag fick henne att våga skratta och ta för sig. Men på insidan var vi exakt samma.
Vi pratade samma språk, hade samma tankar, lika värderingar, skulle vilja påstå att vi var förnuftiga, samma humor och allt. Vi gjorde allt ihop under skolgången, satt alltid bredvid varandra, åt ihop, delade skåp så den ena skulle slippa underskåp, delade Facebook, skrev arbeten ihop osv. Kan hålla på i år om saker vi gjorde ihop. Jag tror på riktigt att hon är min själsfrände (om man nu tror på sånt).
Jag och A valde vård och omsorg på gymnasiet. Gick en vecka och sen bytte vi båda två till barn och fritid där vi gick ett helt år. Vi båda vantrivdes och sommaren till tvåan bestämde vi oss båda för att börja om och gå naturvetenskap istället. Hon och jag bytte stad att plugga i och hamnade i samma klass i nya skolan. Vi fortsatte att vara bästa kompisar och livet var på topp. Men A var sjuk ibland och det blev oftare och oftare och jag blev mer och mer ledsen över att inte ha min bästis bredvid mig i skolan, allt blev så mycket tyngre. Från och med april under vårat första år på natur så slutade hon komma helt till skolan. Jag var den enda av alla våra kompisar som hade kontakt med henne, samt med hennes mamma. Hennes läkare hade tydligen sagt att hon ska hålla avstånd från kompisar, andra människor och senare även sociala medier. Jag skickade sms till henne ändå ibland och frågade hur det var med henne, vad hon gjorde, present när hon fyllde år osv. Sommaren 1 år och 3 månader senare så fick jag äntligen träffa henne igen. Allt kändes precis som vanligt när vi åt på restaurang, gick på bio osv. Vi gjorde det två gånger sen blev det tyst igen från henne. Hon drog sig undan från civilisationen igen men jag har fortsatt skicka till henne. Nu är det 3 år sedan hon insjuknade i det hon då sa var stress, men jag misstänker att det är nån depression. Och det är snart 2 år sedan jag var på bio med henne. Nu i höstas gjorde jag ett nytt försök och frågade igen om hon ville på bio men hon blev arg på mig. Hon blev arg och frågade om jag ens bryr mig om henne. Just för att det var ett tag sedan jag ställde den frågan, men vill inte fråga för ofta för jag misstänker att det är känsligt ämne. Hon blev jättearg och skrev en lång roman om hur jag hanterat hennes situation fel. Att jag skickar sms till henne för sällan men att hon hade inte ens svarat på mina 4 senaste meddelanden? Och hur jag är den ENDA av våra vänner som ens fortsatt skicka efter så lång tid som hon varit inlåst i sitt hus. Jag förstår inte vad jag gör fel. Gör jag fel? Gör jag rätt?
Hon avslutade sitt meddelande med "jag vill inte va kompis med dig längre". Har gråtit mig så många nätter till sömns. Både innan hon skrev det, för att jag saknade min bästa kompis. Men även efter, för att jag förstår inte att hon inte vill ha mig längre. Tänker fortfarande på henne jätteofta och kan verkligen inte släppa henne. Jag vill försöka acceptera att hon inte vill vara min vän, kanske när hon mår bättre att hon vågar ta kontant igen? Jag hoppas verkligen det. Men vad ska jag göra innan dess? Har många goa kompisar idag som jag står väldigt nära. Men det är alltid något som fattas. Det är just hur jag alltid hade A bredvid mig som en spegel av mig själv och den otroliga tryggheten av att ha henne. En sån fantastisk person som A kommer jag aldrig att hitta igen och det gör mig så himla ledsen. Går inte att beskriva med ord hur fruktansvärt det känns att förlora henne. Men hur kan jag komma över detta? Har så många frågor jag vill ställa till A, men det går inte...
Någon som kan besvara några av mina frågor?
