Byte av veckor funkar inte?!? HJÄLP MIG SNÄLLA!!
Hejsan, Har en Dotter på 4 år som jag har varannan vecka, bor med min sambo och mamman bor med sin sambo i samma stad.
Vi kom överrens som att byte av vecka skulle ske måndagar klockan 15.00 vid ytterdörren. För mig är det att man går in i hallen, småpratar lite, sen säger man hejdå.
Nu är det verkligen inte så för oss. När vi lämnar honom där står dom kvar i dörröppningen och släpper in honom sen säger dom hejdå. När dom lämnar här vill dom att vi ska gå de två trapporna som man måste gå för att komma till vår YTTERDÖRR (per definition är ytterdörren den dörr som skiljer ditt hem från trapphuset/utomhus.) och ta emot min son vid entredörren till vårt hyreshus. Eller gå några hundra meter till en parkering när dom vill stå.
Detta var något vi alla kom överrens om, att det skulle ske vid ytterdörren och att det skulle vara prick 15.00.
Tiden är dom väldigt viktiga med men dom hävdar att entredörren till vårt trapphus är vår ytterdörr. Att dom inte ska behöva lära sig en kod på fyra siffror. Nu har vi både porttelefon och jag skickar även ett sms VARJE gång med koden så att dom ska slippa vänta utanför och fråga vad koden är.
Det har funkat några gånger när mamman till min dotter själv har lämnat, då har det aldrig varit något gnäll och hon har stått kvar i hallen och småpratat med oss innan hon säger hejdå. Vilket jag tycker att hon ska och även att vi ska göra så.
Hon och han hävdar dock att vi inte vill gå ner för att vi är "lata och bekväma" av oss, jag har dock nämnt till dom x antal gånger att anledningen är att jag vill att mitt barn ska känna sig trygg, att det ska vara anslutning till hemmet och att jag inte vill ta emot mitt barn som om jag hade beställt ett paket på Tradera med leverans till brevlådan. Har även sagt att om det känns bättre för dom så kan vi möta dom nere och gå med dom upp till oss för att sen skiljas åt i hallen men dom hävdar fortfarande att vi är "lata och bekväma" som inte vill gå ner för två trappor. Vilket gör att deras argument egentligen inte ens ger något längre.
Vad ska vi göra? Hon pratar knappt med mig, det är bara hennes sambo som gör det när det kommer till diskussioner om honom. Och det är alltid han som börjar tjafsa. Ibland känns det som att dom bara vill få sin vilja igenom, ibland känns det som att det egentligen är dom som vill slippa gå upp för två trappor.
Men för mig handlar det helt och hållet om trygghet för mitt barn och inget annat. Något dom klart och tydligt inte verkar förstå när jag säger det. Utan jag bryr mig tydligen inte om hans välmående när jag ifrågasätter varför vi ska ta emot honom nere och inte i hallen och att vi är lata och bekväma.
Vad skulle ni göra? vad skulle ni säga? ska man rådfråga familjerätten när det inte ens går att prata med dom som vuxna?
